Nu har tre månader gått sen jag låg där på förlossningen och skrek att jag inte vågade krysta. Men jag vågade ju, va så ills tvungen, och ut kom hon med ett plopp. Och efteråt tyckte jag ju det va en baggis och visst skulle jag kunna göra om det... :)

Det är förunderligt och vackert att få se sina barn växa och utvecklas. Jag hade glömt hur fort det går och hur mycket barnen förändras när de från en dag till en annan lär nya saker. Leah har vuxit otroligt mycket den här månaden. Jag har gått upp en klädstorlek till (68-74 är vi på nu). Hon sitter gärna i famnen och tittar länge, länge på Stella när hon grejar. Hon följer med blicken och vänder blicken mot den som för tillfället pratar. Hon gör medvetna rörelser med händerna, stoppar de gärna i munnen och sultar och suger och dregglar. Hon ler jättemycket åt nonsensljud, prat och sånger och skrattar ibland om nån killar henne eller sjunger nåt riktigt bra. Hon lyfter huvudet riktigt bra när hon ligger på mage och har rullat över till rygg ett par gånger på mjukt underlag, alltså mest ett misstag, men hon vill liksom gärna röra sig. Hon gör ålningsförsök och kavar med benen när hon ligger på mage.

Hon har under de här månaden genomgått ett utvecklingssprång då hon varit lite extra gnällig och velat bli buren mycket och sovit nästan enbart i famnen. Nu är hon nästan ute ur den perioden och ligga nöjd ganska länge under babygymmet och sover lite längre stunder själv igen. Nätterna är helt oproblematiska fortfarande, gnyr lite och får tutte ett par ggr/natt. Tänk om en månad kan hon nog sitta med i matstolen vid bordet och börja få lite smakisar, ska bli spännande att se vad hon tycker om det och om hon är intresserad av det...