Ja, många har frågat mig hur det känns nu egentligen. Att vara mamma alltså. På något sätt känns det så självklart. Det är varken mer eller mindre jobbigt än jag trodde. Det är precis så underbart som jag tänkte mig. Kärleken jag känner till den lilla varelsen som bott i min mage så många månader, men som nu är ute hos oss, är större än nånting annat. På många ställen jag läst om graviditet och första bebistiden har det stått att många mammor har svårt att se förbi förlossningen. Hela graviditeten fokuserar den blivande mamman på förlossningen och glömmer på nåt vis bort att en bebis ska komma ut och vara del av familjen efter förlossningen. Jag tänkte aldrig så, det var inte förrens en kort tid innan förlossningen jag började tänka att "shit jag måste ju genomgå en såndär hemsk förlossning för att få träffa bebisen". Under hela graviditeten var jag fullständigt inställd på att en bebis skulle komma ut. Och när hon väl var ute så kändes allt så självklart. Jag kanske har varit mamma i ett tidigare liv?... Det känns nästan så. Eller så har jag lärt mig av min tid med 6-7 stycken hästar vilket ansvar det är att någon är fullständigt beroende av en. Och mina små kusiner och allt jobb med små barn har lärt mig vad det är att ta hand om barn. Jag känner mig väldigt trygg i min roll som mamma. Det känns som jag vet hur jag ska göra och att jag vet vad min bebis behöver och vill ha.

Såklart jag undrar över saker ibland och tvivlar på min förmåga. Jag läser mycket böcker och följer en hel del diskussioner på forum mm. Och tvivlar jag så har jag många att fråga. Det känns så skönt att ha mamma, moster och mormor så nära!



Jag är så stolt över min Peter också. Han är världens bästa pappa till Stella. Jag är så glad att Peter och jag träffats, annars skulle vi aldrig ha fått vår Stella tillsammans. Vi tycker och tänker lika angående föräldraskapet och hur vi vill att Stella ska lära sig om livet. Kärlek, närhet och trygghet är det viktigaste av allt!


Idag är Stella två veckor gammal. Redan.