Är kärnfamiljen det ultimata?

äsch, jag bara suddar ut min kommentar hela tiden

vet inte riktig hur jag ska säga o formulera mig

Svårt ämne.

Men jag kan bara tala för mig själv...jag är ju uppvuxen i en familj med mamma och pappa som hållt ihop i ur och skur.

men de har hållt ihop för att de alltid älskat varann även om de disskuterat emellanåt såklart så har de alltid älskat varann och trivts bra ihop och gör det nu med såklart.

Jag har fått lära mig att det är okej att bråka, annars är det nästan något konstigt om man inte kan disskutera och ta upp problem och lösa dem och så.

Men att de alltid blivit sams och som sagt älskat varann i grunden.

Jag har lärt mig att problem är till för att lösas och bara man kämpar så går det.



MEN älskar man inte varann och passar inte ihop och det inte finns något positivit och man bara bråkar, båda inte försöker att ändra på situationen eller mötas på halva vägen/reda upp saker osv så ser jag ingen anledning att vara tillsammans.

Då är det inte bra för ett barn om det ska behöva höra på sina föräldrar som är osams och inte älskar varann.



Men jag håller nog fast vid att det allra bästa för ett barn är en familj som älskar varann och trivs ihop men sen behöver det inte vara en man och en kvinna utan kan vara två män som gillar varann osv...

Men jag tror att det är bra för barnet att ha en manlig och en kvinnlig förebild sen behöver det kanske inte vara pappan och mamman.



Men som sagt funkar det inte i förhållandet är det bättre att inte hålla fast för barnets skull för det blir bara värre för barnet.



Men jag tycker att barnet ska träffa båda sina föräldrar en då.



usch nu åskar det här...rädd måste avsluta...



Om det känns rätt så har du gjort rätt i alla fall och bättre att separera när barnet är litet än äldre i alla fall...



KRAMMMMMMMMMMMM

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. En kompis sa till mig för ett tag sen att man ska stå sitt kast. Att man har gjort sitt val av karl och därmed får göra det bästa av situationen. Att gräset inte är grönare på andra sidan. Och så är det med många av de äldre jag jobbar med i hemtjänsten. Man skiljde sig inte då på den tiden när de var unga, för att man hade gjort sitt val i livet. Nu för tiden ser det ju lite annorlunda ut. Att skilja sig är vanligare nu, accepterat. Jag har ingen aning. Jag kan inte uttala mig om saken, men skulle kärleken helt plöstligt utebli så tror jag inte att jag skulle låta mig nöjas med den situationen. Det är bara du som vet vad som är rätt, ingen kan komma och tala om det för dig.

och ja, enligt mig är kärnfamiljen det ultimata. Hela min värld raserades när mina föräldrar skiljde sig, och orsakade depressioner som kommer och går sedan dess.

Livet är till för att levas Lone. Att vid 23 års ålder stå ut är ingenting jag tycker man ska tillåta sig själv, barn eller inte. Det är förövrigt något jag tycker att man aldrig ska göra. Det betyder dårakt inte att man inte kan tänka sig att kämpa för ett förhållande eller att det aldrig kommer gå upp och ner men grundpelarna för att orka kämpa måste finnas där.



Jag är helt på din linje. Jag tror att ett barn främst mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Stella är liten och du och peter kan fortfarande komunicera bra; Hon kommer ha både sin mamma och pappa i sin närhet och dessutom en hel massa trygghetsnät hos släktingar = en massa bra människor av både det manliga och det kvinnliga könet att se upp till. I slutändan så tror jag ju liksom att det är tryggheten och vetskapen om att man är älskad som är det viktigaste.



Dessutom känner jag lite såhär: Jaha, om man nu istället beslutar sig för att "stå ut" för "barnens skull", hur bra är det? Jag känner att det inte är en relationssyn och en syn på kärlek som jag vill förmedla till mitt barn, att stå ut.

Svår fråga, den har jag grubblat mycke över. Jag kommer från en stor familj/släkt där det bara förekommit en skillsmässa före min egen. Med andra ord hade jag nog fått med mig den filosofin att man kämpade på.



Och visst ska man kämpa speciellt om det finns barn med i bilden men det finns gränser för kämpandet. Jag ville skilja mig mer eller mindre hela tiden de sista sex åren men inte han. Jag kämpade med allt, det praktiska, mina värderingar, mina tvivel på honom, mina tvivel på mig själv som en självständig människa (med respekten för mig själv) Till slut var jag så trött och bitter på allt men lyckades resa mig och gå. Jag har inte ångrat en dag att jag skilde mig, det var helt rätt för mig och de tre äldsta barnen.



För Albin är jag mer tveksam, han var 12 år en känslig ålder. Eftersom han stannade hos sin pappa har jag inte så bra koll på hur han mår jämt och det gnager hela tiden på mitt samvete.



Nu har vi varit skilda i 4 år och vi har inte en bra rellation X:et o jag. Vi kan prata med varandra om vi absolut måste angående barnen men jag vill ju helst slippa se ens skuggan av honom.



Jag har funderat mycke på om det varit annorlunda om jag inte hade kämpat så länge i ett urdåligt förhållande. Hade våran rellation varit bättre om jag flyttade tidigare, innan den stora bitterheten satte in? Först när våran stora kris inträffade var jag ju sårad o ledsen o ville flytta av den anledningen, jag var inte bitter då.



Hade det varit bättre att gå redan då och sen jobba med våran rellation på håll? Jag tror inte att jag hade återvänt till honom men vi kanske skulle kunna umgås mer avslappnat tillsammans med våra barn ibland?



Är kärnfamiljen det enda ultimata?

Så här tycker jag: Nej, inte om den inte är kärleksfull, trygg och fylld av respekt för varandras egenheter.

okej, men jag tänker på det här med hur man döljer hur man har det i sin relation. asså, lone du sa till mig nåt om "..bara för du har värsta bästa relationen med din pojkvän" vart har du fått det ifrån? jo, det är ju det man visar utåt, och man visar mer beroende på hur väl man känner varann, men hamed o du känner inte varann så bra, så han kommer ju inte visa allt. och jag pratar med dig, men det är svårt att förklara "hur vi har det".



jag menar. jag tyckte inte det va jättekonstigt att du o peter gjorde slut. för jag har sett hur ni har det, både bra och dåligt. och jag känner er båda väl. eller med mamma o pappa: jag tyckte det va jobbigt, men ändå var det det bästa, för jag visste hur deras relation såg ut på insidan.



blabla blabla. orkar inte skriva! prata med mig!!

vilka bra funderingar, frågor och disskutioner du tar upp!



I övrigt tror jag man ska göra det man känner att man mår bra av. Och man ska njuta av varje dag. Och är man inte det, nej då ska man ändra så man blir det. Sen hur kan ingen utanför egentligen säga utan det måste man känna efter själv.



Jag har sett en del destruktiva och tråkiga förhållande på nära håll tyvärr. Och ingenting är vär det.



Visst är det sant att mår du bra mår stella bra! Och peters lycka kommer bli din lycka sen och tvärtom.



Vet inte riktigt vad jag ska skriva - jag har inte så mycket åsikter om det egentligen. Jag vill bara alla ska må bra.

"Är kärnfamiljen det enda ultimata?

Så här tycker jag: Nej, inte om den inte är kärleksfull, trygg och fylld av respekt för varandras egenheter." citat Maria.

jag håller med här!

För att lägga mig i "stå ut" disskutionen.

Jag tycker absolut inte att man skall vara tillsammans med någon om man måste "stå ut" med personen för då gillar man inte personen.

Men finns det kärlek mellan personer i ett förhållande så går det att lösa situationer som uppstår och för att lyckas med ett förhållande måste det alltså finnas en stark kärlek, ett gemensamt intresse, gärna flera intressen som inte är gemensamma och respekt för varann.

men att man accseppterar den andras person, inte försöker göra om någon utan accseppterar att personen är som den är och ibland kanske man stör sig på det men det skall inte övergå till ett "stå ut" för visst man måste stå ut med personens kanske lite tråkiga sidor men hela förhållandet skall inte bygga på "stå ut".



Man kan inte ändra en annan person men båda personerna skall kunna mötas på halva vägen och ändra sig lite lite för varandras skull för att det ska fungera.

Man måste som sagt mötas på halva vägen, båda två måste jobba med förhållandet, vara beredda att ta tag i problem direkt när de uppstår och lösa dem inte skjuta det framför sig eller ignorera.



man måste kunna se till den andra personens behov och man måste accsepptera att den kanske har andra åsikter men man måste ha många likartade åsikter med annars kan man inte sammarbeta utan det blir bara konflikter.



jag kan fortsätta i en evighet men jag tror att detta är några av grunderna i ett bra och långvarigt förhållande och som någon skrev tyvärr är gräset inte grönare på andra sidan och folk skiljer sig för lätt nu för tiden.

men gillar man inte varannn eller saker som jag skrivit inte stämmer eller fungerar så ska man inte hålla ihop för att man ska behöva känna sig tvingad.

det finns ju en gräns.



men många andra tror nog att det är bara att vandra vidare till nästa och att det är bättre där, nykära sen är det slut och vardagslivet börjar men det är då man vet om man passar ihop eller inte.

För nykära kärleken är ju bara en känsla och den lurar ju folk att dras till varann och tro att de hör ihop fast de kanske inte har något alls gemensamt.



Men man måste hålla i ihop i ur och skur och kämpa tillsammans.

Det går i vågor, ibland är det riktigt illa men bara lyckan alltid kommer tillbaka och kärleken alltid finns där så finns grunden för ett bra liv tillsammans med den man älskar bara båda VILL.



Jag tror i alla fall på evig kärlek och Lycka tillsammans med rätt person för givetivs finns det fel personer med som man kan stöta på längs med vägen man måste ha samma värderingar och vilja för att lyckas båda två tillsammans.



Jag tror på det allra bästa är kärnfamiljen OM den fungerar och ett barn är som allra lyckligast i en sådan familj jag har som sagt vuxit upp i en sån familj och även min sambo och jag kan förstå att en skilsmässa är extremt hemsk för ett barn för de brukar tro att det är deras fel.



men i ditt fall Lone så är stella troligen för liten för att känna skuld men förstå om mamma och pappa är ledsna tror jag nog de redan kan.



Men om ni inte är tillsammans och Lyckligare utan varann än med varann så är det ju rätt.



kram

Glömde skriva att det är så jag och min sambo tänker med som jag skrivit ned här...

Och det fungerar för oss men det är ju inte säkert det fungerar för alla, alla har sina vägar att gå.

Men vi har klarat många kriser, 5,5år av distansförhållande(40mil) och 3år som vi bott ihop på 3olika ställen vi har gått igenom många kriser som sagt även när vi bott ihop men vi har klarat varenda en och för varje kris blir vi bara starkare ihop som par.

Kärlekn blir bara starkare.

Totalt har vi varit tillsammans i 8,5år.

Och nu väntar väl troligen den största utmaningen...en bebis:)

men det ska vi klara med.

Bara man vill så går det(om det är värt att kämpa för såklart).

Maria:



jag tror det är svårt att alltid vara sams med sitt x även om man skildes som vänner.

För det är lätt att missförstå varandra och det är mycket som står på spel när man har barn, man måste kunna sammarbeta och om det inte fungerade i förhållandet så lär det inte fungdera bättre utanför förhållandet.



Men måste ju tyvärr dras med den människan för resten av sitt liv iaf tills barnet är 18år för den kommer ju alltid vara pappan till ens barn.

Det är ju lättare om man inte har barn då är det ju bara att bryta kontakten för alltid.

men har man barn tycker jag inte det är rättvist mot barnen för de har rätt att träffa sin pappa lika mycket som sin mamma.



Men man kan säkert jobba på relationen till varandra även om det är tufft(utanför förhållandet alltså).

Men du ska nog inte tänka att du skulle gjort något annorlunda man ska aldrig ångra det man gör i livet...

Nu kanske jag skriver samma som någon annan, men här kommer min åsikt också =)



Jag har alltid sagt till mig själv att jag är hellre själv och lycklig än med någon som gör mig olycklig ...kanske inte just personen, men hela situationen man lever i. Jag tycker att det är fel att stanna för barnets skull, för som du säger så blir inte barnet lyckligt om inte föräldrarna är det. Fortsätter det så blir man mer och mer bitter och tillslut så kanske föräldrarna inte tål varandra för att det blir så jobbigt ...så att flytta isär är då helt rätt beslut. Det behöver inte vara att man är osams hela tiden utan just att man inte är nöjd med livssituationen.



Mina föräldrar skilde sig när jag var 3-4 år och jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden, men jag vet att mina föräldrar inte passar ihop, så därför har jag aldrig önskat att de skulle ha fortsatt att bo ihop eller bli tillsammans igen. Stella kommer ju inte att må dåligt av detta heller, för hon kommer ju inte minnas hur det var när ni bodde ihop och att det var bättre eller sämre än vad det är nu när ni bor isär.