Sitter nu vid Peters stationära, surrande dator. Väntar på att skrivaren ska koppla så jag kan skriva ut några papper, men verkar som den har gett upp helt och hållet för den kommer aldrig igång...

Den här veckan min VFU börjat, så nu har jag fem veckor framför mig på en förskola här i Nora. Känns som tiden kommer gå väldigt snabbt eftersom det är så kul att komma ut och jobba med barn. Bävade lite inför VFUn även denna gång, men känner nu på en gång, efter bara två dagar, att det inte alls är jobbigt och tråkigt, utan väldigt kul. Det är ju faktiskt det här jag ska jobba med sen och det är himla kul att testa sina nya kunskaper och få inspiration av pedagoger som jobbat många, många år men som inte är trötta på sitt jobb, utan ser varje dag som en ny lärorik dag ihop med barnen.

Är så kul när kontakten med barnen i barngruppen byggs upp och de får ökad tillit och förtroende för mig. Det märks så snabbt att jag vinner barns förtroende genom att se dem och bekräfta dem i det de gör. Mitt största problem är mitt ledarjag i sådana busiga situationer eller i sånna situationer när två barn är oense om vem som sagt/gjort vad. Där har jag väldigt svårt att hitta ett sätt som funkar för mig, att sätta en gräns och vara lite sträng eller hitta ett sätt att hjälpa dem medla så båda två förstår varandra och känner sig bekräftade. Det är något jag märkte redan under förra VFUn och som jag hoppas jag ska kunna utveckla mig på under den här VFUn.

---

Förra inlägget visade jag en bild på Stella med våra kattungar som vi fick i torsdags av bästa Mimmi. En present både till mig och Stella. De är ca 20 veckor och fast de verkade lite skygga när vi tittade på dem, så är de supersociala och verkade trivas på en gång de flyttade hit. Det kurrar om dem och Stella får bära runt på dem som hon vill, särskilt den ena verkar inte bry sig fast hon ibland råkar hålla lite upp-o-ner. Ville först att Stella skulle vara med och hitta på namn till katterna. Hennes förslag var Villman (hon menar Villiam tror jag) och Svamp (då menar hon att de har tassar). Men sen va det inte så bestämt, så vi har mest kallat dem för kissarna eller katterna. De får nog heta så ospännande som Svartis och Randis. Slående likt våra gamla katters namn, Tussis och Sotis, som var med när vi växte upp. Men det gör inget, svårt med namn tycker jag. Är helt rådvill när det gäller namn på bebis också... De flesta namn gillar jag faktiskt inte. Även om jag när jag träffar människor sällan tycker att de inte passar i sina namn, namnet växer man ju liksom ihop med och det blir en del av ens identitet. Stella är jag dock riktigt nöjd med och jag älskar det namnet. Hoppas jag hittar något som känns lika bra i magen till nästa barn också!