Vad dumt det lät, det jag skrev förut. Uta...
Vad dumt det lät, det jag skrev förut. Utan kommatecken blev det nåt helt annat. Jag menar ju att, jag tycker inte jag ger beröm/komplimanger till Stella på någon annans bekostnad, och då kan man väl inte bekräfta för mycket eller?...
Det är ju bra att bekräfta och berömma och visa att man är stolt över dem och så men men ska ju inte berömma varje sak de gör för då kan det bli så att de kommer behöva bekräftelse på allt de gör som vuxna.
utan att man ger lite konstruktiv kritik ibland tex: vad fin teckning du gjort men du kan göra det benet lite längre så blir det ännu bättre...tex.
för annars kan det lätt bli så att när de börjar skolan tex så upptäcker de att de är kanske inte bäst och de får inte berömm och bekräftelse på precis allt de gör och det kan sänka allt för mkt självkänslan och allt det du vet.
tror faktiskt jag lyssnade rätt bra där mitt i dimman på den där bradiga kursen nu när jag tänker efter.(gick den när ted var 3månader man fick ha med barnet)
ömsesidig respekt heter den har ni den i er kommun med? den är gratis och jag ska nog gå den igen faktiskt riktigt bra.
men jag vill ju att hon ska veta att jag älskar henne oavsett, det handlar om en annan slags bekräftelse tycker jag.. o Stella är väldigt mycket, titta på mig nu då o titta vad jag kan, då säger jag oftast: jag ser att du kan, va kul att du har lärt dig...
Jag tror inte du kan berömma eller bekräfta ett barn för mycket, det är ju det som utvecklar dom. Men man får heller inte vara rädd att ge viss negativ kritik också när de gör något dumt. Jag har sett föräldrar som nekar till att deras barn skulle kunna göra något dumt, de väljer att blunda eller till och med förnekar i fall någon utomstående påpekar att "din son drog ifrån min.....eller din dotter slog sönder.....Vad jag menar är att ge så mycket bekräftelse och beröm du bara orkar men glömm inte att bekräfta även felen (ibland). Stella är bäst och det är bra att hon vet det. Det är alla andra barn också, tyvärr vet inte alla om det.
jag tror att det viktigaste för ett barn är att man finns där för dem att man är närvarande inte bara fysiskt utan psykiskt med.
det är inte själva "vad duktig du är" som skapar en trygg och nöjd individ tror inte jag för jag tror det kan skapa ett behov av att ständigt få bekräftelse om man hela tiden får uppmärksamheten i form av komplimanger och att "man är bäst" jag tror man kanske ser ner på andra på så sätt men jag kan ha fel.
man måste ju bli en ödmjuk människa med, jag är inte bäst men jag kan ha bra självkänsla och självförtroende för det för JAG är bra jag är en bra människa jag gillar mig själv för den jag är jag gör så gott jag kan och blir det inte helt bra så tränar jag och så gör jag det bättre nästa gång.(att de kan känna så menar jag alltså, det känns som om det vore det ultimata.)
kram
med "jag är inte bäst" menar jag egentligen "alla är bäst" alla är lika mkt värda lixom inte bara JAG som är bäst...förstår du.
någon jag avundas och ser upp till som gäller detta är verkligen jimmy, han ser sig inte som "jag är bäst" attityd och ser ner på andra men han kan endå ta kritik och förbättra sig och han är väldigt ödmjuk inför andra han hjälper till och är givmild både med kärlek och med sig själv(hjälper till och är aldrig snål utan ger gärna bort saker, tänker på andra i första hand osv).
det gillar jag verkligen och så vill jag att ted med ska bli och jag tror man blir så av mycket kärlek och närvarande föräldrar som lyssnar och finns där.
och att man får kämpa lite och klara motgångar inte alltid blir "räddad" av föräldrarna som någon skrev ovan "skyddar barnen genom att de kan inte göra något fel, de har inte gjort något fel" osv även fast barnen kanske gjort det.
man måste ju lära sig att ta konflikter och ta konsekvenserna av sina handlingar.
Det där med o va ödmjuk kommer ju med åren och det får man väl lära sig genom respekt till alla. Jag tror inte ödmjukhet är något man kan banka in.
nä precis nemo, mycket kärlek o bekräftelse som liten gör istället att man blir mindre beroende av det som vuxen tror jag. känns som du missförstår mig nu Anna?...
