Jag har lagt märke till hur vanligt det är att föräldrar och andra vuxna bedömer barn och till och med dömer ibland. Jag tänker såhär, att det är enormt viktigt att bekräfta barnet hela tiden, att sätta ord på vad hon kan och vad hon gör. Jag ogillar att säga "vad duktig du är". Varför ogillar jag det då? Jo, jag tror det är för att jag tycker att hon ska få möjlighet att utforska och lära känna omvärlden utan prestationskrav. En bekräftelse i att "jag ser dig och vad roligt att du har lärt dig hoppa jämfota" blir en helt annan respons för barnet än en bedömning i "vad duktig du är som kan hoppa jämfota". Det är svårt det där med just ordet duktig. Duktig, duktig, duktig - låter jättekonstigt när man säger det många gånger. Men, jo, jag tycker att det ordet ställer krav istället för att verka bekräftande. Ett barn som inte får så mycket bekräftelse vill gärna höra att hon är duktig - för att veta att hon duger. Ett barn som är van vid bekräftelse får en starkare självkänsla och har inte behovet att fråga efter postiv feedback på samma sätt.

Det andra jag tänkte på relaterade faktiskt lite till mitt tidigare inlägg om slarvighet/risktagande. Fast jag vill påstå att det finns någon slags medvetenhet i mitt risktagande, inte just i de två situationerna jag beskrev då, men i den meningen att jag tror att man hämmar barnet om man hela tiden nej-ar och påtalar farorna. Livsfarliga saker som bilvägar och höga stup och sånt där måste man självklart sätta upp regler och gränser för. Men i en vanlig lekpark finns inte speciellt stora faror, om man inte skulle råka ha extrem otur förstås.

Härom kvällen var Stella och jag i en inhängnad lekpark i närheten av där Nali bor i Örebro. Efter en stund kom en förälder med sina två barn i 4-5års-åldern. De va alltså mycket större än Stella. Men barnen var väldigt försiktiga och lekte inte speciellt vilt. Jag förstod strax varför, när mamman öppnade munnen och började oja sig. "Nej, det är ingen bra idé att klättra där, du kan ramla och slå dig", "var försiktig nu så du inte ramlar ner", "nej, gunga inte så högt, du kan ramla av" osv vad barnen än började leka med så kom en hel ramsa med försiktighetsförmaningar. Hon styrde också barnen väldigt mycket - "bättre att du klättrar på den här sidan, den där sidan kan vara farlig". Helst verkade hon vela att de skulle leka kiosk, det var mest ofarligt tydligen. Jag märke även genusmissen att tjejen fick extra mycket förmaningar. Såklart de ramlar och slår sig om de aldrig har fått testa och träna. Stella klättrade och gungade lika mycket som de stora barnen, men utan några förmaningar från mig. Istället peppade jag henne och bekräftade henne i det hon gjorde "oj, vad snabbt du åker i rutschkanan" och "vilken bra teknik du har fått på klättringen nu Stella". Jag tycker det är väldigt roligt att låta Stella välja själv och utforska i sin egen takt när den möjligheten finns. När det är hennes lek får ju hon självklart välja vad hon vill leka med.

Så tänker jag, hur tänker ni?