Jag skrev ju sist att "nu är Stella redo för en ny kvällsrutin". Kanske borde rätta mig och säga att det var jag som var redo att genomföra det. För det var jobbigt i magen, speciellt första kvällen. Även om jag hörde att hon var arg och ledsen för att hon var arg över att inte få bestämma. Så kändes det riktigt tufft. Jag försökte dock va så lugn och trygg jag kunde i min konsekvens att hon skulle va i sängen och försöka sova. Igår och ikväll var hon helt med på noterna. Tror till och med att hon kunde tycka att hon kan själv, hon kan somna själv. Jag stoppar om henne och pussar godnatt och säger att jag och pappa finns utanför och att vi kommer och sover hos henne sen. Sen äter hon sin välling och somnar sen ganska snabbt. Känns så skönt! Sen kan ju den här nattvakenheten och hennes överspeed och mammighet på dagen vara en reaktion på omställningen. Jag tror hela grejen med att hon ska snart ska bli storasyster, det är en stor bearbetning som pågår i den lilla hjärnan och kroppen.

Den här åldersperioden mellan 2 - 3 år, är ju rätt omvälvande för barnet, har jag läst mig till. Och märkt. Är jag stor? Är jag liten? Är jag ett barn?`Är jag en bebis? Många stora frågor... Hon tycker oftast att hon är stor, men gärna en bebis också då och då, och så kan det väl få vara. Jag vill ju inte att hon ska känna sig undanskuffad av bebisen, och känna att den tar hennes plats. Utan att hon också ska få vara nära, vara liten, ynklig, men också vara stolt över allt hon faktiskt kan göra.