Nejdå jag har inte slutat blogga. Fast jag har inte känt lika stort behov av att dela med mig på sista tiden. Det har hänt så mycket sen sist så jag vet inte om jag kan sammanfatta det. Jag har jobbat en del i juni, två dagar per vecka och sen en hel vecka i sträck på Stadra. Sen efter det har jag haft helt ledigt igen. Och nu längtar jag efter att Peter ska få semester, så vi får fyra veckor tillsammans alla fyra utan massa stress och krav. Det kommer bli så härligt. Vi har inte så mycket planer för semestern ännu. Men jag började skriva en "jag vill göra"lista förut och sen får Peter också göra det och sen skapar vi en "vi vill"lista utifrån det.

 

Jag har köpt häst också. För en vecka sen. Oliver 20 år. Världens snällaste och goaste häst. Är precis lik Ville i lynnet fast han är stor så jag och andra kan rida på honom. I söndags red jag hem honom till stallet eftersom han bodde så pass nära innan.  Nu letar jag sadel så vi kan ut o rida i skogen på många mysiga turer. Han kommer bli familjehäst som alla kan turas med. Det kommer bli jättebra tror jag.

 

Med barnen är det jättebra. De är världens underbaraste att dela livet med. Energikrävande ibland med känslorna utanpå. Men mest alldeles underbara att hänga med. Lea blir alltmer frimodig och busar med folk och säger hejhej till folk i affären. Stella resonerar alltmer och funderar över så mycket saker. Hon är så kärleksfull och värnande om lillasyster och sig själv.

 

Om ni saknar bilduppdateringar från mig så kan ni följa mig på Instagram, där kommer det lite nya bilder då och då.

 

Hoppas ni alla kära vänner och familj får en jättehärlig sommar tillsammans med de som betyder mest för er. Kramar.

Helgen som varit har vi varit iväg på lite äventyr tillsammans. Det har varit en jättemysig helg med massa roliga minnen.

 

((Helskumt med bilduppladdningen, nu blev dom i fel ordning o bara några av de jag ville ha med.. Men men.. Nu får det va så..))

 

Idag har jag vickat i en skolklass. En tredjeklass. Det var jättekul och lärorikt. Jag blev ganska förvånad imorse när jag kom och fick veta att vi skulle åka iväg med bussen in till Nora och kolla på teater. Men dagen var välplanerad och jag fick sällskap av en annan lärare på resan som kunde namnen på barnen och som styrde upp resan. Resten av dagen var jag ensam med klassen. Men den teatern vi var på var verkligen jättebra. Det var fyra stycken från svenska kammarorkestern som gjorde en turné med teater för skolklasser. Det var väldigt smart invävt på ett roligt sätt om olika kompositörer genom tiderna och sedan spelade de stycken från olika kända verk. Bland annat Vivaldi, Mozart, Grieg och slutligen ABBAS Mamma Mia. Men jag vet inte om jag inte hört på länge eller om jag alls hört så duktiga musiker förut i verkligheten. För när de spelade första gången var det som en så stark känsla i hela kroppen, jag bara började rysa jättemycket och började nästan gråta, så tagen blev jag. Och jag blev verkligen förvånad över min reaktion, för jag brukar inte imponeras så mycket av gnisslande fioler, men det här var något speciellt. Jag kände mig glad för barnens skull att de också fick ta del av den här upplevelsen, för jag såg hur tagna de också var. De satt verkligen som tända ljus och tittade och lyssnade med hela kroppen.

LIvet känns rätt så härligt just nu. Full fart hela dagarna. Jag försöker leta efter balansen i familjelivet. Lite lagom av allt. Det är inte det lättaste. Att jobba några dagar varje vecka är verkligen något jag mår bra av, märker jag. Jag känner att det blir mer jämställt i förhållandet,  att vi turas om att jobba/vara hemma med barnen. Både Peter och jag får mer förståelse för hur den andra upplever dagen. Varken den som varit hemma en hel dag eller den som jobbat en hel dag har kanske massa energi över. Jag tycker att jag hinner mer när jag gör mer, konstigt nog. Men så brukar det nog vara. Det som nu har fått stå åt sidan i ett par veckor är träningen igen, den har bara flutit bort från prioriteringslistan på något sätt och behöver få en plats igen. Både Peter och jag behöver träningen för den både ger energi och styrka och det är en fristad där det handlar om bara mig för en stund. Men det är som sagt inte enkelt att hitta balansen och få in i system som funkar där alla måsten och en del skoj kan hinnas med.

 

Jag har förstått några saker om mig själv igen. Jag tror att jag hållt ifrån mig vissa känslor och försökt vara stark, och låtsas som att jag inte är sån, eller påverkas av vissa saker. När det i själva verket kanske är precis tvärtom. Det ena är att jag under hela den här föräldraledigheten har trott att jag har mått bra och trivts, när det kanske inte riktigt varit så. Fast jag har inte kunnat se det när jag var mitt uppe i det. Jag har växlat mellan att köra på i 200, boka upp mig på saker varje dag för att klara dagarna genom att ständigt ha hållpunkter. Till att hamna i nåt slags stiltje och maska mig fram och bara vara hemma nån vecka i streck och inte komma till skott riktigt med saker alls. Jag har trott att jag liksom varit så medveten och så opåverkansbar pga att jag vet... För att jag läst och trott mig kunna stå utanför mig själv och se hur jag är och vad jag gör. Men ingen kan det. Ju. Det är nästan läskigt att förstå att jag trott mig ha full kontroll och så nu, ser jag på senaste året på ett helt nytt sätt. Att jag i själva verket har varit mer uppslukad av ångest och oro, än av lust och glädje. Glädjestunderna har varit många också  givetvis. Och det har jag ibland skrivit om på bloggen vet jag, när jag hamnat i nån slags lyckorus och bara känt hur mycket kärlek det finns i mig och min fina familj. Så ja, ytterligare en livserfarenhet rikare känner jag mig, en tanke om att inget är så enkelt som det ter sig vara. Att förstå sig själv och sina tankar är kanske livets stora utmaning.

 

Men det här med lycka och njuta. Jag förstår faktiskt inte begreppen riktigt och varför de orden ligger så nära till hands för många människor. Speciellt när det handlar om bebisar och bebistid. Alltså jag förstår vad lycka är för mig och vad njutning är för mig. Men jag gillar inte riktigt uppfattningen om att det skulle vara något konstant, något man förtvivlat söker och sedan finner och "lever lyckliga i alla sina dagar". Det tror jag inte på. Jag menar, jag eftersträvar i viss mån något slags mål, en dröm om hur jag vill leva mitt liv och vilken slags värld jag vill skapa för mina barn osv. Det skulle man ju kunna kalla den lycka som eftersträvas. Men att vara lycklig är inte något konstant tror jag inte. Jag tror att man kan finna någon slags harmoni och lugn. Men att ständigt sväva på moln som av nyförälskelse finns väl inte. Jag är otroligt lycklig över min Peter och våra underbara barn. De ger mig mycket stor livslust och glädje att leva tillsammans med. Men det kommer alltid finnas svackor och nya svårigheter att ta sig igenom. Vissa stunder i tiden finns större lycka och njutning, och vissa stunder mindre eller ingen alls. Jag tror att det är klokt att förstå att lycka inte är något konstant, utan en av känslorna man upplever och att de andra känslorna också behöver få finnas och genomlevas utan rädsla eller skam. Just den där repliken som vissa kläcker ur sig när någon fått barn "njut nu!!", den är nog lite ångestskapande. Jag menar just känslan av att hålla en nyfödd i sin famn och bara vara, den är underbar. Men att någon annan säger åt en "på skarpen" att njuta duktigt, är inte det lite att ta ifrån personen sin egen upplevelse av hur det känns att vara förälder? Eller handlar det bara om att den personen som sa det eventuellt inte hann med att njuta så mycket under den korta spädbarnstiden och därför vill beordra den nyblivna föräldern att inte göra samma misstag...?

 

Nåväl jag vet inte så noga vad jag ville ha sagt. Och rubriken kanske ursäktar svamlet litegrann. För just osorterad känner jag mig. Men kanske förstår jag mig själv lite bättre efter att ha fått några av tankarna nedskrivna. Och kanske förstår ni mig lite bättre och kanske väcks någon tanke hos någon av er, som ni kan spinna vidare på. Föresten på temat lycka har jag köpt två böcker, varav jag bara läst lite i den ena än så länge. Den ena heter något med Lycka och Moral - och är skriven av en moralfilosof som diskuterar huruvida lycka och moral hänger samman. Blir människor som lever moraliskt avvägda liv lyckligare - lever man för sig själv och sin egen lyckas skull eller blir man lyckligare av att ta moraliska beslut som kan gynna många människor till ett bättra liv etc. Mycket intressanta, men något invecklade diskussioner. Varför jag köpt den, är för att jag funderar mycket på att jag känner att en "god människa" bör tänka på fler än sig själv, t ex politiskt engagemang, miljötänk, konsumsion, äta djur eller ej osv. Den andra boken heter "Lyckliga i alla sina dagar" (tror jag) och handlar också lite om konsumtionshetsen och att vi tror att vi ska bli lyckligare om vi har den där nya shabbychickökssoffan eller nåt, som vi drömmer om. Men det är egentligen "skitdrömmar" som inte ens är våra egna för det är bara något vi blivit matade med genom all reklam och hets i media. "Bli lycklig med nyrenoverade köket" osv... Jag är så nyfiken på mer om detta, men hinner bara inte läsa just nu, men jag ska snart!

 

Slut för idag, tack för idag!

Igår hade vi en mysig utflykt tillsammans med Ville ner till Järleån och Kvarnen. Underbart allting. Se bilderna.

Jojo, det känner jag varje gång jag kommer ut i verksamheten. Det är så kul! Och framförallt känner jag att Jag behövs där. Det går inte för framtidens människor att bli kritiserade och kränkta dagarna i ända, det kommer inte skapa ett bra människoklimat här i världen. Ujuj alltså, vad min hjärna är översvämmad av tankar efter dagens jobbpass. Det är så kul att vara i skolan/förskolan, men också ledsamt att se hur mycket slentrian och oreflekterat kritiserande av människor som förekommer från de pressade vuxnas sida. Jag upplever att jag ser barnen och deras mående på en gång, ofta. De ensamma och de som kan verka som "förstörare" - de behöver ju inget annat än positiv uppmärksamhet och någon som ser dem! I min famn fick de vara ledsna färdigt och de fick någon som såg dem i deras ilska/ledsenhet istället för nån som säger "ryck upp dig nu, ingen vill leka med en sån surfia" eller "varför förstör du hela tiden? när ska du sluta förstöra hela tiden?".

 

Dessutom fick jag ytterligare tankar om att inte vilja sätta min nästan ettåring på förskola. Stackars små knattar, de där ett och tvåringarna som går runt så ensamma i stora världen (på förskolan) och speciellt då utomhus, vad övergivna de är. Nej, jag kommer vilja lösa det på bättre sätt för Lea, förhoppningsvis tills hon fyllt två. Stella däremot har åldern inne för att kunna trivas riktigt bra i en barngrupp och jag hoppas att den hon kommer få plats i kommer vara jättebra med pedagoger som tar sig tid att vara med barnen och lyssna och se dem!