Jahopp, 37 gångna veckor nu alltså. 19 dagar till BF. Allt var bra med bebisen hos barnmorskan. Den var jättelivlig och busade runt som 17 när hon skulle känna och lyssna på hjärtat. Först kände hon huvudet där nere, sen blev hon osäker en stund om det var huvudet eller rumpan som var uppåt. Men sen bestämde hon sig att det var ju rumpan och sprattlande ben som var uppåt, som tur var. Skulle känts jobbigt om den vänt sig nu, så sent och vi skulle behöva göra vändningsförsök och sånt. Barnmorskan sa också att magsjuka kunde sätta igång ett värkarbete, pga kramperna som blir i tarmarna och magsäcken när man är sjuk sådär. Men eftersom sammandragningarna har lugnat ner sig just nu, de kommer igen om jag rör på mig, men inte ont och regelbundet ännu, så var det lugnt. Jag fick också låna en TENS-apparat från barnmorskemottagningen, som jag kan använda hemma när värkarbetet har startat. Ska bli spännande att se hur utdraget eller snabbt det kommer gå den här gången.

Riktigt jobbigt att vara sjuk och höggravid samtidigt. Jag känner mig som världens gnälligaste, orkar knappt stå upp. Och jag vet inte om det är gravidmagen som är jobbig eller sjukan i sig.

Häftigaste med att vara gravid är att det verkligen känns som kroppen används till sin ultimata uppgift. Att bära och föda barn, det är ju det som är meningen liksom. Därför känns det häftigt att ta sig igenom detta - känna hur otroligt tufft det är ibland - för att sen efter barnet väl är fött, glömma allt som varit jobbigt och tufft med både graviditet och förlossning.

Att vänta andra barnet känns nog annorlunda än jag trodde det skulle göra. Jag trodde nog att det skulle kännas enklare och mer på rutin andra gången. Men faktum är att det har känts stundtals mycket jobbigare, både pga det tunga illamåendet i början och foglossningen på mitten, men också psykiskt tuffare att relatera till och få känslor för andra barnet. Förra gången längtade jag otroligt mycket efter att få uppleva mötet med den här personen (en liten LonePeter som jag inte hade någon aning om hur den skulle vara), nu är det svårare att ha någon annan bild än en Stella till, liksom.

Tidsperspektivet är svårt att beskriva. Att en tid på 9-10 månader kan kännas så lång och så kort på samma gång, det är svårt att beskriva. De perioder när jag mått dåligt har ju tiden saktat ner och veckorna passerat oändligt långsamt, men när jag mått bra och haft fullt upp med skolarbete och så, då har veckorna passerat snabbt och lätt. Samtidigt har jag inte känt samma stress som under förra graviditeten, för även om det har varit stundtals jobbigt, så har jag genomgått en hel graviditet förut och vet hur lång den är. Men också att jag känt att jag inte hunnit förbereda mig och skapa en relation med bebisen på samma sätt och därför behövt tiden på mig.


Viktuppgång - 20 kg. Men det oroar mig inte, förra gången tappade jag kilona på ett halvår, bara genom amning och vardaglig motion.

Hur många barn vi vill ha? Ja, just nu känns två barn jättebra. Men vi får se.


Den här dagen hade vi precis gjort positivt graviditetstest innan vi åkte till Villiam.


Det känns inte som det var så länge sen, den dagen. Jag kommer ihåg just den ridturen så väl. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom jag både skrivit om den och bilddokumenterade...