Ibland, nej, inte ibland, ofta, behöver jag klappa till mig själv på kinden eller stoppa ner huvudet i toan och spola för att vakna upp ur dvalan. Jag har ju fått höra några gånger att jag är lite omä. Lone-omä har jag fått heta ibland. Nog för att jag kan tappa fokus under så simpla och oviktiga saker som kortspel, eller lite värre under en tentaskrivning, men mina tankar har lätt för att vandra iväg.

Jag brukar ändå inte kalla mig själv för tänkare eller grubblare, för det stämmer inte riktigt på mig. Nog för att jag tänker mycket (vem gör inte det?), men inte är jag en sån som överanalyserar och spekulerar i alternativa slut och ältar saker och ting i hjärnan, nej, det gör jag inte. Det som har hänt, har hänt, det går inte att ändra på. Däremot kan man gott lära sig av sina misstag och minnas sånt som hänt, bra och dåliga saker förståss.

Men vad jag skulle komma till i allt mitt surrande, var ju att jag har så förbaskat svårt att inse att jag, jag, jag har makten över mitt liv. Jag är vuxen (läskigt ord!), jag är mamma (hur blev jag det?!), jag är sambo (det har jag nog förstått) och hästägare (har jag också insett). Och sen att det här är livet, nu och nu och nu, och sen är det slut. Blä. Måste det ta slut, då måste jag ju leva nu, nu och nu... Så hoppar tankarna, plopp, plopp.

När jag då inser att livet pågår för fullt. Och jag också försöker inse att den enda som kan veta vad jag vill och vad jag mår bra av, faktiskt är jag själv. Ibland känns det som jag lever mitt liv åt andra, jag försöker passa in i att vara den Lone jag tror att alla vill att jag ska vara. "Var bara dig själv" heter det ju så fint, men vadå...

Okej, nu är jag mig själv på riktigt. Då vet jag minst en stor sak jag vill förändra i livet för att må bättre och känna mig mer tillfreds med tillvaron.

Från och med nu ska jag ta makten över mitt liv.

Eller kan jag börja på måndag? ;)

Nej NU!