Igår fick jag hjälp av en NH-tjej, Julia, för andra gången med Guldet och Luna. Vi gör så stora framsteg med lastningen. Guldet nästan springer in i transporten, sen har hon lite bråttom att backa ut igen fortfarande också. Men jättebra framsteg gjorde vi igår eftersom hon verkligen vill vara till lags och går in ända in i transporten utan speciellt mycket övertalning. Det är så himla bra också när jag får coachning av Julia. Jag gör det liksom helt själv, men hon kan ändå säga när jag gör rätt eller fel och ge tips på hur jag ska bli bättre. Jag har lärt mig att inte stå ivägen för Guldet när hon ska gå in och att rikta min kropp inåt så hon förstår att det är inåt vi är på väg. Jag fick också träna på att bjuda Guldet artigt att gå in. Kroppsspråket är så himla viktigt och förstås ens tankesätt. Tänk positivt och var avslappnad så blir hästen också det. Vi övade också med att Julia tog fram bakbommen och stod med på sidan så Guldet fick lite känsla av att vi skulle stänga. Då blev hon lite mer stressad igen. Jag förstår ju att Guldet har jobbiga minnen från bakbommen sen olyckan hände.

Förra sommaren när vi skulle åka till Nora på ett par veckors sommarlov så skulle jag köra Guldet och Villiam tillsammans. Jag visste ju innan att hon blev spänd av att stå smalt, men jag tyckte ändå att hon borde vara redo för att åka ihop med Villiam. Det som hände var att när Guldet var instoppad i tranporten och mellanväggen inflyttad och bakbommen ditsatt. Jag gick in i stallet och hämtade Villiam och Peter stod med Guldet och var lugnande stöd. När hon hörde ljud utanför transporten utan att se vad det var, fick hon totalpanik. (Det var ju Villiam och jag som kom gåendes.) Hon fick panik bakåt och ville ut. Peter slog sig på händerna när han försökte hålla emot, man hinner ju inte tänka vad man ska göra i den situationen. Guldet panikade och lyckades niga så djupt så rumpan kom under bakbommen och  hon drämde i ryggen ordentligt, så neg hon igen och sen var hon ute. Hon lyckades alltså krypa under bakåt. Usch, vad äckligt det var att se... Paniken i hennes stora hästkropp blir så kraftfull. Då kände Peter och jag att vi behövde vara en person till, så som tur var kunde Elin komma och hjälpa till. VI fick in Guldet förvånande fort igen. Hon var spänd men jätteduktig. Då började ju såklart Villiam krångla. Men till slut var båda inne och då satte vi dit båda bakbommarna och åkte iväg. När vi skulle hem till Hallsberg igen från Nora hade jag Peter och Nali som medhjälpare. Jag förberedde mig på att Guldet skulle krångla jättemycket. Men hon litade så starkt på mig så hon följde med in trots det läskiga som hänt.

Sen efter sommaren fick alla hästarna ringorm och de blev kvar i stallet, jag kunde inte åka och träna och blev så less att jag inte brydde mig om att lastträna heller. När all ringorm tillslut var borta så ville jag åka iväg till ridbana och träna. En kombination av att jag mådde psykiskt dåligt då och att hästen kom ihåg läskiga minnen gjorde att lastningen blev ett riktigt problem! När vi flyttade bestämde jag mig för att rida till nya stallet för att slippa krångla. Nu känns det så skönt att jag fått hjälp av Julia att hitta tillbaka till självförtroende igen. Det känns så skönt för vi jobbar på precis samma sätt som jag jobbade med Guldet och transporten innan allt dumt hände. Då var hon ju en pärla på att åka också, helt lugn och gick in direkt. Så vill jag att hon ska bli igen, med övning och tålamod kommer hon känna sig trygg i transportsituationen igen! NU känner jag också att jag öva själv på det här. Om jag börjar känna mig osäker eller tappar greppet om hur jag ska göra ska jag fråga Julia om mer hjälp.


Luna fick också lite övning igår. Vi lastade henne också som övning. Hon har ingen skräck för transporten och var jätteduktig. Hon är mest i behov av lite mer rutin. Jag ska fortsätta öva med Luna också, i ledarskap. Jag ska bli kvickare och tydligare i mitt kroppsspråk så kommer hon bli kanon. Hon är så lyhörd och hjälpsam fast man vid första anblicken tycker hon är stökig och vild. Hon vill ju inget hellre än att göra rätt, det gäller bara att orka lyssna på matte också. Man har ju inte allt tålamod i världen när man är två bast...