Lite uppgiven

hahahha, det roliga är att även om du skriver att du "går igenom alla olika känslor" men jag tycker du verkar hur lugn som helst!!

jag fattar inte att vi är syskon när alla mina känslor sitter utanpå och du alltid är så lugn och cool.

Det kommer bli bra vännen, alla dessa tankar och svängningar kan jag i princip garantera dig hör till hormoner och graviditet menigen är nog att kroppen ska vara laddad men hjärnan blir besviken när energin går åt till att vara laddad hela tiden.



bebisen kommer ut på något sätt och sätter det inte igång själv så hjälper de ju dig på sjukhuset att sätta igång de håller ju koll på dig lägg din oro på dem och låt dem ha ansvaret, försök koppla av och släppa kontrollen och ge personalen kontrollen, du är en kropp med ett barn som ska ut och det är de som hjälper dig med det men det är din kropp som sköter hela arbetet du behöver bara följa med, bebisen kommer ut när den är redo kroppen kan detta och sköter detta åt dig, tänk så fantastisk den är.

du behöver bara försöka slappna av och följa med i processen.

jag tror det är en mening med allt och att just denna väntan tror jag förbereder en för vad som komma skall...man focuserar så mkt på förlossningen och väntan i 9mån men man tänker ju inte på att det graviditet och förlossning är ju bara början de tär ju inte slutet, det är ju början en "obetydlig" början som man sen glömmer när man ser barnet det är ju det viktiga.

och dessa dagar du får vänta nu kanske max 4 dagar, 4 dagar av ditt liv...din familjs liv...tänk 4 dagar är ju ingenting om man räknar med att du kommer få tillbringa resten av ditt liv med dett barn och din familj o när barnet väl är fött går 4 dagar så snabbt..

när man väntar tar ju allt så lång tid.



men förstår precis hur du känner men försök tänka positivt, en förlossning och väntan innan är nog just det, en förvirring och maktkamp för hjärnan, du måste hela hela tiden sporra dig själv med positiva tankar att det finns en ände på detta hur ont det än kommer göra...detta onda kommer bara ske under max några dagar sen är det över, tänk positvit att kroppen klarar detta, detta är ju något helt naturligt som kroppen är skapad att klara av det är bara upp till dig att försöka kontrollera dina tankar och vända det till styrka.

sen får du ju hjälp av personal och peter och var inte rädd för att be om hjälp speciellt med andningen, det kan hjälpa extremt mkt om du försöker focusera på det.



passa på att träna nu lite innan på andningen, har du kommit på knepet?

långa djupa andetag in genom näsan ut genom munnen, focus på in med kraft och ut med smärtan i andetagen focus på hur det låter när du andas tex, försök träna på att behålla focus på just en enda sak och inte låta tankarna vandra iväg alltså att försöka tänka på andningen istället för smärtan klarar man tekniken så känner man inte smärtan man lurar hjärnan lixom genom att den på något sätt inte kan hålla focus på två saker.

men det är en speciell teknik jag brukar träna på det om jag får ont eller om jag ska sova inför att jag ska jobba natt för då har jag ofta så mkt tankar så jag inte kan sova då lyssnar jag på andningen lixom och focus på enbart det och somnar, jättehäftigt men det är väldigt lätt att bli påverkad av tankarna och komma av sig så man behöver träna.



passa på nu.

men vet fler som klarat att föda barn med enbart andningen som hjälp.

kram