Jag känner mig rätt så irriterad och förvirrad just nu, över mig själv. Mig som person. Det kan ju va hormoner också... Har ju börjat en ny kurs den veckan i matte. Jag tyckte matte va rätt svårt förra gången jag läste och kämpade verkligen för att klara det (iaf några av kurserna). Nu känns det som att backa 100 mil och börja om på noll. Jag pallar inte takten, att läraren pratar i slowmotion och studenterna tycker det är rätt så svårt. Jag dööör nästan. Ville bara därifrån. Inte ens att jag kunde känna mig ödmjuk och sitta där och känna att "jag kan det här, jag kan slölyssna och slappna av". Utan jag känner mig riktigt irriterad och blir irriterad av att jag känner mig irriterad. Min förvirring ligger i det att jag undrar om jag har självinsikt och har rätt att ha det självförtroendet jag har. Eller om jag borde tagga ner och inte tro att jag är överlägsen bara för att jag har läst mer matte än de flesta andra (som läser den här kursen alltså). Det är fruktansvärt och få den känslan att man är bättre än alla andra (inte mer värda då, utan har högra kunskap), fast utan att kunna använda det till något positivt. Utan istället känner mig dålig, som känner mig duktig, logiskt va? :)

Det som är nytt och som jag ser fram emot att lära mig, är det didaktiska. Att lära mig lära ut matte och att lära mig se möjligheterna med att göra lösningar på tal på olika sätt. Det finns flera sätt att komma till fram till rätt svar. I övrigt känns det inte som jag har så mycket att hämta i kursens första del. Tänker skita i övningarna i skolan, men kommer nog gå på föreläsningarna, även om jag tycker det känns otroligt segt och fördummande...