Vet ni vad, jag känner mig som en ny människa! Att skriva och berätta hur jag kände det med kompisar och sånt var verkligen nyttigt för mig. Nu har jag fått perspektiv på tillvaron och ser på situationen på ett helt nytt sätt. Tack vare det jag skrev och de kommentarer jag fick, både i bloggen och muntligt. Men framförallt att jag omvärderade mig själv och fick en ny syn på situationen. Jag kom fram till att i den här situationen (föräldragruppen), så är det väl konstigt att för det första gå dit och dessutom skriva upp sina kontaktuppgifter på ett papper som delas ut till alla, om det skulle vara så att man inte vill ha kontakt med någon?  Och så tänkte jag såhär, jag skulle ju inte tycka det var konstigt eller tråkigt om någon av de andra kontaktade mig, utan jag skulle ju bli glad - och varför inte vara den som tar upp kontakten?!

Jag kom fram till att de andra antagligen kände som jag, eller helt enkelt var osäkra eller blyga. Så varför inte vara den som tar initativet istället? Efter att en tjej på f-gruppen varit framåt och uttryckt önskan om att träna ihop, gå barnvagnspromenader mm, och inte fått nån respons av övriga gruppen (mig inkluderad, fast jag tyckte det var en jättebra idé), så mailade jag henne på facebook och vi fick kontakt. Idag var hon och jag ute och gick nästan 2 timmar och pratade om allt möjligt. Hur trevligt som helst! Är så glad att jag bytte ut min offerroll och vågade ta för mig istället.

Och inte nog med det, jag skapade en grupp på facebook för vår föräldragrupp, så vi ska kunna dra med de andra också. Så att om de är blyga eller osäkra så ska de få flera chanser till att bli puschade att hänga på, som jag själv kunnat behöva tidigare.

Känner mig glad och stärkt!