Fasen, jävla häst. Jag blir tokig på henne. Jag blir galen, varför kan hon inte bara vara normal? Ja, nu har väl ilskan och hatet lagt sig lite. Men förut när jag var ute med Guldet var jag helt uppriven, ledsen och arg. Jag kände för att göra som Stella när hon tröttnat på en sak och säga 'adjöss med den' och bara slänga bort saken (fast hästen i mitt fall). Jag blir tokig på mig själv att jag låter Guldet ta så mycket energi ifrån mig. Jag blir tokig på att inte förstå mig på henne och jag blir tokig på att hon inte är normal. Hon gör det så svårt för mig. Om jag hade hamnat i den här situationen med en normal häst, så hade det bara varit, känslomässigt jobbigt förståss, men ändå bara, varit att sälja hästen som man inte har råd och tid med. Men nu tvingar problemhästen mig att fatta svåra beslut. Jag hatar att behöva ge upp, att erkänna mig svag, att inse att jag inte klarar av situationen. Vad fasen ska jag göra?

Är hon knäpp? Har hon ont? Är hon rädd? Är hon korkad?
Jag vill inte tro att någon häst av dumhet skyggar undan för sadling eller uppsittning av ryttare. Det är emot alla mina tankar om respekt och tillit mellan häst och människa. Hästar är inte dumma, oftast. Deras dumma beteenden kommer sig av antingen osäkerhet eller av att de har ont någonstans. Det är min ursprungliga tro. Men varför, varför, varför litar hon inte på mig? Varför blir hon sådär scizofren? Helt avslappnad och lugn ena stunden, sen i panik nästa. Den där dumma hästen sätter mig i en sits som jag absolut inte vill vara i. Stundtals känner jag att jag bara vill bli av med henne så fort som möjligt så att jag slipper ansvaret över henne och hennes dumma påhitt. I nästa stund vill jag att hon ska vara igångsatt innan jag eventuellt lånar ut eller säljer henne. Det skulle ju kännas bättre om hon var igångsatt när jag lämnar bort henne. MEN det går ju fasen inte bra, efter 1,5 vecka har hon nu börjat krångla. Och mitt tålamod räcker inte till. Direkt hon börjar blir jag skitarg, förbannad alltså. Mitt fina tålamod som jag brukar ha, det räcker så det blir över åt min underbara Stella. Men för Guldet finns inte mycket till övers. Jag skulle önska att hon var normal häst som man kunde få en stunds avkoppling ihop med när man väl ska rida. Men inte. Ett enda krig. Blä.

Jag anklagar mig själv för det här. Jag vet inte om det är rätt att göra det. Men eftersom jag har haft hästen sen hon var 2,5 år. Det är jag som lagt sadel på ryggen första gången. Det är jag som har ridit in henne. Allt är skit nu. Jag orkar inte med henne, hennes krångel. Skithäst. Och alla säger att hon är så fiiiin. Ful är hon, och dum.

Adjöss med den