Pjosk eller plikt som förälder?
Vad som förvånar mig är vanliga människors kommentarer. Det är väl främst från de som inte har fått barn än, vilket inte är speciellt förvånande. Men även personer som själva har fött flera barn och borde känna igen sig i hur stor kärleken och viljan att finnas där är. Jag kommer t o m på mig själv att nästan skämmas när någon frågar om jag fortfarande ammar eller om Stella har börjat sova hela nätter än. För mig är det inget konstigt att hon fortfarande vill tutta på nätterna. Men ändå, mot min vilja känns det lite som att folk tycker jag har misslyckats när jag inte har "fått henne att sluta" med det än. Anledningen till att jag ändå nästan skäms är nog att förstå-sig-påarna (de erfarna föräldrarna) kanske borde veta bättre än lilla jag. Men herregud, hon är ju bara 9 månader, fortfarande spädbarn till och med. Hon är liten och behöver få vara liten. Om det är några år av sitt liv man får och behöver uppoffra sin nattsömn och sin ego-tid, så är det när man har småbarn tycker jag.
Jag hoppas inte tar det här som kritik eller påhopp, för jag menar inte att nån som sagt nåt är omänsklig eller dum. Jag vill bara ifrågasätta. Jag vill bara berätta varför jag inte tycker det är viktigt för mig att Stella ska sova i egen säng eller sluta amma. Hon är ju bebis ju! Hon behöver få kunna vara liten och krypa in i mammas famn och tutta som hon tycker är mysigt och tryggt. Tids nog kommer hon säkert växa ifrån det. Jag oroar mig inte för att behöva dela säng med henne när hon är tonåring. Ibland kan jag för en liten stund nästan glömma hur liten min handlingskraftiga och viljestarka unge faktiskt är. Men när hon har farit fram som en undersökande forskare, tränat på än det ena, än det andra, då behöver hon få kunna komma tillbaka till famnen, gosa, tutta och vara en liten oskyldig bebis igen. Så tycker jag.
Så tycker ni att det är pjoskigt att lyssna på sina barns behov eller är inte det ens plikt och skyldighet som förälder? Jag menar inte bara det här med att amma länge eller samsova med sin bebis, utan även det att plocka upp bebisen i famnen direkt när den är ledsen och att bekräfta barnet i alla dess känslor, glad, ledsen, arg, busig osv. Diskutera och tyck till!
Sen blir det " va använder ni blöja än till eran unge!!??" och "ungen" kan knappt gå stadigt ;) ^^
Jag håller med i din linje Lone. Det känns vettigt!
Då rösta vi på samma parti förra valet ;)
Kram
Hihi exakt håller med frida, man måste nog försöka att inte lyssna för mycket på andra annars blir man nog helt knäckt för folk ska alltid komma och tycka vad det än gäller ju och säkert väldigt mkt vad gäller barn.
Det är nog inte första gången du möter dessa människor.
Jag tycker man ska försöka göra som man själv vill och känner är bäst sen lyssna på andra men bara ta in det man tycker verkar vettigt, det är skitsvårt jag vet men man vet bäst själv innerst inne, magkänslan.
angående amma så är väl 9månader inte "gammalt" för att amma, finns väl folk som ammar tills ungen är 7år eller någt hihi inte för att det verkar så jättebra.
Det sägs väl att när de fått mjölktänderna så fräter mjölken väldigt mycket på dem så man riskerar att förstöra dem men sålänge de inte har tänder och ammar väldigt lite med för den delen så är det ju säkert en jättebra trygghet.
förstår om både du och stella vill sova i samma säng nu med.
kram
Jag ser inget problem. Ingen känner mina barn bättre än jag själv. Jag skiter i vad andra tycker. Det är vad jag och Peter anser som är viktigt. För mig var det viktigt att barnen skulle sova i egen säng för att jag sov skitdåligt när de låg hos mig.
"Om det är några år av sitt liv man får och behöver uppoffra sin nattsömn och sin ego-tid, så är det när man har småbarn tycker jag." citat Lone. Jag håller inte med här, jag var absolut ingen bra mamma när jag var trött, led av sömnbrist och var på uruselt humör. Så, LITE ego-tid och att sova själv, tyckte jag var viktigt. Dessvärre sover de mer hos mig och Peter än i sina egna sängar, så ibland går jag och lägger mig i deras säng.
Jag som inte har några egna barn än, tycker också att man måste se till barnets behov först. Som du skriver, Lone, så är hon ju fortfarande bebis. Jag kommer nog försöka få mitt barn att sova i sin egen säng på nätterna så gott det går just för att jag ska få sova ifred lite, men det vet jag ju inte nu hur det blir då. Jag kanske också vill ha mitt barn i sängen på nätterna ...men som sagt, beror det också på barnets behov. Jag kan ju inte säga så mycket nu hur det blir då =) Men jag kommer inte heller låta någon säga hur jag ska göra och vad som är rätt och fel. Sånt måste man bestämma själv som känner barnet bäst.
Barnläkaren Lars H Gustafsson skrev en gång att man bara pratar om barns behov av vuxna och alldeles för sällan om vuxnas behov av barn. Alltid värt att tänka på!
Eftersom jag haft åsikter i frågan så känner jag mig lite skyldig. Och nu ska jag försöka formulera ett svar.... hmmmmm....
Jag tänker att man kan göra på olika sätt med sina barn. Man gör så gott man kan helt enkelt. Det är en instinkt att ge sina barn så mycket som möjligt. Man får ju hoppas att alla föräldrar har den instinkten. Och om man har ett överflöd av kärlek, tid, ork, pengar, möjligheter och kan ge barnet det. Blir barnet lyckligare, klokare, tryggare, starkare än om den inte fick allt det där? Det är inte säkert alls, många har växt upp i saknad av allt och klarat sig utmärkt. Men de har ju gjort det trots allt de saknat, inte tack vare att de saknade allt.
Jag tänker att vissa behov ens barn har kan man inte ge dem, trots att man vill och vissa saker man kan ge sina barn har de inte behov av. ( T ex goda råd om barnuppfostran, hihihi).
Ja, nu ska vi se om jag kommer till ngn poäng ngn gång.... Nej, jag tror inte Stella har behov av att sova med sin mamma för att växa upp till en trygg individ eller att hon har behov av att tutta på nätterna. Skulle det alltså vara en katastrof för henne om du skulle behöva vara på sjukhus en vecka för att du trillat av hästen? Ledsamt skulle det vara både för dig och henne, men inte livsviktigt. Hon skulle inte bli skadad för livet av den upplevelsen, eller hur? Barn klarar mkt om de får omsorg, kärlek och kommunikation.
Men som tur är behöver varken du eller Stella "klara av" en sån situation. Ni kan ta det lugnt och mysa på. Båda två tycker ni om att sova tillsammans och det är snarare en älsklingsvana än ett behov.
Men precis som du är jag mamma och jag bryr mig och oroar mig både i nödan och onödan om mina barn. Och när jag ser min dotter vara alldeles trött och i behov av sömn, så lägger jag mig i. Fast hon är vuxen både till kropp och själ och mkt väl klarar av att bestämma hur hon ska göra. Det är min uppgift: skydda mitt barn så hon inte sliter ut sig. Din uppgift: Kanske lyssna på mig, men också på andra, be morsan dra åt häcklefjäll (gärna på ett trevligt sätt om det går) och sen göra precis på det viset som känns bäst för dig själv.
Äsch, nu vet jag inte om det här blev bra, men det får bli mitt inlägg idag.
pusss
ett tillägg efter Boels bra inlägg: Jag frågar min egen mamma VÄLDIGT mycket om precis ALLTING. Om barnens uppfostran, om hur hon gjorde, om hur hon tycker jag borde göra, men även om relationer, om mig själv osv. Min mamma är min mentor i livet, men därav inte säkert att jag gör som hon, absolut inte. Men det är väldigt skönt att ha någon att ty sig till och fråga som varit med förr, som man har förtroende för. Ta hjälp av dina nära och kära!
Tack Annika! Vad bra att du kan lyssna på din mamma, men ändå ha en viss distans till hennes åsikter så du kan ta egna stälningstaganden. Jag tror att det är svårt att ha den där distansen. Det kanske är därför jag uppmanar Lone att be mig dra något gammalt över mig ibland.
Det sätt som jag använt mig av för att hitta mina egna ställningstaganden är att fråga många till råds. Vissa kanske jag inte frågar personligen utan jag läser artiklar och böcker om ämnet som jag är osäker på. Till slut brukar jag bli så förvirrad av alla motstridiga råd att jag inte kan annat än lyssna på min egen inre röst.
