Nali och jag diskuterade lite sist. Hon hade gått och tänkt på ojämställdheten och orättvisan som finns mellan  könen. Hon frågade sig, och mig, varför är det såhär? Inte varför är det såhär ojämställt fortfarande, år 2012, utan varför är det såhär från början? Varifrån kommer ojämställdheten, när började det? Vad var det som gjorde att mannen ses som det första könet och kvinnan som det andra, lite sämre. Har det med religion att göra? Var det likadant i grekisk mytologi eller asatro? Var det likadant i de första människornas kultur? Jag tyckte det var en jätteintressant fråga och har gått och grunnat på det här en del. Vad kan det bero på? Nali sa till och med, vi kanske är lite sämre, det är kanske därför det ser ut såhär? Man blir ju galen av att gå och tänka på det för mycket... Och sen tog hon upp den tanken också, att vissa tar upp som argument, "i den och den kulturen är det kvinnorna som styr, där är det ett matriarkat istället". Som att det vore bättre då? Med det omvända? Nää, det är ju jämlikhet som vi vill ha. Inte att den ena eller andra värderas högre. Varför är det så, tillbaka i tiden och nu, att vi så lätt delar upp oss i män/kvinnor, som motsatser och som motståndare? Vi mot dom, istället för att vara enade.

Jag funderade på om det kunde ha med djurvärlden att göra, många djurarter lever i flockar där det finns en stark alfahanne som har ett harem av honor omkring sig. Däremot finns flera exempel på matriarkala djurflockar också, t ex bin/getingar som har en stor drottning, eller i elefant- eller hästflockar där det finns en äldre elefanthona eller sto som leder flocken. Finns det jämställdhet i djurvärlden då? T ex pingviner och svanar är ju sådana djur som håller ihop i en parrelation hela livet. Hos pingvinerna turas honan och hannen om att ruva ägget/ passa barnet, medan den andra är ute och laddar upp med mat. Många djur lever ju alls inte i relationer, utan träffas bara och parar sig och vandrar sedan vidare var för sig. Jag tänker på ensamlevande djur som t ex björnar eller älgar. Honan föder upp barnen, hannen strövar omkring. Där vet jag inte om man kan se det som varken eller? Ingen bestämmer ju direkt eller leder den andra. Det beror väl på när honan är könsmogen och i brunst, som avgör när det är dax att träffas. Men det är ju i sådana arter hannar också slåss om honan som finns, starkast vinner. Den är bäst att föra sina gener vidare. Och honan ska då passivt stå och titta på en uppgörelse och sedan ställa upp sig för den som vann. Det är väl lite undergivenhet...

Äsch, supersvår diskussion. Jag har verkligen inga svar, men jag tyckte det var så himla intressant. Vad beror det på att kvinnor i samhället, i vår moderna kultur och genom alla tider, har fått stå tillbaka för männen, som setts som starka, smarta och överlägsna? Och varför måste det vara så att det är antingen eller? Antingen männen som bestämmer eller kvinnorna? När får vi en jämlikhet, är det ens möjligt att uppnå?

Jättegärna respons från er som läser nu, hur tänker ni?!

Den här texten sitter uppsatt på en av personaltoaletterna på förskolan som jag gör min VFU på. Det är lite av en grej på den förskolan märker jag, för de har mycket sånna där visdomsord, humortexter och tänkvärda bilder/texter uppsatta just på personaltoaletterna. Men den här texten gör mig väldigt arg och bekymrad. För hur ska en pedagog som ser detta som skojigt, kunna arbeta genusmedvetet med barnen? Hur ska pedagogen kunna bemöta barn som barn och inte som kön om de samtidigt ser pojkar/flickor som olika "raser". Och hur ska man kunna se bortom "busiga pojkar"grejen om man tänker att de inte kan bli smartare, att de i grunden är födda ointelligenta. Jag tycker det är helfel. Kan hända att det är hon som jobbar i köket som tycker den är rolig, det kanske framförallt är "hennes toalett". Man skulle kanske kunna se det som en återupprättelse till hur antifemistiska män på mansdominerade arbetsplatser kanske pratar om kvinnor. Men jag blir bara arg, tycker inte det är rätt att vända på steken, vill vi ha jämställdhet så ska det ju inte vara orättvist åt andra hållet. Det får mig att känna en rysning av obehag, när jag tänker på att de andra pedagogerna har suttit där på toan, läst, smålett för sig själva och sen gått tillbaka till barngruppen och jobbat. Har de ens tagit upp det och pratat om sinsemellan? Det kommer jag göra i alla fall. Ifrågasätta och väcka tanken. Vad tänker ni?

Jag satt och läste olika politiska partiers partiprogram och fick en smärre chock när jag tittade på sveriedemokraterna (bara för att inte uttala mig om saker jag inte har läst, men nu har jag!),

bland mycket annat sjukt har de den här visionen:
"En avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten med utgångspunkt i verklighetsfrånvända politiska teorier försöker experimentera med, eller ändra, på våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet."

Jag blir mörkrädd.

Korvasbloggen är en jättemysig blogg skriven av en pappa som delat lika på föräldraledigheten från start

Läs det här inlägget om pojkar och flickor. (Pållis, läs :))

Väldigt öppen och vågad (på gränsen till fööör vågad ibland) blogg, skriven av en tjej som sticker ut och säger vad hon tycker.

Jag vill sammanfatta diskussionen som varit i kommentarsfältet till feministinlägget. Det verkar faktiskt som att ni tycker jag är hjärntvättad. Ni vill inte förstå, inse hur vriden värld vi lever i. Okej, vi lever alla i de relationer vi lever i, med mer eller mindre jämställt oss emellan. Men lyft blicken lite, se i det stora hela. Ser ni inte att hela samhället värderar män lite högre än kvinnor. Nalis exempel om kritiken mot Mona Sahlin är ett vältalande exempel, så mycket skit som hon får utstå är bara riktigt orättvist. Fortfarande blir hon ihågkommen för sin jävla Toblerone. Politiken består till allra största del av män, kostymklädda, flintskalliga gubbar med hög röst och auktoritet. De få kvinnor som har armbågat sig fram får ständigt bli granskade i sömmarna och får klagomål på än frisyren, än klädvalet. Är inte det ojämställdhet så säg? Varför måste man som kvinna och chef, eller högt uppsatt person jobba så mycket hårdare och prestera bättre för att räknas?

Jätteskoj med så mkt respons på föregående inlägg! Fortsätt gärna diskutera i kommentarsfältet vänner!

Jo, alltså, mitt förra inlägg kanske kom lite hastigt och lustigt apropå ingenting. Men faktum är att jag har läst en bok senaste dagarna som har berört och upprört mig rätt så mycket. Den handlar just om genus och feminism. Att göra kön heter den, skriven av två psykologer och forskare specialiserade på könsteori. Jag kan verkligen rekommendera er att läsa den! Den är både tankeväckande och jobbig att läsa. Jobbig för att man inser hur vridet samhället faktiskt är. Och att alla männiksor, både kvinnor och män hela tiden, oftast omedvetet ser kvinnan som en lite sämre och mindre fulländad varelse än mannen.

Och apropå Peters uttalande igår så är jag säker på att han inte menade något illa. Han ville bara skoja. Men eftersom jag just suttit och läst i den boken, så var det för mig ett sånt kraftigt förtydligande av hur samhällets strukturer har påverkat oss alla till att se på oss kvinnor på det här sättet. (Och när till och med kvinnorna slätar över och säger att han antagligen inte menade något illa, då är ju det på sätt och vis att förminska oss ännu mer...)

Jag ska ta några korta exempel ur boken för att konkretisera vad jag menar så ni inte tycker att jag bara snackar bullshit. Jag menar, det är jobbigt att inse, men såhär ser faktiskt vårat "jämställda" samhälle ut!

I kapitlet som heter "Barn och utveckling - om att lära sig att 'göra kön'" ger författarna många konkreta exempel på hur barn redan i ung ålder får lära sig vilket kön det är som räknas. I skolan till exempel:
"Får man som sexåring, redan första dagen i skolan höra av fröken att "här spelar alla innebandy. Och man behöver inte vara duktig. Till och med flickorna är med.", har man fått veta något viktigt. Att vara pojke på "rätt sätt" är att spela innebandy och att helst vara bra på det. Att vara flicka på "rätt sätt" är att vara något helt annat - något som inkluderar att man är sämre än sämst på innebandy."


I kapitlet som heter "Arbetslivet och hälsan" skriver författarna om kvinnans ständigt underordnade postion i hemmet och i arbetslivet, och hur kvinnor sliter ut sig för att ihop allt med hem, barn, och karriär. Fritid eller egentid är sällsynt för småbarnsmamman, men inte för småbarnspappan tydligen:
"I vårt samhälle finns en större förståelse för att män behöver vila, avskildhet och tid för aktiviteter som de inte får störas i. I vårt samhällssystem finns vissa inbyggda mekanismer som ser till att män får detta, till exempel genom att köra bil till jobbet (enamma), eller genom att vara/göras ansvariga för sysslor som innebär större rumslig avskildhet eller koncentration. Exempel på den typen av sysslor kan vara att laga bilen, klippa gräset och "Fixa med datorn". Män har större tillåtelse (från sig själv och från omgivningen) att säga att nu måste jag vara ifred och laga bilen, installera ett nytt dataprogram eller reparera den här strömbytaren. Ingen kommer på tanken att säga: "Vad bra, då kan Lillan vara med dig och hjälpa till, och så kan du passa på att ringa farmor samtidigt."
Även om det finns många män som också mår dåligt att ha för höga krav på sig, att ständigt vara påpassade och ständigt finnas till för andra, så är kvinnors behov av egna rum betydligt mer påtagligt. Framför allt handlar det om att kvinnor måste få mer utrymme att kliva ur sin underordnade postion. Kvinnors begränsade livsutrymme är tydligt kopplat till ohälsa."

Lite långt urdrag där kanske, men jag tyckte det var intressant.


NU vill jag såklart gärna ha respons på det här inlägget! Håller ni med? Verkar jag hjärntvättad? Eller undrar ni något? Kommentera! Våga säga emot om ni vill! Har någon mer läst boken? Mamma t ex?

Satt i trädgården förut med Peter, Tommy och Elin. Samtalsämnet feminism kom upp. Vi kom inte på när det var kvinnorna fick rösträtt egentligen. Då kommer Peter med den ogenomtänkta kommentaren:

"Undrar när hundarna kommer få rösträtt då"

Jag blev helt lack. Vadå, snacka om konstig kvinnosyn. Först fick kvinnorna rösträtt och sen är det hundarnas tur. Kvinnor och hundar är ju av ungfär samma skrot och korn. Not. Suck.

Jag vet att jag är lite tjatig om detta. Men här är en namninsamling mot könsspecifika barnkläder, skriv på ni som håller med mig. Det handlar som sagt inte om att göra flickor till pojkar och pojkar till flickor, utan att ge alla barn alla möjligheter att hitta sin personlighet. När det då nästan bara finns speciella pojkkläder och flickkläder så har man som förälder inte så stor möjlighet att vara öppen för olikhet. Eftersom jag inte hittar speciellt mycket kläder i alla möjliga färger att köpa så blandar jag upp med kläder från båda avdelningarna...

Såhär kan kläder se ut som inte utsänder någon speciell könstillhörighet


Igår testade jag mig själv genom att inte rätta en tant som pratade om Stella som han. Det kändes skumt, men ändå lite spännande...


Här ser ni en unge som flyttar sig i cirklar numera!

Två bra inlägg till om könsidentiteter hittar ni här och här!

---

Förresten vill jag uppmana er till att lämna spår efter er lite oftare. Jag vet exakt hur många som besökt min blogg varje dag nämligen, det finns besöksstatistik. Och nu när jag bara har lämnat ut lösenord till de jag vill dela med mig till, så skulle jag uppskatta lite mer feedback. Min flitigaste läsare och kommenterare är ju mamma. Tack mamma! Det vore kul att höra er andras opinion ibland också, då blir det mycket roligare att blogga!

Puss & Kram

Läs det här om genus (länk öppnas i nytt fönster) om ni är intresserade!


Har gått och funderat på en del på detta senaste dagarna. Jag hade en liten konversation med en som jobbade på Dressman när vi va där för nån vecka sen. Hon sa något i stil med: "Oh, du va inte så gammal". Riktat till Stella då. Sen sa hon igen "Han kan inte va så gammal va? Eller hon är det kanske?". "Nä, tre månader" svarade jag då. "Jaha, men är det en tjej eller kille?" (Vad spelar det egentligen för roll?... Jag bara undrar.) "En tjej" sa jag. "Men om hon bara hade haft rosa saker på sig, kanske du hade antagit direkt att det va en tjej." Och antagligen hade hon inte brytt sig om att fråga om könet om Stella bara hade haft rosa kläder på sig...

Men för det första varför är det egentligen så viktigt för oss att veta könet på människor vi möter? Jag vet ju själv hurdan jag är, hur svårt det kan kännas ibland när man träffar någon som man inte direkt ser om det är en man eller kvinna (vuxna människor alltså, för barn för mig är bara barn). Varför känns det svårt? Man vet inte hur man ska förhålla sig kanske. Men varför borde man förhålla sig olika till en kvinna eller en man?

Och återigen detta med färger. Jag har för mig att skrev något om det innan Stella var född... Jag märker redan skillnad i bemötandet om jag klär henne i klassiska 'tjejfärger' (typ rosa och rött) att hon blir bemött som fin, gullig och söt. När hon får ha lite mörkare, starkare färger ser hon tuff och cool ut (tycker folk). Jag märker att hennes värld blir begränsad om hon bara blir erbjuden det klassiskt flickiga. Jag och Peter vill verkligen göra vårt bästa för att tillåta Stella vara precis den hon är, att utvecklas till en bra människa. Vi kommer försöka erbjuda henne alla möjliga leksaker och alla möjliga kläder och alla möjliga utmaningar. Allt handlar heller inte om vilka kläder eller leksaker man har, men det kan ni läsa i länken jag lämnade högst upp. Hon tycker jag har skrivit bra om det här med genuspedagogik och hon ger bra exempel också.

Jag blir så trött ibland. Detta har jag tänkt på länge och många gånger. Men de senaste veckorna har jag verkligen förbluffats över folk i min närhets inskränkta syn på tillvaron.

Detta gäller främst rosa som förknippas med tjejigt (och gulligt) och blått som förknippas med killigt (och tufft). Vad är det som är så farligt eller töntigt med att en kille gillar de klassiskt tjejiga färgerna?

Senast idag hör jag en kille (6 år) säga till sin mamma: Jag tar den här, den har min favoritfärg (lila)
Mamman: Va, är det din favoritfärg?! (gör en chockad min till mig som inte sonen ser)
Killen: Ja, och rosa.. och blå.. och svart.. och..
Mamman: Jasså, vad ska du bli när du blir stor?! (överdramatiserat)
En annan vuxen tjej: Tur att han har fler favoritfärger än bara rosa och lila, annars skulle man ju bli orolig.
Mamman: Jaaa! Hahaha

Jag blir helt chockad. Va?! Varför skulle man behöva bli orolig för att ens son har en viss favoritfärg?! Herregud, och då är det ändå två vuxna tjejer som verkar tycka det är töntigt att vara tjej. Att det som är klassiskt tjejigt skulle vara mindre värt på nåt sätt.


Peter och jag har pratat mycket om det här. Vi är så lyckliga över att vi ska få ett barn. Om det är en pojke eller flicka är inte det väsentliga. Såklart vi är nyfikna på könet, men allra mest är vi nyfikna på att få träffa våran lilla unge som ligger där inne i magen och växer och gror. Vi kommer göra vårat bästa för att uppfostra vårat barn till en bra människa. Vilka värderingar och vilken männsikosyn vi har kommer ju vårat barn ta efter och tro på. Det känns viktigt för oss att inte hamna i de typiska könsmöntret. Vi kommer inte medvetet undvika att klä vårat barn i rosa eller blå kläder för att gå emot de vanliga mönstrena, men vi kommer definitivt tänka på att ge barnet chans att utvecklas efter sin förmåga och sina önskemål.

Peters bror sa häromdagen att om ni får en grabb så ska han med till crossbanan och köra. Då ska han ha en cross när han är liten. Om det blir en tjej är det bättre att ge henne en fyrhjuling.
Vi bara; va? Varför det?
Tommy: Jo, men en tjej måste vara mer försiktig, då är det bättre med en fyrhjuling, det är inte lika farligt.
Ehh, nä, så tänker inte vi... Väldigt konstigt resonemang tycker jag.

Jag skulle kunna skriva mycket om det här, för jag har så många färska exempel på knäppa resonemang jag hört från folk runtikring den senaste tiden... Men det får räcka för nu.

HejSvej