Jag vet inte egentligen om bloggtorkan beror på brist av tid. Kanske mer handlar om prioriteringar. Bebisen sover ju faktiskt väldigt mycket än så länge. Så tid har jag ju, om jag vill. Det beror på vad jag prioriterar att göra under tiden bebisen sover. Är det inte stallet som ska hinnas med, så kanske jag vill hinna städa lite, duscha eller rent av laga mat nån gång ibland. Och så är det ju så mysigt att vila ihop med bebisen. Det finns nog inget mysigare än att ha en snusande, sovande, varm bebis på magen som är så mjuk och len och go. Förutom att Peter och jag tycker att det är så himla mysigt att vila med våran bebis, så tycker vi att närheten är superviktig. Vi anser inte att man kan skämma bort en bebis med kärlek och närhet, snarare SKA man skämma bort den med det. Vi vill inte skämma bort vårt barn med materiella ting och ett berg av leksaker och godis varje dag, nä vi vill skämma bort vårt barn med kärlek. 

I senaste föräldratidningen tyckte jag det stod så himla bra om att trösta barn, hur och varför och vad det kan bli för konsekvenser om man bortser från sitt barns gråt. Forskare i artikeln säger:

"Gråt är en strikt anknytningssignal, en signal om att barnet behöver hjälp. Barn som inte får tröst kan lära sig att stänga allt inom sig. De kanske söker sin tröst genom att dra sig undan och bli inbundna. De lär sig att det inte lönar sig att släppa in någon annan, att det tvärtom kan göra ont."

De skriver också att barns självkänsla tar skada om de inte får tröst när de är ledsna. "Tar du inte gråten på allvar och visar respekt för den så gör det också något med barnets självrespekt."

En annan intressant sak jag läste i samma tidning var att kolikbebisar som ofta blir burna väldigt mycket som små blir väldigt trygga och nyfikna små människor senare, just därför att de vet att föräldrarna alltid finns där och hjälper dem om de får "problem" (alltså att föräldrarna kramar, vyssar, vaggar och finns där med sin trygga famn när barnet blir ledset av en eller annan anledning). Det tycker jag var väldigt spännande att det är så. Vår bebis som inte har någon kolik, vad vi märkt än så länge i alla fall, får ändå väldigt mycket närhet och blir buren mycket osv. Det ska bli spännande att se om hon kommer bli den här trygga, nyfikna tjejen som vill utforska världen när hon blir lite större.

                                                                                                  (Källa: Vi Föräldrar Nr1 jan 2010)



Idag är Stella-bebisen 4 veckor. Det känns som en evighet sen hon föddes. Inte för att tiden på något sätt går långsamt utan för att förlossningen och graviditeten känns så himla avlägsen. Jag kommer knappt ihåg att jag gjort det. Helt sjukt vad lätt man glömmer. Jag är glad att Peter och jag hjälptes åt att anteckna under tiden, för nu skulle jag inte kunna referera sanningsenligt till hur det var.

Här är vi hos min farmor och farfar på juldagen.
Stellas Morfar, Stellas Mamma, Stellas Mammas Farmor med Stella, Stellas Mammas Farfar