Jag har suttit och skrivit ner hela förlossningsberättelsen nu. Utifrån min dagbok som jag skrivit i under hela graviditeten. Det är tänkt att vara en bok som Stella ska få läsa när hon blir mogen för det. Under förlossningen var jag inte stand-by på att anteckna hela tiden så Peter har skrivit en hel del då. Den långa berättelsen blev sex sidor lång i str 12. Shit vilken lång alltså. Den kommer jag inte lägga ut på bloggen eftersom den känns väl privat för vem som helst att läsa. Ni, mina trogna läsare, kan självklart få läsa den om ni vill. Då kan ni skicka ett mail till mig så får ni den i retur. Min mail-adress är [email protected]. Den innehåller alla detaljer, så är man kräsmagad kanske man vill undvika den…

Värkarna började ju som sagt på söndagseftermiddagen. Då var Peter fortfarande iväg och jobbade, men mamma, Lasse och Pelle höll mig sällskap. Det började lite diffust, men jag kände ändå att det var någon skillnad. Peter kom hem under kvällen. Söndagnatten var jobbig med värkar från och till. Jag klockade då och då för att se hur ofta de kom. Det var svårt att sova pga värkarna och nervositet att något höll på att hända. Jag använde värmedynan i tryck mot korsryggen där det gjorde ont. Fram på morgonen ringde jag in och vi fick åka in om vi ville. Vi var inne några timmar på måndagsförmiddag. CTG gjordes, bebisen mådde bra därinne. De undersökte mig och jag hade inte öppnat mig så mycket än. De sa att vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem. Eftersom värkarna inte kändes lika jobbiga där inne så valde vi att åka hem. Jag fick två alvedon och tillbringade måndagen i soffan hemma. Lyckades slumra några timmar imellan värkarna. Framåt kvällen blev det jobbigt igen med värkarna. Jag ringde in och frågade om vi fick komma. De sa att jag skulle stå ut så länge jag kunde och duscha varmt mm. Strax efter det fick jag jätteonda värkar, jag tjöt och bad Peter ringa igen. De sa att vi fick komma.

Vid midnatt, natten till tisdag, var vi inne igen. Jag hade inte öppnat mig något mer, det kändes jättejobbigt att höra efter all smärta jag haft. De gav mig morfin och jag lyckades sova några timmar när jag yrade bort. När jag vaknade hade jag onda värkar igen. Öppningsprocessen gick dösakta. Varje undersökning gav så lite goda nyheter så vi blev nedslagna. Vi kände oss trötta båda två. Under dagen på tisdagen blev vi uppflyttade till ett rum på BB eftersom förlossningen gick så sakta framåt. Efter några timmar där blev värkarna jobbigare igen, jag bad om smärtlindring. En barnmorska kom och hjälpte mig att koppla in en TENS-apparat. Jag kunde själv styra elektriska impulser som satte in när jag fick värkarna. Det kändes skönt att få lite lindring för smärtan och jag vilade på sängen och tryckte igång TENS när värkarna kom. Efter ett tag kändes det inte som det hjälpte så mycket längre heller.

Vi fick komma ner till förlossningen igen. Nytt rum, ny barnmorska, ny undersökning. Äntligen hade jag öppnat mig några cm, typ 4. Jag bad om mer smärtlindring eftersom det inte kände som TENS hjälpte längre. Jag fick prova lustgas och höll på att ramla omkull. Jag blev helt yr och kände mig full och konstig. Jag testade det en stund men tyckte inte om det. Efter ett tag till bad jag om någon mer smärtlindring. De sa att jag kunde få EDA, ryggbedövning, om jag ville. Det hjälpte en stund det med, men smärtan blev värre och värre. Fram på natten till onsdagen fick vi en ny barnmorska igen. Hon undersökte mig och tyckte det hände för lite (öppen 6 cm). Hon bestämde sig för att ta hål på fosterhinnorna för att snabba på förloppet. Mycket riktigt snabbades förloppet på. Det kändes läskigt när vattnet rann ut i värkarna. Till sist övertalade de mig att ta lustgas igen och tillåta mig att tappa kontrollen. Jag tyckte det var läskigt att tappa kontrollen och inte veta vad jag gjorde.


Men sista timmen och sista 2 cm kämpade jag mig igenom med lustgasen. Peter baddade pannan och assisterade med lustgasen. Plötsligt var det dags att krysta. Det var skönt när det hade kommit så långt. Jag fick massa nya krafter och kämpade som en tok. Det kändes som en jordbävning genom hela kroppen när bebisen föddes. Helt sjuk känsla. Plötsligt var hon där uppe på magen och allt var klart! Så underbart. Det var det bästa jag har varit med om. All smärta och trötthet var som bortblåst i den stunden. Vi hade bara ögon för vårt barn.

Den som vill läsa en utförligare och mer detaljerad rapport kan få den på mailen…