Det är ju ironiskt nog så att jag genom hela skoltiden var väldigt rädd för att prata och när jag gjorde det tyckte jag det var döjobbigt att allas uppmärksamhet riktades mot mig. Vad var jag rädd för? Att säga, tycka eller verka fel tror jag. Inte försen nu på universitet har detta släppt och jag vågar diskutera och argumentera. Jag vet att mitt värde inte sitter i vare sig en åsikt eller något jag säger som eventuellt skulle kunna vara felaktigt. Jag har lärt mig att jag både växer och utvecklas genom att pröva att uttrycka mina tankar.

Detta vill ju förskolan/skolan att barn/elever ska få chans att utveckla. Men som mamma skrev i sin kommentar har jag tyckt mig delta genom inre samtal med mig själv genom skoltiden. Och först nu som vuxen har jag vågat pröva att uttrycka mig i tal och skrift mer. Den här rädslan att tycka fel finns ju någonstans kvar och ibland är den starkare än annars. Det beror förstås hur psykiskt stark jag är från dag till dag. Jag skulle säga att jag är som tryggast, lugnast och mest inkännande när jag ser mig själv som en vanlig människa, en bland andra som har både bra och dåliga sidor. När jag är ur balans psykiskt kan jag få två ytterlighetskänslor i mig själv, antingen jag-är-bäst-och-smartast-i-världen och en som tror att jag är värdelös. När jag ser på mig själv på något av de visen blir jag inte heller rättvis eller får särskilt fin bild av andra människor. Därför jobbar jag på att tycka om mig själv som jag är, för att också acceptera och respektera andra som de är.

 

Så tillbaka till det jag började med. Jag menar att jag kan känna mig rädd för att andra ska titta och lyssna på det jag säger, men sen inte besvara mig, för så kände jag det ofta i skolan. Att det jag säger inte hade något värde. Fast jag känner mig bekräftad och vet att ni uppskattar att jag skriver och delar med mig.

Tack för att ni lyssnar.