Igår var vi alltså iväg till ATG-kliniken i Örebro. Det var Guldet, jag, Peter och Julia. Guldet var världens snällaste häst och hon var så tålmodig och duktig som patient. Först tittade veterinären, Ingela Johansson, på henne i skritt och trav på gången. Ingen tydlig hälta, mer ett obalanserat rörelsemönster. Vi gick ut och tittade på volt, jag fick longera henne. Inte så tydligt där heller. Sen gjorde vi böjprov, lite reaktion på högerbak högt upp och lite mindre på vänster bak högt upp. Frambenen gav jättemycket reaktion, hon tyckte det gjorde jätteont bara att böja ihop där. Och när hon skulle trava iväg kunde hon knappt det, bara linkade fram. Stackars Guldis att ha så ont! Och det var nästan lika mycket på båda fram, lite mer på vänster mer.

Då gjorde veterinären bedövning i båda hovlederna, men ingen förbättring syntes, snarare lite värre. Sen bedövade hon båda kotlederna fram och då blev hon jättefin, hon vågade ta för sig i steget och kände ingen smärta på böjprovet. Aha, roten till smärtan var hittad. Men det var ju inte säkert att framkotorna var det primära så vi fortsatte med att släcka båda bakknäna. När bedövningen hade börjat verka efter ca 20 minuter så tittade på henne igen, både på gången och i longering, nu vågade hon ta för sig ännu mer och hon blev mer rörlig bak också. Så slutsatsen blev att hon fick behandling, tuppkam och kortison i båda kotlederna fram och i båda bakknäna. Stackars min lilla häst att ha ont i alla bena. Det är ju anledningen till att det har varit så svårt att se hälta också, eftersom det gjorde ont överallt. Nu ska hon få äta antiflammatoriskt i 10 dagar mot inflammation och mot smärtan i musklerna. Hon hade jätteont i bogmuskulaturen av att ha gått och spänt sig för smärtan i frambenen.

Hon ska få gå i hagen med sina kompisar och vila helt tre veckor. Sen ska vi på återbesök och se hur hon ser ut. Antagligen behöver hon en behandling till i framkotorna och så får man se om nån mer hälta någon annanstans kommer fram när det andra är bättre. Nästa gång ska vi eventuellt ta några röntgenbilder också. Jag känner mig så nöjd att jag äntligen tog tag i det och beställde en tid och kollade upp vad det var. Jag har ju varit misstänksam så himla länge, men när ingen tydlig hälta har synts så har det känns så frustrerande. Nu känner jag mig dum att jag inte åkte in tidigare, för hon hade ju verkligen ont, hon är för snäll för sitt eget bästa min vackra häst. Guldet fick så mycket beröm av alla där inne på kliniken för hon skötte sig så exemplariskt. Hon var dagens snällaste patient sa de. Hon var misstänksam mot alla ljud och rakmaskinen och sådär, men hon ville verkligen vara duktig. Så fin hon var. Och transporteringen gick galant både dit och hem, nu känner jag igen henne som hon var innan hon blev rädd. Hon litar på mig igen och går med på att gå in i transporten, så himla skönt!

Julia och Peter var superbra som supporters och moraliskt stöd. De stod där med sina handväskor öven axeln, hihi, Peter fick hålla i min väska när jag skulle springa hela tiden, han var så söt.

Det som gör mig förbryllad och fundersam är ju varför Guldet har fått så ont. Jag har varit så försiktig med henne hela tiden för att jag varit rädd för överansträngning. Jag tycker att jag har tagit det så himla lugnt. Hon har ju fått vila mer än hon skulle behövat och vi har aldrig riktigt kommit igång med nån träning tycker jag. Mitt mål har ju varit att komma igång och rida för tränare regelbundet och kanske kunna tävla litegrann, så tråkigt att hon fått så ont nu. Jag glömde fråga veterinären vad hon trodde kunde vara orsaken till problemet, men antagligen kunde hon inte riktigt hitta den ännu, så vi får se senare vad de hittar. De här onda framkotorna är ju inte det primära, den smärtan har antagligen kommit av att hon har avlastat nån annan smärta, eventuellt bakknäna som Marina har varit inne på... Nu känner jag att jag har ridit för länge på den smärtan så det har blivit så illa i framkotorna, inte alls bra. Min lilla fina häst, jag vill ju att hon ska hålla länge, länge och vi ska ha så mycket mer roligt tillsammans i framtiden. Hon är ju bara 6 år ju, inte ska hon behöva ha sån smärta nu!

Jag fick jättebra förtroende för veterinären i alla fall. Hon kändes väldigt kunnig, kompetent och noggrann. Hon var så mån om att hjälpa Guldet och ställde mycket frågor till mig och bakrunden.