På tal om hur svårt det är att bryta mönster och göra förändringar i vardagen. Jag är fruktansvärt trött på våra läggningar, men det känns helt omöjligt att göra det bättre, annat än att låta tiden gå. Egentligen har det varit marit för Stella att komma till ro och somna på kvällen ända sen jag slutade kvälls/nattamma henne (då hon va 11 mån). Så för det mesta senaste året har läggningen varit jobbig, i vissa perioder lite bättre och vissa enstaka dagar då hon somnar på en gång efter vällingen. Mitt hopp har hela tiden stått till att, det kommer bli bättre. Och det blir det väl, nån gång...

Vår ambition och plan med läggningen
-göra lite lugn och mysig stund ett tag innan, vi brukar oftast titta lite på film en kort stund medan vi borstar tänderna och håret och smörjer in och tar på pyjamas
-efter det brukar vi mysa och läsa böcker i soffan, ofta är hon väldigt trött då och gäspar och vill sova
-sen gör vi välling och går till sängen
-Stella äter sin välling, sen myser/pratar vi en stund innan vi släcker lampan och ska sova

Hon är väldigt inställd och med på proceduren, oftast är det hon som vill sova (som hon säger - fast hon menar äta välling och lägga sig i sängen). Det som händer efter vällingen är att hon genomgår olika stadier av humörsvängningar, först är hon lugn och inställd på att sova, ligger och nynnar lite och vrider sig runt, sen blir hon lite busig och testar att rymma/hoppa i sängen/krångla med pyjamas/kudde/täcke, sen blir hon arg när jag lägger ner henne och säger att hon ska sova, då grinar hon lite och ibland somnar hon av det, men oftast blir hon lugn igen och allt börjar om. Hon sjunger och sjunger och sjunger, så oftast funkar det inte att jag sjunger, för då vill hon sjunga själv och håller sig vaken på så vis. Hon vill gärna att jag ska klappa henne på ryggen eller nånannanstans, men vill bestämma var även om det, så det gör också att hon håller sig vaken. Det spelar oftast ingen roll om det är Peter eller jag som lägger, men enligt statistiken somnar hon nog ofta snabbare när Peter lägger henne. Om hon sovit middag eller inte spelar oftast roll, men inte alltid. Hon har verkligen en turboväxel som hon lägger i för att hålla sig vaken till varje pris...

Min vision att vara bestämd och konsekent brister lätt när hon argumenterar så väl för sin sak, som att hon vill ha det på ett annat sätt med täcket t ex, eller att hon börjar prata om något som jag tycker är roligt att hon pratar om. Det är jättesvårt att sätta en gräns, nu räcker det, nu är vi tysta för du ska sova. Och jag hittar för min egen sak inga argument som kan trycka ner att hon behöver den tiden med mig. Jag kan inte säga till henne "varför somnar du inte snabbare så jag får göra något eget?!", fast det är det jag vill. Att se det kompetenta barnet (Jesper Juul) och tala ut med henne om problemet tycker jag inte funkar, för för henne är det ju inget problem att det tar lång tid att somna. Och jag känner inte att min anledning duger gentemot hennes person, jag menar det är ju mitt val att vara en nära förälder som inte vill överge henne på något sätt.

För mig finns alltså inte alternativet att säga till henne att sova och sen gå ut och vänta. För då springer hon efter och tokskriker - vilket skulle ge henne en känsla av övergivenhet som jag inte vill att hon ska ha. Och vilket definitivt skulle ge mig skuldkänslor och ångest till max. Det är ju också en del av nackdelen med att välja att vara en nära förälder, eftersom hon aldrig sovit i spjälsäng, så har hon alltid kunnat klättra ur sängen när hon velat. Hon har aldrig behövt "träna på" att somna själv, utan har alltid fått somna med närhet, vilket jag tror är det bästa och det som gör henne mest trygg.

Men trots allt, även om jag känner mig ganska övertygad att jag gör bra för Stella, så kan jag inte låta bli att tvivla och ifrågasätta för mig själv. Kunde jag gjort på något annat sätt, hur borde jag göra för att det ska bli bättre?

---

Anna - Som jag sagt tidigare ställer jag mig långt ifrån Anna Wahlgrens metoder och det förvånar mig inte ett dugg att hennes dotter har skrivit en bok och berättat om den hemska uppväxten...