Skönhetsideal
Som de tio-åriga tvillingarna vars föräldrar gifte sig, de oroade sig för att mascaran skulle rinna om de började gråta på bröllopet. Att de ens vet vad mascara är. Det hade inte jag i mitt vokabulär som tio-åring, och jag är glad att jag inte hade det heller. Eller som mamman vars döttrar hade sminkat sig inför systersonens dop "men sådär kan du ju inte se ut, du ser ju ut som en clown" säger mamman till dottern och så hjälpte hon henne att sminka iordning så att hon skulle bli snygg.
När jag tittar på kort eller minns min uppväxt, så ser jag ett barn, som är rätt så omedveten om utseende, kläder, hår osv. Jag ville ta hål i öronen när jag var liten, kanske 7, 8 år (som några klasskompisar hade gjort), föräldrarna sa nej, det får du när du är större. När jag var större var det inte intressant. Jag är glad att jag under min uppväxt inte har varit fokuserad på utseende, på alla sätt. Jag har inte jämfört mig med modeller och läst i ungdomstidningar hur man ska sminka sig och allt det där. Självklart finns en viss påverkan av media ändå. Men en grundtrygghet och framförallt ett självförtroende att jag är bra på saker det har jag haft med mig. Jag som person är inte mitt yttre.
I föräldraskapet känns det viktigt för mig att inte fokusera på utseendet, varken hos mig, Stella eller någon annan. Jag vill inte att Stella ska jämföra sig med andra barn och komma och fråga "är jag fin nu?". Hon får bekräftelse på andra sätt och såklart är hon världens finaste Stella, men det beror ju knappast på vilken tröja hon har på sig. Hon är fin som hon är!
Såg ni något av programmen? Vad tänkte ni när ni såg? Hur upplever ni er relation till ert utseende, under uppväxten och nu?
Det är så ledsamt med dessa småflickor som så tidigt skolas in i en vuxenroll som objekt. En tjej i fyran sa att antingen är man smart eller snygg, och då valde hon hellre att vara snygg. Och det är ju lika illa för pojkarna som också ska vara något de inte är.
jag tar åt mig när du säger att vissa av dina klasskompisar hade hål i öronen, jag gjorde det när jag var 7 år. tycker jag inte är så farligt.. men det där med smink är alltid en känslig punkt.. själv hade jag väl mascara på disco i 5-6 men inte till vardags.. man måste lära barnen att dom är fina som dom är.. men det är svårt när media o samhället är som det är.. kram
nu tänker jag på louise kommentar. för det är ju också viktigt att inte skuldbelägga de som följer idealet och normen. man gör ju alltid det man tror är rätt. ...
jag menade absolut inte att skuldbelägga någon med mitt inlägg! hur menar du att du tar åt dig Louise? alla är vi ju produkter av vår tid och det är konstigt om man lyckas gå helt opåverkad av omgivningen genom uppväxten. det jag vill väcka är tanken och visa att jag är medveten om detta och att jag tycker det är viktigt för mig att vara det.
