Något jag tänkt på på sistone. I stort sett är saker som de alltid varit. Människor man inte har en nära relation till, det tycks som deras liv bara tuffar på i samma spår år efter år, men även de närmaste. Är det, det man vill uppnå? Man vill komma till ett läge där man trivs och där man inte vill ändra alltför mycket längre? Kanske blir livet mer inriktat på något slags psykiskt självförverkligande när man blir "vuxen"?

Samtidigt låter det som man, om man nöjer sig med det man har, inte har livsglädjen längre. Jag kom att tänka på det här av flera anledningar. Jag fyllde i en sifo-undersökning och skulle då bland annat svara på frågor om vad jag trodde om mitt liv om fem år. Undersökningen handlade främst om konsumsion, så de frågade om man trodde att man skulle köpa husvagn/husbil/sommarhus mm inom den tidsperioden. Jag tänkte nej, det kommer jag troligtvis inte att göra. Och så tänkte jag att jag i stort sett vill att mitt liv ska vara som det är nu. Vi har småbarn, vi vill ge dem en trygg och lugn uppväxt. Jag vill bo kvar här i Nora, jag vill plugga färdigt och börja jobba som fsk-lärare. En dröm är att flytta till eget hus senare, kanske t o m bygga eget. Men i stort sett, och utåt sett, händer väl inte så mycket. Att göra förändringar är inte lätt. Lite klyshigt låter det att man behöver ändra hela livsstilen för att komma in i nya vanor. Jag tänker nu på t ex kost och träning. Det är svårt att bara börja träna sådär, eller börja äta nyttigare, som många har som nyårslöften. Ofta rinner det ut i sanden, det är svårt att bryta mönster. Det förvånar mig på ett sätt, för alla människor verkar ju vilja leva sina liv så mycket som möjligt. Då är det egentligen konstigt att det är så svårt att förändra saker man vill.

Bara det här att byta jobb verkar för de allra flesta vara en väldigt stor omställning och något som vem som helst drar sig för att göra. Eller att flytta till en annan stad, det är inget som folk gör bara sådär... På nåt sätt börjar jag inse vad den här ungdomsperioden i livet innebär, då man ska hinna med att resa, jobba med olika jobb och bo på olika ställen, som många unga vuxna gör. Det måste de göra innan vuxenlivet börjar, för sen är man fast. Kanske utbildar sig, kanske får fast jobb och kanske får familj och en fast bostadsort. Jag hoppade nog över det där, men har ingen ångest för det. För mig var det skönt att vara bunden av mina hästar under den perioden, jag kunde inte resa och allt sånt.

Så, vill man att livet ska tuffa på, eller vill man att livet ska vara fullt av överraskningar och förändringar? Att bli tvåbarnsförälder är såklart en stor händelse i mitt liv, men ändå är det inget ovanligt. De allra flesta som har barn, har två barn. För mig är det nu jag är småbarnsmamma, då är det det som prioriteras och är viktigast. I det livet passar det inte mig att göra massa andra stora förändringar, nu är det barnen som prioriteras. Så för det kommande året 2012 har jag inga nyårslöften som kommer rinna ut i sanden. Jag tycker inte ens att jag har någon sån last som jag skulle behöva råda bot på. Träna mer skulle ju vara hälsosamt, men det får jag göra när jag orkar och kan och när tillfälle ges.