Idag har Stella och jag haft det så otroligt mysigt. Alltså det är som om ett blad har vänts just den här helgen, den helgen hon fyllde 2 år. Hon har varit oroligt glad, skrattat, skojat, skämtat till och med. Den arga, ilskna, trotsiga Stella syntes inte till. Egentligen är det nog ingen som läser som träffat henne, bara moster Mimmi kanske. Mormor litegrann. Men ni må tro att hon har testat, bråkat och blivit arg senaste månaderna. Mitt tålamod har satts på prov många gånger, och när jag berättade detta för mamma för någon vecka sen, kände jag tårarna bränna bakom ögonen, för det har känts riktigt jobbigt vissa stunder.

Men alltså jag har varit lugn, konsekvent, tålmodig, bekräftande och respektfull. Hon har ju alltid haft en plan, hon blir ju arg för att det inte har blivit så som hon tänkte sig. Dessutom har jag märkt en liten grej med det här att byta miljö, hon trivs jättebra hemma, på dagis, hos mormor, i stallet eller var hon än är. Men just det här att bryta upp, klä på sig och åka till nästa ställe, det är jobbigt. För det är ju så roligt just nu och just där man är just då. Därför har varje dag att gå hem från dagis varit en kamp, bus eller ilska, beroende på hur långt det går. Hon blir jätteglad när jag kommer och springer till kläderna. Sen tar den en bra stund att klä på sig, och ännu längre att ta sig till bilen. Det slutar oftast med att jag måste bära henne, vilket är jättejobbigt. Uppförsbacke, tung, emotkämpande unge som river mig i ansiktet och är allmänt svårhanterlig...


Men, men. Nu den här helgen. Idag, eller igår är det ju nu... Vakna ju lite på natten och satt och skrev PM. Igår var hon helt Stella - glad, positiv och skämtsam. Samma älskade Stella, men en ny sida som kommer fram mer och mer. När jag frågade vad vi skulle äta, så sa hon mellis och fnissade massor. Som att hon skojar med mig. Alltså jag kan inte beskriva riktigt hur det är. Men underbart att känna av den här positiviteten. Hon ville leka med sina nya grejer, hon ville plocka undan det vi nyss gjort. Hon frågade lite försynt om hon kunde få juice att dricka till varma mackorna vi åt på kvällen, och jag kunde inte säga nej när hon frågade så gulligt. Tidigare på dagen var hon törstig på vatten, men ändrade sig till juice, då hon fick ett mindre sammanbrott när jag sa nej till juice och serverade vatten eller ingenting.


Just det, sen i bilen till stallet och tillbaka hade vi det också så mysigt och roligt tillsammans. Jag hittade på en sång om Stella och Villiam som travade i skogen, och hon var så otroligt entusiastisk och sjöng med och var med och hittade på. "Trava igen mamma" och "galoppera också", att jag skulle fortsätta sjunga om Stella och Villiam som red i skogen och klättrade i backen och travade och allt. Och hjälmen och sadeln var på, det var viktigt tyckte Stella.

När vi kom hem hade Peter äntligen mekat färdigt med bilen och vi hade det underbart mysigt tillsammans alla tre i soffan. Stellas ilska mot pappa verkade också vara bortblåst just då. Annars om både Peter och jag är med, brukar han bli dissad. Vi satt där och sjöng och turades om att vara björnen sover och massa annat. En helt glad känsla i magen av att ha en så fin familj som jag älskar mest av allt.

Aaaa, svårläst och tråkigt inlägg kanske? Jag bara känner sånt lyckorus att jag nästan gråter. Min älskade Stella. Och jag ska få uppleva det här en gång till med ett barn till, det är helt otroligt vackert. Att få känna såhär alltså. Kärleken till sina barn är större än allt annat, det är det finaste som finns