Det hemska har börjat sjunka in nu. Jag har fortfarande svårt att förstå att det verkligen är sant. Att jag aldrig mer kommer mötas av en överlycklig, skällande, skuttande, svansviftande liten Pellerin när jag kommer till mamma. Att Stella aldrig kommer få lära känna honom. Att hans liv är över. Så plötsligt. När man minst anar det kan livet ta slut. Jag förstår vad folk menar som pratar om att man plötsligt värderar livet högre när man förlorar en familjemedlem. Han var en hund. Men så kär. Jag behöver skriva för att bearbeta sorgen. Jag vill dela med mig av mina minnen av världens gulligaste lilla hund. Jag vill att alla ska förstå hur mycket han betydde för mig och övriga familjen. Jag vet inte var jag ska börja, så jag börjar från början.

Jag var 11 år. Jag skulle sluta sexan till sommaren. Året var 1998. Vi brukade hålla till hos en familj som bodde långt uppe i skogen och rida på deras hästar. Min första hästkärlek, Putte, bodde där. Familjen hade en hund. Det var ingen vacker hund i mina ögon. Stor, mager, grå, raggig och jag kommer ihåg henne som lite av en varg. Ibland hade hon blod i pälsen kring munnen, då trodde jag att hon hade varit ute i skogen och tagit sig nåt byte. Hon var korsning mellan jämthund och bearded collie. Jag tror det var ett misstag att det blev valpar. Det hade varit en samojedhanne på besök och han var troligtvis pappan. Samojeden var kritvit i pälsen.

Det blev fyra valpar. Två tikar och två hannar. Valparna var de underbaraste små varelser jag hade sett. De var helt olika både mamman och pappan. Alla fyra var svarta med vita fötter, vit svanstipp och vit haklapp. Öronen hängde på dem. Jag började med en tjat-kampanj som hette duga (som Peter skulle ha sagt). Döm av min förvåning när mamma faktiskt började gå med på min idé. Jag kommer ihåg att som ett led i tjatandet gick jag med på vad som helst. Mamma frågade min syster och mig hur många gånger i veckan vi skulle orka gå ut och gå med hunden. Min syster tänkte efter och svarade sen sanningsenligt, två- tre gånger i veckan kanske. Sju såklart, ropade jag.

Sven-Bertil hade de kallat den valpen som blev vår. Nä, det tyckte vi inte var så gulligt namn. Pellerin skulle han få heta. Vi hade lagt in en filt i huset hos hundägarna ett tag innan vi fick hem honom. Han låg insvept i den där filten, med lukt som han kände igen, i mitt knä, när vi åkte hem med honom för första gången. Han var så liten. Bedårande söt såklart, som alla valpar. I början hade vi en pytteliten sele till honom och så ett tunt, tunt koppel som jag tror egentligen var ett kaninkoppel. Det slets av sen när han blev lite större.

Jag kommer ihåg hur stolt jag var när jag fick säga till fröken i skolan att jag skulle skynda mig hem för att ta hand om valpen. Eftersom det snart skulle bli sommarlov fick jag sluta tidigare för att han skulle slippa vara ensam hemma när han var så liten. Han var som en människobebis, han blev som en klubbad säl när det hade varit för mycket uppståndelse. Han sov så djupt då. Jag kunde beundra honom, bara sitta och titta på när han sov.

Pellerins första sommar blev händelserik. Han fick följa med familjen på en Gotlandsresa. Han var med och paddlade kanot. Fast han paddlade inte så mycket, men han åkte med. Han fick följa med pappa i följebilen när mamma, Naimi och jag red långritt ända bort till morfar. Pellerin blev verkligen en del av familjen från första stund. Han fick följa med på allt.

Han har aldrig gillat att äta hundmat. Det har man fått truga i honom. Människomat skulle det va. När han var liten fick han alltid fil och flingor som kvällsmat, kommer inte ihåg varför. Han har alltid blivit bjuden på resterna av fina stekar och annat gott på besök hos farmor och farfar, hos mormor eller hos gammelmormor. Stora portioner har han fått, han ska ju bli mätt tycker de. Alla har älskat att skämma bort honom med mat. När han hade fått något riktigt mumsígt att äta blev han också överlycklig. Det visade han genom att muffa. Han skuttade iväg till en riktigt bra matta eller en soffa och torkade av munnen, muffade och gruffade och skuttade. Hur sött som helst.

Han har ätit mycket annat också. En riktig skurk har han varit. Han har stulit strumpor, handskar, vantar, en nåldyna fick han in i munnen en gång (då fick han åka till veterinären, men han hade som tur var inte fått i sig några nålar), bröd och annan mat som legat framme, pengar som legat framme osv. Han har verkligen fått i sig mycket, kanske inte så konstigt att hans mage sa stopp till sist.

Ett roligt minne har jag från den tiden då han brukade äta strumpor och annat svårsmält. Till sist kom det alltid ut i bajset som tur var. Men efter en tid hade bajset försvunnit och kvar i skogen låg väl strumpan. Andra promenerare undrade väl varför någon tappat en strumpa och hängde upp den på en trädgren.

Som det flockdjur Pellerin var, kände han väl igen sin flock. Han visste alltid vilka som hörde till oss, inte bara själva familjen, utan hela släkten och våra vänner. De var alltid välkomna och har alltid hälsats med det glada skallet och skuttande svansviftningar. Han brukade bli så glad så han inte visste vart han skulle ta vägen, han nästan ramlade omkull för svansen viftade så dant. Hans skällande kunde ibland verkligen skapa sammanbrott. Man blev tokig på honom ibland för att han inte kunde va tyst. Han kunde bara inte låta bli, hur gärna han än ville. Det är ett allmänt känt uttryck i släkten “och Pelle skällde som en galning”. För det gjorde han verkligen, i både tid och otid. Vad som än var i görningen, och ofta i uppståndelse förstås, så var han igång med sitt skällande.

Jag har haft så mycket med roligt med Pellerin. Det var så skoj att lära honom konster och trix. Han älskade att lära sig nya saker. Hade man bara något gott i handen så gjorde han vad som helst. Sitt, ligg, rulla, spela död, krypa på golvet, hoppa på bakbenen, hoppa upp på saker eller över saker, sitta på rumpan med frambenen uppe, vacker tass, slicka runt munnen, kasta upp en godis som låg på nosen och fånga den i munnen (buff, kallade vi det). Han tyckte också det var kul att söka reda på godisar man gömt på olika ställen, eller leta efter oss i skogen. Det är fina minnen jag har från skogspromenaderna. Hela familjen var ofta ute tillsammans. Naimi och jag tog nån hundgodis med oss och gömde oss någonstans, bakom varsin sten eller så. Pelle satt på helspänn kvar hos mamma och pappa. På kommandot sök, spurtade han iväg i full fart för att hitta oss. Överlycklig när han kom fram och hittade oss, fick sin godis och störtade iväg på nytt. Han var alltid så glad!

Han älskade att åka båt. Han satt längst fram i fören och lät vinden blåsa hans päls rätt. Läpparna fladdrade och han bara njöt av fartvinden. Fast han gillade aldrig när man skulle starta motorn, inga motorstarter för den delen, då var han igång igen och skällde som en galning.

Han älskade att springa i skogen. Det var långt ifrån alltid han kom när man ropade. Många jakter har han varit ute på, på egen hand. Både rådjur och älgar han har sprungit efter. När han jagade skällde han som en galning, så man kunde alltid höra honom långt borta i skogen. Han har alltid kommit tillbaka, trött och lycklig, efter sina äventyr. En gång råkade en liten hare hoppa över vägen framför oss när vi kom där. Pellerin var blixtsnabb och knep den på en sekund. Han bara bet ihjäl den alltså. Shit, vad jag skällde på honom då. Han dödade en hare, jag kunde inte fatta att han dödade ett annat djur. Mamma fick säga till mig att lugna ner mig till sist. Det var bara en instinkt hos honom. Efter den händelsen har inga kaniner gått säkra när Pellerin är med. Jag fick en kanin en gång som jag skulle ta hand om. Tre dagar senare tyckte morfar att Pelle skulle bekanta sig med kaninen. Det blev en kort historia med den kaninen. Pang, så var den död. Sen fick jag två kaniner till av en annan som tröttnat. Pelle rymde ur en liten glipa i bilfönstret och pang så hade han knipit en kanin till. Den andra kaninen rymde tror jag. Så jag var verkligen ingen bra kaninägare, men det är en annan historia.

Av någon dum anledning lyckades Pellerin bli skrämd av elstaket vid flera tillfällen. Så han hade både staketskräck och hästskräck. Alla hästar var farliga, förutom Villiam. Villiam var alltid snäll och Pellerin brukade åka med i vagnen eller springa bredvid. Det var jättemysigt att vara ute på tur med båda två. Det märktes att de gillade varandras sällskap. De brukade springa ikapp i full galopp. Däremot gillade Pelle aldrig att vara med mig i stallet. Han tyckte väl att det tog för lång tid. Då gnällde han. Hans hästskräck var väl också en bidragande faktor. En gång hade jag satt fast honom i uppbindningslinan i stallet. Sen skulle jag ta in Guldet från hagen in till sin box. Såklart sitter Pelle mitt i vägen då, så linan blir en snubbeltråd för Guldet. Men eftersom hon är så stor så snubblade hon inte, istället slets Pelle in i boxen i full fart när Guldet trasslade in sig i linan. Stackars både Pelle och Guldet, jag vet inte vem som blev mest skärrad. Jag har gjort så mycket dumt när jag inte tänkt mig för.

Det var tråkigt att Pelle aldrig gick att ha ihop med andra hanhundar. Han var jättearg på andra hanhundar. Det var väl konkurrensen om tikarna kan jag tro. Mötte man andra hundar i skogen så skällde Pelle som en galning. Men var det tikar gick det alltid bra, då blev det mer gnäll istället. Han tyckte det var superkul att leka med tikar. Sin största kärlek tror jag han hade i Maja. Maja bodde på den gården jag mjölkade kor på. Pelle var så kär i Maja att han rymde ifrån mig ibland när jag hade med honom till stallet (som låg i närheten av mjölkgården). Då kom han verkligen inte när jag ropade. Då fick jag leta efter honom och bokstavligen ta tag i honom för att få med mig honom hem igen.



Sista gången jag träffade Pellerin var förra helgen när jag och Stella sov över hos mamma. Pelle låg under sängen och sov och snarkade jättehögt, det lät som en människa. När vi var ute och gick var mamma och mina kusiner med, Stella låg i vagnen. Jag drog Matilda i pulkan. Pelle skällde som en galning. Sen tog jag Pelle i kopplet och sprang och busade med honom. Han blev jätteglad och hoppade och skuttade. Han lekte med kopplet och busmorrade och bet i det som han inte har gjort på länge. Mamma sa: nu är han lycklig, alla är med, precis som han vill att det ska va!