Jag kunde inte ha sagt det bättre själv
Har gått och funderat på en del på detta senaste dagarna. Jag hade en liten konversation med en som jobbade på Dressman när vi va där för nån vecka sen. Hon sa något i stil med: "Oh, du va inte så gammal". Riktat till Stella då. Sen sa hon igen "Han kan inte va så gammal va? Eller hon är det kanske?". "Nä, tre månader" svarade jag då. "Jaha, men är det en tjej eller kille?" (Vad spelar det egentligen för roll?... Jag bara undrar.) "En tjej" sa jag. "Men om hon bara hade haft rosa saker på sig, kanske du hade antagit direkt att det va en tjej." Och antagligen hade hon inte brytt sig om att fråga om könet om Stella bara hade haft rosa kläder på sig...
Men för det första varför är det egentligen så viktigt för oss att veta könet på människor vi möter? Jag vet ju själv hurdan jag är, hur svårt det kan kännas ibland när man träffar någon som man inte direkt ser om det är en man eller kvinna (vuxna människor alltså, för barn för mig är bara barn). Varför känns det svårt? Man vet inte hur man ska förhålla sig kanske. Men varför borde man förhålla sig olika till en kvinna eller en man?
Och återigen detta med färger. Jag har för mig att skrev något om det innan Stella var född... Jag märker redan skillnad i bemötandet om jag klär henne i klassiska 'tjejfärger' (typ rosa och rött) att hon blir bemött som fin, gullig och söt. När hon får ha lite mörkare, starkare färger ser hon tuff och cool ut (tycker folk). Jag märker att hennes värld blir begränsad om hon bara blir erbjuden det klassiskt flickiga. Jag och Peter vill verkligen göra vårt bästa för att tillåta Stella vara precis den hon är, att utvecklas till en bra människa. Vi kommer försöka erbjuda henne alla möjliga leksaker och alla möjliga kläder och alla möjliga utmaningar. Allt handlar heller inte om vilka kläder eller leksaker man har, men det kan ni läsa i länken jag lämnade högst upp. Hon tycker jag har skrivit bra om det här med genuspedagogik och hon ger bra exempel också.
Bra rutet!
Vilken stark och pigg liten kille!
Hm det där med genus är en svår fråga. Jag vet inte alls var jag ställer mig. känner mig kluven. men efter den kurs jag läst så vet jag att det är viktigt för oss människor att veta om människan vi möter är en man eller kvinna. det är en del i vårt sätt att bemöta andra människor. vi blir förvirrade av att inte veta könet. JAG känner att det är viktigt att mina tjejer får vara just tjejer, starka tjejer som aldrig kan bli annat än tjejer, kvinnor, tanter, annat än vid könsbyte då. allt det där genussnacket gör mig trött och virrig. det kommer absolut något bra ur det, men jag orkar inte bry mig så nämnvärt, allt ska dras till sin spets och göras så himla löjligt. som nora då, som vill vara prinsessa och ha rosa och lila grejer, ska jag förbjuda henne till det? varför är det fult att pojkar förknippas med blått och tjejer med rosa? varför är det fel? det är verkligen på modet att allt ska vara så himla könsneutralt. hm, jag har skrivit massor blaj känner jag... =/
pållis: vad kul att du vågar ifrågasätta! men vad fick ni lära er i kursen??, Varför är det så viktigt för oss att veta könet när vi möter en människa?
ja menar inte att tjejer ska va killar o killar ska va tjejer! absolut inte. jag menar att alla sorters positiva egenskaper ska framhållas hos alla, kille eller tjej. de länkarna jag har skickat med, den tjejen kan förklara det där bättre! om en tjej vill va rosa och prinsessa så ska hon absolut inte förbjudas till det, men om hon Bara erbjuds leka den sortens lekar osv så blir hennes möjligheter (hmm, måste finnas nåt bättre ordval..) mindre.. jag tycker inte att det är så "på modet" som du säger med könsneutralt, vart då i så fall? inte i kläd- eller leksaksaffärer när det gäller barngrejer iaf...
"Till syvende och sist är det så att genuspedagogik inte handlar om att byta roller utan om att tillåta fler egenskaper hos ALLA barn och det är därför jag tycker att genusmedvetenhet och genuspedagogik är så otroligt viktigt!" kolla anaiah.blogg.se
ja, Lone och Naimi var förskräcklig rosa och cerisa när de var små och gick på dagis. Jag blev helt förskräckt över att jag, jag som aldrig varit puttinuttigt flickig själv, hade fått såna döttrar. Men saken är den att de var receptiva och läste av sin dagisomvärld och lärde sig av den vad som gällde om man var tjej. Som tur var så kunde de på grundval av sin klokhet se att flickor kan vara på många olika sätt och lät sig inte begränsas.
Och nu är de helt normala, starka, härliga vuxna kvinnor med god distans till traditionella könsroller!
