Nu har jag lagt till några bilder i förlossningsberättelsen. Scrolla ner om ni vill kolla.

intressant läsning(men saknar lite bilder?, skrev ni upp sådär som förra gången tidpunkter och så?) och så himla bra gjort av dig att våga släppa kontrollen, det var nog mycket det som gjorde att denna förlossningen gick snabbare med att man vet vad som väntar och vågar slappna av och följa med kroppen bättre.

hade du samma bedövning denna gången som förra men du fick ryggbedövningen när du inte var lika öppen?
de säger väl att man ska lägga den senast vid 6-7cm sen hinner den inte verka.

känns underkroppen helt bedövad med det? jag fick ju spinal hette det väl men jag blev ju som förlamad kunde inte röra mig eller det kunde jag kanske men kände inte att jag rörde mig och kände inget alls från revbenen och neråt.

kul o ses snart:)

Svar:
Nej vi skrev inte upp något under den här förlossningen. Kändes som det skulle göra mig spänd och göra att jag hade svårare att tappa kontrollen. Ändå frågade jag ju Peter ofta vad klockan var och kom därför ihåg förloppet ganska väl i tiden, det stämde ganska väl överens från mitt minne jämfört med journalen.

Ja, jag hade samma bedövning som förra gången. Men förra gången fick jag epiduralen tidigare och den kanske gjorde att värkarbetet stannade av lite då, det gjorde den ju inte nu, däremot hann jag kanske inte få full effekt av den. Nej, underkroppen känns inte bedövad av den, utan den tar bara bort smärtan (eller ska ta bort) av värkarna. De säger att den ska ta bort smärtan men att man ändå ska känna trycket och krystvärkarna. Fast jag tyckte inte den tog bort smärtan, jag hade skitont! Men vad otäckt det verkar att känna sig förlamad i hela underkroppen...

Ja, ska bli jättekul att ni kommer på fredag!! Det ser jag fram emot! :D

En vecka har gått och jag känner att jag måste skriva ner hur jag upplevde förlossningen nu innan minnet sviker mig. Det är ju tur att man glömmer hur fruktansvärt ont det gör, annars skulle man väl aldrig göra om det...

Sista blogginlägget jag skrev innan det satte igång handlade ju om hur uppgiven jag kände mig av att vara beredd och avslappnad samtidigt. Jag kände mig ändå väldigt stark och laddad inför förlossningen, rent mentalt, och fysikt tänkte jag mig inte heller några hinder. Att jag läst på avslappning och positiva målbilder och visualiseringar gjorde mig lugn och stark.

När så värkarna började lagom runt kl 4 på söndag-morgonen, fick jag samma känsla som jag haft de andra gångerna förvärkarna kommit. Men en skillnad, att nu är det på riktigt, redan från kanske tredje värken. Eftersom de kom regelbundet med 4-6 minuters mellanrum på en gång och kändes både i magen och ryggen. Det gjorde inte ondare än att jag kunde ligga i sängen på sidan och andas lugnt och blunda genom varje värk. Oturligt nog vaknade Stella av att jag var uppe och kissade lagom där vid fyra. Och eftersom inte jag kunde somna om, kunde inte hon det heller. Peter hade lagt sig sent, vid 2, så han sov som en klubbad säl. Vid sex hade Stella fortfarande inte somnat om, hon undrade varför jag andades så konstigt, tittade fram och frågade "vad är det mamma?". Vid sex gick vi upp och åt frukost, Stella och jag, jag ringde också till Mimmi och sa att jag trodde det var på riktigt nu, så hon kunde vara lite beredd. Det gick bra att äta frukost och ta hand om Stella och sen stå och pusta när värkarna kom. Fortfarande kände jag mig stark och orädd. Att tänka postiva tankar, lugna tankar och slappna av - det hjälper ju mig, kände jag. Stella fick titta på skrållan-film och jag la mig i soffan och fortsatte vila genom och mellan värkarna. Jag använde värmedynan i tryck mot magen vilket också var skönt.

Framåt åtta ville jag sätta igång TENS-en som jag lånat från barnmorskemottagningen. Jag hadew laddat de uppladdningsbara batterierna innan, men inte provat apparaten. Jag fick den inte att funka, så jag väckte Peter och bad honom hjälpa mig. Jag började få ondare värkar, så jag ville verkligen ha TENS-stimuleringen till hjälp. Sen kände jag aj,aj, aj, riktigt jobbigt nu. Jag bad Peter ringa Mimmi igen och hon kom framåt 9 tror jag. Till sist märkte vi att batterierna hade laddat ur sig och när vi satte i vanliga batterier fick vi den att fungera. Ungefär halv 9 ringde jag förlossningen och berättade läget. De sa att jag själv fick avgöra när jag ville komma in och att jag inte behövde ringa igen. Värkarna var ju fortfarande regelbundna sen start och detta var ju andra barnet. Med jämna mellanrum fick jag upp skräcktankar om att jag var mycket närmare förlossningen än vad jag visste. Jag har läst så många förlossningsberättelser om både förstföderskor och omföderskor som det gått så snabbt för. Att de har känt att värkarna är hanterbara och de har varit lugna och allt det där, men så rätt vad det är får de krystvärkar efter bara några timmars värkar och bebisen föds hemma eller i bilen eller innan för dörren på förlossningen.

Så vid tio eller nåt sånt kände jag att, nä,. nu vill jag åka in så jag får veta hur långt öppen jag är . Även om värkarna var okej att hantera med andning, värme och TENS så åkte vi in. Kändes konstigt att säga hejdå till Stella och Mimmi och lugnt gå ut till bilen och åka till sjukhuset - fast det inte var bråttom eller nåt. Men jag kom ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att åka bil med värkar som gjorde skitont förra gången och ville komma in och bli undersökt. 

Vi blev väl bemötta på förlossningsavdelningen och kunde i lugn och ro ställa in våra saker i rummet och gå på toa och sånt där. Efter en stund kom vår första barnmorska - Pernilla, hon var vänlig, lugn och förtroendeingivande. Hon började känna och lyssna på bebisen och körde sen en ctg-kurva. Allt såg bra ut och värkavkännaren registrerade 3-4 värkar på 10 minuter. Öppen 4 cm, så det var på gång. Jag kunde fortfarande klara värkarna bra med TENS och värme. Efter kurvan hade körts ställde jag mig upp i gåstolen (som jag gillat förra gången) och vi blev själva i rummet. Peter och jag skojade och pratade och jag åkte sparkcykel på gåstolen fram och tillbaka i rummet, jättebarnsligt :) Men när värkarna kom stod jag stilla och lutade mig och andades, det började kännas mer och mer.



Vid tolv eller nåt tyckte jag Peter skulle fixa lunch åt sig, så han skulle hinna tillbaka innan det blev jobbigare för mig. Så han åkte iväg med bilen till MacD och jag la mig i sängen och vilade lite. När Peter kom tillbaka började jag få ondare och ondare. Peter va lite sur och arg för han hade fått fel hamburgare och hade slängt den i papperskorgen. Han frågade om han skulle fixa nån mat åt mig, jag bad om lite tomatsoppa och mackor. Vid ett ungefär, lagom när han kom med maten till mig, började jag få ont och ville testa lustgasen. Först kände jag ingenting, men sen började jag skratta och säga konstiga saker och då förstod jag att den tog. "Du behöver bara ta när du har värk vet du" sa hon åt mig. Men snart låg där i ett rus av lustgas och struntade i att känna efter om jag hade värk för det var så skönt att sväva bort. Grejen är ju den att lustgasen tar lite efter det att man börjat andas den, så det är svårt att bara ta när man har värk för då känner man ju av smärtan ändå, och det ville jag helst undvika. Från ca kl 13 när jag började med lustgasen låg jag och yrade i sängen ända fram till födseln. Vid skiftbytet kl 14 var jag knappt vid medvetande. Men hörde lösa meningar av vad som sades. Pernilla tog med sig den oätna maten ut och nya barnmorskan presenterade sig i örat på mig. Beda hette hon och henne såg jag inte ansiktet på försen jag sett bebisens ansikte. Jag blundade alltså nästan hela tiden.

Det var oerhört skönt med lustgasen. Jag skrattade inombords och tänkte - det här är väl ingen match. Gör ju inte alls ont när jag kan droga ner mig såhär. Jag kände mig fortfarande sådär stark. Ibland svimmade/somnade jag - antar att det berodde på överkonsumtionen av lustgasen. När jag vaknade till blev jag varse tid och rum igen och frågade ofta Peter vad klockan var, var barnmorskan var osv. Jag trodde att allt snart var färdigt, att det var nära hela tiden. När jag blev undersökt och det bara var 6-7 cm blev jag besviken. För min yra kände jag igen från förra förlossningens sista två centrimetrar och då var det ju nära. Men i tid mätt visade det sig vara ungefär lika nära. Runt tre där frågade jag om det var för sent för ryggbedövning. Jag började känna rädla för att släppa lustgasen och behöva jobba själv med krystandet, rädsla för att känna all smärta jag bedövat mig ifrån dittills. Det var inte försent, hon började förbereda för EDAn. Hon höll på och grejade med kanylen i handen och armen en bra stund och ursäktade att hon bråkade med mig. Äh, vadå, det känns ju knappt tänkte jag i mitt rus av lustgas. Peter fick assistera mig med vatten/saft i sugrör och lysyla mina läppar som blev torra av lustgasandningen. Sen kom det värsta - de skulle ha upp mig att kissa. "Doktorn kan inte ge EDA om du inte kissar först, dessutom kan en full kissblåsa göra det svårare för bebisen att komma ut". Barnmorskan var rätt så barsk mnot mig, men otroligt bra stöd och både hon och Peter peppade och uppmuntrade mig hela tiden. Den där stackars barnmorskan fick nog knappt nån rast på sitt pass för hon var inne hos mig nästan hela tiden. En gång frågade jag om hon inte hade nån mer att ta hand om "jo, men ingen som är i förlossningsarbete" svarade hon och det gjorde mig peppad att det inte var så jättelångt kvar. Det var hemskt att komma tillbaka till verkligheten, släppa lustgasen och ta mig till toan. Både Peter och barnmorskan stödde upp mig och jag fick hålla i mig i droppställningen. Jag kommer inte ihåg nu om jag fick några värkar den där stunden, men jag kände mig återigen stark att jag klarade den där hemska promenaden utan lustgasen.

Min vän lustgasen


Väl tillbaka i sängen återtog jag mitt yra tillstånd och när doktorn kom uppfattade jag knappt vad han hette. Peter och jag fick operationsmössor på oss märkte jag som i trans. Jag var tvungen att sitta upp och kuta och vara alldeles stilla. Doktorn sa också tilll mig att bara ta lustgas när jag hade värk, annars blir du bara yr. Jaja, det är ju det jag vill, tänkte jag. Jag har ingen tidsuppfattning om när jag väl fick EDAn. Men jag kommer ihåg att jag kände tryck neråt ganska snart efter det och att barnmorskan mumlade "det var nästan det jag trodde". Jag uppfattade det som att jag kanske inte skulle hinna ha så mycket hjälp av EDAn för att bebisen skulle komma innan den hunnit verka. Men ett par timmar han ju förflyta innan hon väl föddes så den hann nog verka rätt så mycket ändå. Jag var vid det laget livrädd för sista etappen av loppet - krystningen. Barnmorskan tog sen hål på hinnorna, för vattnet hade fortfarande inte gått och bebisens hjärtljud hade gått upp lite av EDAn (läste jag i journalen efteråt, till mig sa hon att det var för att bebisen skulle komma ut snabbare). Jag hade inte alls samma känsla som förra gången, när jag kände lättnad att få ett slut på det långa förloppet och kunna göra något själv. Det gjorde djävulskt ont, men det var nog värst första krystvärkarna när bebisen roterade ner i kanalen. Och näst sista när det var mellan två värkar och bara huvudet stack ut och jag var tvungen att vänta på nästa värk innan jag kunde krysta ut hela. Det gjorde fruktansvärt ont! Men sen sa det slurp och hela bebisen kom ut, i samma ögonblick tittade jag för första gången upp och såg bebisen i händerna på barnmorskan, klockan var 18.09.

Nykläckt


Hon bajsade samtidigt som hon lyfte upp henne mot mig och jag såg att det var en tjej. Sen hamnade hon på min mage och Peter snyftade och allt var så vackert. Hela min målbild som jag målat upp förverkligades. Enda skillnaden var att det var kvällssolen som sken in genom fönstret istället för morgonsolen. Helt underbart. Att det gjorde ont att bli undersökt och lite ihopsydd stod inte heller i målbilden, men det är sånt som är så kortvarigt och lättglömt att jag struntar i det. I samma ögonblick som hon var ute kände jag, jag klarade det ju, inte omöjligt att jag kommer göra om det någon mer gång i livet.

Bebisen var så lik Stella och allt var så fint. Vi blev lämnade ifred ganska snabbt och vi satt bara och tittade och undersökte henne och torkade hennes kladdiga skinn. Så överväldigande att allt gått så bra även denna gång.

Precis som förra gången kände jag oerhört pigg, euforisk och stark direkt efter förlossningen. När barnmorskan ett par timmar senare skulle ha upp mig och duscha sträckte hon ut armen och tänkte stötta mig. Men vad tusan, jag kan väl gå själv, tyckte jag.

Jämfört med förra gången tog förlossningen från första värk till födsel, med Stella 60 timmar, med Leah 14 timmar. Etablerat värkarbete (från öppen 4 cm) tog det 12 timmar med Stella och 7 timmar med Leah. Så nog blev det en betydligt kortare förlossning. Det som förvånade mig var att jag upplevde rädslan på olika sätt, och i olika faser av förlossningen. Under Stellas förlossning var jag rädd, spänd och orolig över att det gick så sakta och varje värk var läskig och otäck. Nu lät jag kroppen sköta värkarna och lyckades slappna av mycket bättre under öppningsfasen, medan krystningen blev läskigare. Kanske för att jag kände mer smärta den här gången också pga att EDAn inte tagit fullt ut.

Superlångt inlägg, hoppas ni orkar läsa :)

Lycklig pappa


Lycklig mamma

Det är så häftigt hur hjärnan fungerar. Jag blir fascinerad av mina egna svängningar och känslostämningar. Till viss del är det säkert hormonsvängningar som påverkar mina känlostämingar. Men jag har haft så mycket olika tankar senaste dagarna och veckorna. Växlat mellan alla sorters tankar. Jag har tänkt att jag inte orkar mer, att jag får stå ut och vänta, att jag är stark som orkar, att jag är så svag som inte kan slappna av och bara vänta. Ja, alla motstridiga tankar man kan tänka sig att tänka har jag haft. Senaste veckan har jag ändå kännt mig rätt så avspänd och inställd på att bebis kommer, men inte just nu. Nu i helgen här har jag börjat bli sådär nästan galen igen, av att gång på gång bli lurad av falska förvärkar som ebbar ut i ingenting. Mentalt är det så svårt att vara förberedd óch ladda inför förlossning, samtidigt som jag slappnar av och tänker längre fram...

På nåt sätt har jag också tänkt att jag absolut inte kommer gå längre än med Stella i alla fall. Jämför jag med Stellas förlossning, så var latensfasen redan igång nu (när jag var i v.40+3 lossade slemproppen och värkarna började). Nu är jag ju i v.40+4 idag. Jag blev jätteglad imorse när jag gick på toa och märkte att en del av slemproppen kom ut. Yes, det var ju såhär det började förra gången! Men under dagen har det varit lugnt och tråkigt. Bara jätteynkliga känningar... Så jag känner mig lite uppgiven. Tänker att det kanske inte blir nån bebis, men det är ju helt ologiskt att tänka, för ut kommer den ju nån gång - såklart. Jag kan bara hoppas att värkarna börjar inatt eller imorgon. Jag vill, jag vill, jag vill. Orkar inte detta oroliga, otidsbestämda väntande. Känns också jobbigt eftersom jag måste ha en plan för Stella varje dag/natt. Jag vet ju att både mamma och Nali kommer kasta allt de har för händer och ta hand om Stella så fort jag säger till. Men om Peter är på jobbet och jag får jätteont när jag är ensam med Stella... Lite oro kring det också...

Dagarna bara går... Jag börjar bli galen känner jag. Varannan dag ligger jag och vilar mig och laddar till tusen för jag tror att något är på gång. Varannan dag skiter jag i det och bara kör på. Som igår, bara körde på en hel dag. Nog för att jag var matt och aptrött när kvällen kom, men jag vilade inte något under dagen, utan hittade på saker istället. Vet inte vad som är bäst. Bäst är väl att leva på och bebis kommer när den kommer. Men jag har ju varit så inställd på bebis nu i ca två veckor. Har haft så mycket förkänningar, som jag aldrig hade förra graviditeten. Då bara pang, och så började värkarna och jag märkte att det var förlossning på gång.


Vi väntar på att en viss pappa ska vakna från sin plötsliga däckning...


Stella satte sig på ryggen och sa att hon skulle sjunga för honom så han somnade och det gjorde han visst lätt. Svårare för oss att väcka honom tydligen...

Vi skulle ju gå skogspromenaden hade Stella bestämt, för "det är faktiskt kul!" Hon har hämtat ytterkläder till oss alla och nu har hon smitit ut till studsmattan, så bäst att avsluta detta och komma iväg!

19 april, Beräknad födelse enligt senaste mens

19 april, kille, 3980 g, 51 cm (Maria)

26 april, tjej, 4020 g, 49 cm, Smilla (Mamma-mormor)

28 april, tjej, 4250 g, 52 cm, kl. 04.15 (Gullan86)

28 april, pojk, 4010 g, 51 cm (Pappa-morfar)

29 april, (Erna)

30 april, Beräknad födelse enligt ultraljud

2 maj, pojke, 3900 g, 50 cm (Nemo)

3 maj, tjej, 4100 g, 51 cm (Jimmy)

5 maj, pojke, 4260 g, 53 cm, världens finaste (Mary)

7 maj, pojke, 3850 g (Annika)


Testade ett knep igår som jag läste på internet, det var att massera akupunkturpunkter på ett speciellt ställe på fötterna i en timme. "Bebis levereras nästa dag" stod det. Haha, vi får väl se... Mycket känningar har jag, men inget stabilt.

Sitter och tittar på bilder från Stella var nyfödd och undrar hur nästa bebis kommer se ut och vara.
Kommer vi få en lika välgödd och frisk unge till? Blir så avis på alla andra som får sina bebisar, det bara ploppar på facebook, var och varannan dag känns det som. Och alla andra får sina bebisar lite lagom någon vecka eller några dagar för tidigt. Självklart kommer inte jag vara en av dem, får nog vänta tappert en vecka eller två till. Men vad gör väl det när bebisen väl är född och mår bra, då gör det ju ingenting. Är bara så ofantligt tråkigt att vänta, och att vänta utan att veta hur länge. Att vara lite beredd och lite layd-back samtidigt är skitsvårt. "Ta en dag i taget" sa barnmorskan tjeckt, "vem vet, du kanske sitter med bebisen i famnen ikväll". Jaja lättare sagt än gjort.


Världens finaste Stella ett par timmar gammal.

Känns som mammas gissning om bebis idag också kommer att kunna strykas från listan... Bebis vill nog komma en vacker vårdag och inte en gråmulen tråkdag.

Nu får jag börja stryka. Det blev ingen bebis i 50årspresent Maria...


19 april, Beräknad födelse enligt senaste mens

19 april, kille, 3980 g, 51 cm (Maria)

26 april, tjej, 4020 g, 49 cm, Smilla (Mamma-mormor)

28 april, tjej, 4250 g, 52 cm, kl. 04.15 (Gullan86)

28 april, pojk, 4010 g, 51 cm (Pappa-morfar)

29 april, (Erna)

30 april, Beräknad födelse enligt ultraljud

2 maj, pojke, 3900 g, 50 cm (Nemo)

3 maj, tjej, 4100 g, 51 cm (Jimmy)

5 maj, pojke, 4260 g, 53 cm, världens finaste (Mary)

7 maj, pojke, 3850 g (Annika)

Min gravidapp säger idag:

Du är i vecka 39

Du är i kalendermånad 9

Du är i trimester 3

Du har 12 dagar till BF

95,7 % av graviditeten har passerat (268 av 280 dagar)

---

Tolv dagar låter ju som ingenting! Vad snabbt dagarna går, känns inte som längesen jag skrev att det var 39 dagar kvar... Spännande spännande!

Källa

Läste detta inlägg om lustgas (klicka på länken under rutan för att läsa hela). Tyckte det var intressant och upprörande - rent feministiskt - att bara för att det är kvinnor som föder barn så är det liksom okej att dra in på smärtlindringen. Och så lägger kommunen fram det som att de tänker på miljön. För att det är ju ändå naturligt att föda barn, det ska ju göra så ont liksom. Men läste även igenom kommentarerna under och tyckte de hade en hel del bra argument också. För tydligen så är lustgasutsläppen rätt så giftiga. På USÖ hade de nyligen börjat med att man behövde ha en utsugsmask på sig på hakan när jag födde Stella. Detta för att som de sa, inte förgifta de som arbetar i den gasen dagarna i ända. Frågan är om det inte kanske berodde på detta också, på miljön. Att lustgasutsläppen på något vis samlas upp igen och kan omvandlas till mindre giftiga gaser, för ozonskiktets skull.

När jag födde Stella hade jag väldigt svårt att släppa kontrollen och låta värkarna passera utan att jag spände mig. Jag vågade först inte ta lustgas för jag kände att jag blev så yr och tappade kontrollen. Till sist övertalade de mig att släppa kontrollen helt och bara dimma bort. Då när jag yrade bort hörde jag deras röster långt borta "vi låter henne strunta i det där utsuget, hon måste våga släppa kontrollen". Som att det var utsuget som störde mig. Jag vet inte hur det var med det egentligen. Men vi får väl se nästa gång hur noga de är med utsuget och vilka argument de har till att man behöver använda det nu.

Jag vägrar i alla fall att känna mig som en sämre människa för att jag föder med smärtlindring. Jag tycker det är skönt att sånt finns och kan underlätta i viss mån. Jag ser det absolut inte som en tävling att klara att föda så naturligt som möjligt. Även om jag tänker att för barnets del så är det väl det allra bästa (att undvika i alla fall medicinsk smärtlindring). Så länge barnet verkar må bra där inne under tiden så är jag inte rädd att den ska ta skada av smärtlindringen heller. Under Stellas förlossning var hennes hjärtljud och aktivitet jättebra hela tiden, så jag var aldrig rädd för hennes skull då.


Gärna lite respons på vad ni tyckte om artikeln och om det jag skrev :)

Uppdatera min blogg genom att trycka på F5, så ser ni förhoppningsvis nya utseendet!

För fem månader sen...


Nu

Det är jättetråkigt för när vår dator pajade för två år sen, så försvann jättemycket bilder från graviditeten med Stella och första tiden med henne. Är glad att jag sparat en hel del på nätet och även framkallat en del bilder. Men det är svårt att hitta bilder från förra graviditeten, jag har nästan bara de som redan ligger ute på bloggen. Men nu har jag gjort en jämförelsebild på Stella-i-magen och magen nu.

---

Dagsformen är inget vidare för min del. Jätteförkyld fortfarande, hes som tusan, ont i halsen och öronen och allmänt knäsvag. Det blir ytterligare en dag i soffan. Stella är feberfri idag, men jättegnällig. Hon har fått gå ut lite med Peter idag, vilket hon har längtat efter många dagar nu. Hon längtar även efter att hoppa studsmatta, åka till mormor och hundarna, åka till farmor och åka till stallet och rida på Ville och Bamse. När du blir frisk, säger vi varje gång. "Jag är jättefuk" säger hon då och ser ynklig ut, stackarn.

Jahopp, 37 gångna veckor nu alltså. 19 dagar till BF. Allt var bra med bebisen hos barnmorskan. Den var jättelivlig och busade runt som 17 när hon skulle känna och lyssna på hjärtat. Först kände hon huvudet där nere, sen blev hon osäker en stund om det var huvudet eller rumpan som var uppåt. Men sen bestämde hon sig att det var ju rumpan och sprattlande ben som var uppåt, som tur var. Skulle känts jobbigt om den vänt sig nu, så sent och vi skulle behöva göra vändningsförsök och sånt. Barnmorskan sa också att magsjuka kunde sätta igång ett värkarbete, pga kramperna som blir i tarmarna och magsäcken när man är sjuk sådär. Men eftersom sammandragningarna har lugnat ner sig just nu, de kommer igen om jag rör på mig, men inte ont och regelbundet ännu, så var det lugnt. Jag fick också låna en TENS-apparat från barnmorskemottagningen, som jag kan använda hemma när värkarbetet har startat. Ska bli spännande att se hur utdraget eller snabbt det kommer gå den här gången.

Riktigt jobbigt att vara sjuk och höggravid samtidigt. Jag känner mig som världens gnälligaste, orkar knappt stå upp. Och jag vet inte om det är gravidmagen som är jobbig eller sjukan i sig.

Häftigaste med att vara gravid är att det verkligen känns som kroppen används till sin ultimata uppgift. Att bära och föda barn, det är ju det som är meningen liksom. Därför känns det häftigt att ta sig igenom detta - känna hur otroligt tufft det är ibland - för att sen efter barnet väl är fött, glömma allt som varit jobbigt och tufft med både graviditet och förlossning.

Att vänta andra barnet känns nog annorlunda än jag trodde det skulle göra. Jag trodde nog att det skulle kännas enklare och mer på rutin andra gången. Men faktum är att det har känts stundtals mycket jobbigare, både pga det tunga illamåendet i början och foglossningen på mitten, men också psykiskt tuffare att relatera till och få känslor för andra barnet. Förra gången längtade jag otroligt mycket efter att få uppleva mötet med den här personen (en liten LonePeter som jag inte hade någon aning om hur den skulle vara), nu är det svårare att ha någon annan bild än en Stella till, liksom.

Tidsperspektivet är svårt att beskriva. Att en tid på 9-10 månader kan kännas så lång och så kort på samma gång, det är svårt att beskriva. De perioder när jag mått dåligt har ju tiden saktat ner och veckorna passerat oändligt långsamt, men när jag mått bra och haft fullt upp med skolarbete och så, då har veckorna passerat snabbt och lätt. Samtidigt har jag inte känt samma stress som under förra graviditeten, för även om det har varit stundtals jobbigt, så har jag genomgått en hel graviditet förut och vet hur lång den är. Men också att jag känt att jag inte hunnit förbereda mig och skapa en relation med bebisen på samma sätt och därför behövt tiden på mig.


Viktuppgång - 20 kg. Men det oroar mig inte, förra gången tappade jag kilona på ett halvår, bara genom amning och vardaglig motion.

Hur många barn vi vill ha? Ja, just nu känns två barn jättebra. Men vi får se.


Den här dagen hade vi precis gjort positivt graviditetstest innan vi åkte till Villiam.


Det känns inte som det var så länge sen, den dagen. Jag kommer ihåg just den ridturen så väl. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom jag både skrivit om den och bilddokumenterade...

Statistik:

87,9 % av graviditeten har passerat (246 av 280 dagar)

Jag är i vecka 36

Jag är i kalendermånad 9

Jag är i trimester 3

Jag har 34 dagar till BF (30 april).

---

Såhär står det i min gravidapp i telefonen om bebisen i vecka 36:
Barnet är nu 34 cm från huvud till stjärt och väger ca 2,8 kg. Barnet äter nu upp sig inför livet utanför livmodern. Rörelserna upplevs kraftfullare och tydligare. Du kan kanske se en armbåge eller häl som putar ut mot huden. Du ska känna barnets rörelser varje dag.

Såhär står det om mamman:
Är detta din första graviditet har barnet förmodligen fixerat sig i bäckeningången nu. Du kan ha svårt att sova, du behöver vända dig ofta och drömmer kanske kraftiga, tydliga drömmar. Det är mycket som ska bearbetas inför förlossningen och den nya familjen. Fortsätt vila ofta, de sista veckorna kan kännas tunga och långsamma.

---

Jag var hos barnmorskan nyss för en kontroll. Alla värden såg fina ut. Vi pratade idag en del om förlossningen och hur jag känner. Jag kände att barnmorskan tog sig mer tid nu och lyssnade och gav mig lugnande råd. Jag är spänd inför förlossningen, men inte livrädd. Jag vet ju att jag tog mig igenom det förra gången, trots att det tog så lång tid. Det jag är mer medveten om och ska försöka öva på är att slappna av och låta mig tappa kontrollen, låta kroppen göra jobbet. Varje värk är ett steg närmare förlossningen. Försöka vila mellan värkarna och försöka att inte spänna mig och tänka "hjälp, snart kommer det en ny". Jag ska skriva ett förlossningsbrev också och skriva vilka önskemål jag har och även försöka involvera Peter så mycket som möjligt så att han vet hur jag vill ha det, så jag slipper känna att jag måste kolla och styra honom när vi väl är där inne. Det gjorde jag nog förra gången tror jag. Vi pratade också om min förra förlossning och jag sa att den var så lång och utdragen, hon tittade på journalen från förra gången och sa att det etablerade värkarbetet var ca 12 timmar. Det var ganska normalt. Det jag hade innan i två dygn var tydligen förvärkar, som kunde vara nog så jobbiga och smärtsamma, men tyvär verkningslösa (haha, ordvits). Hon tyckte att det var bra att jag ändå hade kontakt med förlossningen och hade varit där inne, och fått morfin och smärtlindring med hjälp av TENS så att jag kunde ta mig igenom den första latensfasen lättare än om jag hade varit hemma. Hon ville lugna med att säga att andra gången inte alls behöver vara som första, det kan bli att jag helt slipper förvärkar och förlossningsarbetet startar med en gång. *hoppas hoppas*

Bebisen känns mycket varje dag i magen, men den sparkar inte ont eller i revbenen som jag kommer ihåg att Stella gjorde. Stella låg på ena sidan sista tiden, med huvudet neråt och sparkade mig hela tiden i revbenen på motsvarande sida. Den här bebisen sparkar mest på utsidan av magen, man kan känna en fot eller knä som en liten knöl ibland, det är jättegulligt. Den har inte fixerat sig än, och det är inte ens säkert att bebisen gör det andra gången. Huvudsaken är att den ligger med huvudet neråt, så att den är beredd på att ta sig ut.  Det stämmer också det där med drömmar och svårt att sova. Det var likadant förra gången, jag blir så himla kissnödig på natten. Men vaknar oftast inte av det försen tidig morgon, går jag då upp och kissar så är det jättesvårt att somna om sen. Tankarna bara maler på i huvudet. Ofta drömmer jag jättemycket också precis innan jag vaknar, om förlossningen, om bebisen, om Peter och Stella och om massa annat konstigt.


v.35+0

 
Ser ni vad magen har sjunkit nu? Jämfört med för en månad sen...
v.30+5

Det enda jag har kvar i den här mattekursen är en redovisning nu på torsdag, sen blir jag föräldraledig. I väntan på bebis. Åh, det kommer bli en lång väntan, det känner jag. Har jag riktig otur och går över tiden kan det vara 8 veckor kvar, har jag tur och bebisen kommer några veckor tidigt, så har jag typ fyra veckor kvar. Det låter som kort tid av ett liv, men väntan är otroligt lång när man väntar på något gott. Det är mycket jag vill göra och fixa med här hemma innan bebisen kommer, bara bristen på pengar som gör det lite svårare. Men köpa nya sängar och garderober som inte luktar mögel, det ska vi i alla fall göra. Det känns viktigt.

Det känns konstigt att vara hemma och lulla omkring idag, när Stella är på dagis. Hon har verkligen längtat efter att få komma dit, de brukar nämligen ha dans på tisdagar. Mammas kulturpedagogkollega,Agnes som har dans, kommer till Stellas förskola varje tisdag den här terminen. Det är verkiligen uppskattat av Stella. Hon brukar tydligen vara med i båda grupperna, både med småbarnen och storbarnen. Hon pratar mycket om det här hemma och övar sina moves när hon hör musik. Det är superkul att se!

Nu ska jag göra iordning en veckomatlista och handlingslista för kommande veckan. Vi har kört såhär i fyra veckor nu och det går jättebra. Känns som vi blir mer ekonomiska, använder den mat vi köpt istället för att slänga grejer som blivit för gamla. Plus att vi nog fått ner matkostnaden/månad när vi storhandlar en gång i veckan och endast kompletterar med mjölk och frukt vid behov någon gång.




v. 30+5                 v. 34+1
   

Oj, oj, vad stor jag är... Ligger på plus 18 kg nu. Slutade på plus 20 förra gången

Nu när jag har bestämt mig för att börja min föräldraledighet när den här kursen är slut, så är det givetvis nedräkning. Det känns faktiskt jätteskönt att bara ha en dryg vecka kvar. Bara en föreläsning imorn, två seminarier nästa vecka och så lite slutjobb kvar på vårt grupparbete. Vi har gjort en undervisningsidé och en fältstudie som skulle vara 15-20 sidor, vi har hittills fått ihop 22 sidor och har lite kvar att skriva, så vi är nästan färdiga. Det har gått riktigt bra med det här grupparbetet.

Jag håller också på och funderar ut massa småprojekt som jag vill hinna göra när jag är ledig, innan bebisen kommer. Men får hela tiden för mig att den kommer komma för tidigt. Det känns faktiskt lite annorlunda nu mot förra gången. Som jag kommer ihåg det var magen väldigt högt upp och Stella sparkade mig hela tiden i revbenen och det kändes som jag hade magsäcken i halsen ungefär. Nu är magen mycket lägre och de flesta rörelserna känns på framsidan av magen. Jag frågade dessutom barnmorskan idag om hon kunde känna hur bebisen ligger och jag hade rätt i att den ligger med huvudet neråt som jag trott. Hon kunde inte säga så tidigt att den är fixerad, men jag får för mig att den är det eftersom magen sjunkit så mycket. Och precis som förra gången kände jag jättetydligt det dygnet som bebisen vände sig och la sig till rätta, det kände jag med Stella och det var lika intensivt kullerbyttande under en dag den här gången.

Stella blev kidnappad av mormor förut, så hon leker nog för fullt just nu. Jag funderar på om jag ska förbereda maten lite nu och säga till mamma att komma hit med Stella sen och äta. Idag blir det lasange tänkte jag.

Hoppas ni fått njuta lite av vårsolen idag?!

Är det inte konstigt så säg, men den kommer om våren, med solen, den där känslan. Har haft en underbar dag, Stella och jag. Lite häst, lite mormor-lek och resten av dagen hemma, bara vi två. Men vi har haft det lugnt, mysigt, pratat, lekt och bara varit. När dagar med mycket trots kommer är allt tufft. Men idag har det bara flutit på, Stella har hittat på massa olika lekar och jag har varit med ibland, men även hunnit läsa tidning och bara njuta av att se henne fantisera och greja.


Jämförelsebild, gravid med Stella v.30+0


Nu, idag, v.30+5


Vecka 40+3, förra gången


Jag är ju nästan lika stor som fullgången förra gången... Men men. Jag tror det ligger mycket i det där att är man välmusklad på magen innan så släpps magen ut mindre, som i min första graviditet. Då hade jag rätt stark magmuskulatur, men nu andra va magen rätt sladdrig redan innan och då trillar den ut desto mer och tidigare.

Tankarna med graviditeten/bebisen kretsar mycket kring förlossningen nu. Det är annorlunda mot förra gången, för då la jag inte så mycket tankar vid förlossningen, utan tänkte mer på kommande bebisen. Då hade jag heller ingen erfarenhet av förlossning och tänkte att det får jag väl ta som det kommer. Tack till er som stöttade under mitt förra inlägg om förlossningsskräcken. Jag tror på er, och hoppas att det ska gå smidigare andra gången. Framförallt var det ju att det tog så sjukt lång tid, värkar i två dygn innan de tog hål på hinnorna och det började hända något. Efter att hinnorna var tagna gick ju ca 7 timmar innnan bebisen kom ut. Att hantera smärtan i värkarna och hitta en sätt att slappna av är det som jag är mest spänd inför och det jag vill göra annorlunda jämfört med förra gången.

Det är många fina tankar jag har också. Fantasier om kommande tiden med fyra i familjen och hur våra dagar kommer se ut osv. Längtar gör jag verkligen!

Vi tittade på en sån här fin syskonvagn förut idag. Teutonia team alu från -09. Den var i jättefint skick och de hade köpt den ny för ca 8000. Hon ville ha 3500 för den. Hon hade använt den jättemycket och varit väldigt nöjd med den. Det är bra med plats för barnen och den är smidig att köra. Går att vända åt båda hållen. Men, den gick precis in i bilen... Fast den gick in och frågan är hur mycket marginal det blir med vilken syskonvagn som helst.

Jag är nog rätt inne på att köpa den, men Peter tvekar av nån anledning. Han tycker vi ska fundera och kolla på olika, men jag känner mig väldigt nöjd med den här. Jag tycker den har många fördelar. Ska vi slå till? :)

Det måste jag säga till Peter :P