Minnen i sorg
Idag fick jag veta något hemskt sorgligt. En nära väns hund sprang ut framför en bil igår kväll. Han kämpade hela natten på djursjukhuset, men somnade in imorse. Det är så sorgligt. Aldrig mer kommer han glatt springa omkring och busa. Det väcker så många minnen hos mig. Minnen av min fina lilla Lotta. Det var nästan exakt två år sen det fruktansvärda hände nu. Två år. Jag trodde att jag hade slutat anklaga mig själv för det som hände. Men det var så obeskrivligt dumt och onödigt att det hände. Jag känner så väl igen känslan av att inte räcka till. Att tänka varför gjorde jag så? Varför hade jag inte bättre koll? Det är ingen ursäkt att säga att man hade för mycket. Jag hade tagit på mig på tok för mycket, det är helt sant. Men det är ingen ursäkt för att någon ska behöva dö. Jag lärde mig en läxa den gången. Jag ska aldrig mer ta på mig mer än jag klarar av och orkar ta hand om. Jag känner så väl igen känslan av att vilja finnas där för alla som behöver en. Att alltid ställa upp till varje pris. Att alltid sätta sig själv i sista hand. Jag fick lära mig den hårda vägen att jag inte är någon superwoman som orkar hur mycket som helst. En dag tar det stopp. Det sa PANG och plötsligt vaknade jag upp ur min orealistiska verklighet.
Att ensam ta ansvar för sex stycken hästar. Att arbeta heltid i skift på fabriken. Att alltid ställa upp som barnvakt, hundvakt eller vad som behövdes. Det fungerade så länge jag bara hade det. Mitt liv kretsade kring enbart hästarna, jobbet och familjen. Sen blev jag kär i min underbara Peter. Det blev en person till som jag ville ge mitt liv åt. Såklart jag fick mycket hjälp av Peter redan från första början. Han ställde upp för mig och hästarna från första stund.
När hösten och mörkret kom 2007 var jag sliten. Jag slet med allt jobb på fabriken och i stallet. På kvällarna när hästarna skulle komma in från hagen och korsa vägen var det kolsvart ute. Min trötthet gjorde att jag blev slarvig, oförsiktig. Istället för att gå ett par tre gånger och leda hästarna in, släppte jag dem. De brukade springa i en klunga, snabbt korsa vägen där jag hade koll och sedan skynda sig in i boxarna där maten var serverad i krubborna. En mörk höstkväll hände det som inte fick hända. Jag hade lett tre hästar in och stängd grinden eftersom de andra tre inte stod beredda framme vid grinden. Emma, Trollet och Lotta var kvar i hagen och grinden var stängd. När jag sprang ner till hagen för att hämta in dem upptäckte jag att de hade knuffat upp grinden och var på väg in själva. Till min fasa såg jag bussen närma sig i hög fart långt borta på vägen. Jag sprang över vägen för att fånga hästarna. Mina reflexer på västen och byxorna blixtrade i ljusen från länsbussen när jag korsade vägen. Jag hann fram till hästarna och fick tag i manen på Emma och Trollet. Lotta som var den ranglåga skyndade sig undan. Hon sprang kavat ut mitt i vägen och jag såg hur hon hade den goda maten i tankarna. Det blixtrade till och plötsligt var bussen där. PANG. Jag såg inte var Lotta tog vägen, hon bara försvann. Jag skrek i förtvivlan. Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. På ett ögonblick förändrades allt. Det var fruktansvärt. Peter förstod ingenting av vad jag sa när jag kom in i stallet. Jag grät inte, jag var bara helt förstörd och chockad. Jag lyckades till sist få fram vad som hade hänt och jag skickade iväg Peter ner till vägen för att se om hon levde. Tvärdöd. Lotta dog där framför bussen 31 år gammal. Hon var nöjd in i det sista men varför skulle det sluta på det viset? Som jag har anklagat mig själv för det som hände. Det var ju mitt fel. Slarv och oförsiktighet. Helt sjukt hur ovarsam man kan bli med andras liv när man inte räcker till. När man tar på sig för mycket. Aldrig mer ska jag bli så oförsiktig med någons liv.
finaste lotta. du skriver så bra lone! så mycket känsla! jag var ju också, och när du återberättar är det som att vara där igen, fast se det ur dina ögon o känna sorgen o när hjärtat spricker i din kropp. jättefint lonie!
Lilla gumman!
Vad bra du beskriver det hemska.
Bra att du skriver om det.
Och vad klok du är.
Pussar på näsan
Fy va hemskt me lilla hästen.. visste inte det.. verkligen jättetråkigt.. =(
Å vad sorgligt. Förstår att du anklagade dig själv, men olyckor händer så lätt även om man är försiktig. Känner igen det där med att vara alltför stressad även om jag bara hade en häst. Innan jag lärde mig att ta det lite lugnare, så gick det ut över Tösa vissa dagar. Jag var stressad och irriterad, sen fick jag dåligt samvete. Men har man så många hästar som du hade, så är det ju inte lätt att ta det lugnt.
Medans hon levde så gjorde jag en liten hemsida där jag skrev om sånt som hade hänt under alla år jag hade henne. Jag antecknade alltid om nått hade hänt och det är jag glad över så jag kan läsa och minnas. När jag tog bort henne så orkade jag inte titta på sidan på några veckor, men sen började jag skriva om hur hon blev dålig och allt som hände sen. Jag såg knappt vad jag skrev för jag grinade så mycket. Men det var ändå skönt att skriva av sig och kunna läsa det också. Så du gör rätt i att skriva om det. Då känns det lite lättare.
Om du är nyfiken så kan du titta in på hemsidan. Den är inte så fin, men får duga =)
http://sites.google.com/site/elinsfarm/
Hade tänkt lägga in lite nyare bilder på henne, men det har inte blivit av. De finns på facebook istället.
Kram
ännu snyggare "headliner" än förut!
Snygg bloggomgörning du Loni!
Nej ingen är en supermänniska o man orkar inte hur länge som helst köra på i 110 %
Men Lotta va en supergullig liten ponny o du gjorde verkligen hennes sista år jättefina!!!
Kram påre
Hej fina vännen, jag riktigt rös i hela kroppen när du skrev, du är verkligen jätteduktig på att skriva.
jag minns när jag fick smset från dig när du berättat, det var så hemskt...
jag förstod aldrig hur det gick till men nu förstår jag bättre...och du ska inte klandra dig själv, hästarna fick ju upp grinden själva det var ju inte du som släppte dem mot bussen...hade de inte fått upp grinden hade ju inget hänt...men jag tänker som så att det finns alltid något gott i det onda...man lär sig alltid något och det var kanske ett syfte med detta...att du vaknade upp och insåg vad du höll på med...
jag håller med om att det var synd att lotta skulle försvinna pga det men det var kanske hennes tid som var inne då, hon slapp lida och hon fick ju dö när hon mådde som bäst, med maten i tankarna och de sista åren i hennes liv var de allra bästa.
men jag kan verkligen förstå hur hemskt det måste ha varit grät när jag läste det du skrev...lilla lotta men hon kunde inte fått ett bättre liv än hos dej och som sagt, hon fick dö frisk och slapp bli gammal och sjuk och lida.
vila i frid Lotta,
jättefina bilder på er det är bra att du bearbetar detta men glöm inte alla de underbara stunderna ni hade tillsammans! det är dem du skall minnas bäst och när du tänker på Lotta.
massa kramar