Jag har slagit mig själv med häpnad och har gått emot min starka magkänsla av hur jag vill göra som förälder. Men det kunde inte gått bättre. Stella var redo för ett nytt steg, ett nytt sätt att komma till ro på, på kvällen. Hon somnar nu själv i sängen, lugn och trygg och avslappnad. Jag slipper sitta "vakt" bredvid henne och med växande irritation se på när hon inte kan somna. Som jag skrev, jag har kommit fram till att hon helt enkelt behöver en stund på sig för att komma till ro och somna på kvällen. Det andra jag kom fram till, med hjälp av min kloka syster, är att hon är så grundtrygg att hon nödvändigtvis inte behöver mig vid sin sida för att somna. Det gör inget om det tar upp emot en timme innan hon somnar, när jag ändå har egentiden på kvällen. Det dumma är att jag känner mig tokrastlös nu när jag är ensam hemma och har massa tid över på kvällen. Vad ska jag göra med all min tid liksom... Men det löser sig nog.