Svårt att bli kompis
Sofie har jag lärt känna på Uni eftersom vi läste samma kurser och samåkte ihop från Nora. Det känns kul att vi hittade varandra och vi hörs av och ses ibland. Kul att ha en vän i Nora!
Men vad jag ville komma till. Det är svårt att bli kompis och nästan ännu svårare att upprätthålla en bekantskap tycker jag. När jag ingår i en grupp med människor kan jag känna mig delaktig i gruppen utan att säga något. (Pappa det här känner väl du igen dig i??) Jag kan känna att jag skrattar med och hummar igenkännande när de andra pratar, men att det jag skulle säga inte skulle tillföra något mer till samtalet och därför håller jag tyst. Jag kan också tänka tankar som, varför skulle de bry sig om vad jag säger. Vilket är mycket dumt sätt att tänka. Detta visar ju på hur osäker jag fortfarande är och kan känna mig, fast jag känner mig mycket säkrare och vuxnare i många situationer. Jag kan sen känna mig lite dissad av de andra när jag väl säger något, vilket jag tror egentligen är bara min personliga upplevelse. De andra kanske upplever mig som tråkig, blyg eller rent av dryg, för jag vill ju inte låtsas om att jag är osäker/blyg och då kan det verka som att jag tror att jag är bättre eller att jag dissar dem, fast det egentligen är det minsta jag vill.
Situationen som jag nu pratar om är framförallt föräldragruppen och när vi varit på öppna förskolan och så, och träffat andra barn och vuxna. Jag tycker ärligt talat det är skitsvårt att vara social på ett avslappnat och vuxet sätt. Kanske är det egentligen lite modigt av mig att gå dit utan att ha en kompis att gå med, som många verkar göra. Men det är jäkligt jobbigt att "mingla runt" och hitta samtal som passar. När jag sen tycker att någon jag pratat med är trevlig, är det skitsvårt att bli kompis. (Det låter säkert helt patetiskt, men nu försöker jag beskriva hur jag känner kring det här). Jag har träffat flera stycken trevliga mammor med trevliga barn, som jag tänkt att de skulle vara roligt att bli vän med. Men så tänker jag att vi förhoppningsvis ska ses igen på samma ställe för att fördjupa relationen lite till innan jag "bjuder på lekdate" (låter verkligen som när någon ska beskriva hur man ska hitta kärleken). Men så blir det liksom inte av att jag träffar samma person igen sådär och så tänker jag att den kanske inte tyckte jag var trevlig, den kanske inte vill va vän med mig, den har säkert många andra vänner, den tycker säkert det är konstigt att vara kompis när det är stor ålderskillnad mm mm, massa dumma tankar som hindrar mig... Några har jag blivit vän med på facebook och tänkt att det kan leda till en vänskapsrelation, men det är svårt. Dagarna bara rinner iväg också, särskilt nu med två barn. Varje dag tar ju slut nästan innan den börjat och jag är asdålig på att planera något. Oftast när jag försöker boka in att hitta på något med någon utanför familjen blir det så stort projekt, kanske för att jag tar på mig för mycket...?
Jag tycker det här inlägget var lite jobbigt att skriva, kanske för att jag blottar mig så mycket. En av mina svagheter blir blottad, det är lite läskigt. Men jag vill ju verkligen jobba med den här sidan hos mig själv och utvecklas. Ett första steg kan ju vara att beskriva problemet och bli kompis med det (haha om det nu är någon bra idé, jag som är så dålig på att bli kompis...).
Nån som har tips eller pepp att ge? :) Jag vill ju absolut inte överföra den här inkompetenta sidan hos mig till Stella, jag vill att hon ska ha det lättare med kompisar och aldrig behöva tro att det är något fel på henne om någon inte vill umgås.
Oj vad bra gjort av dig Lone vilket bra inlägg och bra att du kunde öppna dig, det behövde du nog.
ju mer man pratar om ett problem destå lättare blir det.
jag känner ju igen mig extremt mkt i det du skriver vi är ju(har varit) lite lika.
men jag har börjat känna såhär, att ta för dig av livet för du lever bara en gång, försök att inte tänka för mkt(även om det är svårt) hur folk ska uppfatta dig.
ta ett kliv framåt och bara ta för dig och chansa för det enda som kan hända är att du får ett nej eller att det inte klickar mellan dig och den andra mamman.
när jag gick till öppna förskolan gick jag dit med helt ensam, kände ingen, kändes stelt men testa att gå in där och titta inte så mkt på de andra ta för dig och sätt dig där det ser bra ut och sen tar du tillfället när det kommer, tex det andra barnet ger ditt barn något så kan du fråga hur gammalt är barnet, vad söt eller något och så kommer pratet igång lite.
och där kan man ta tillfället och fråga ALLT för de andra mammorna har samma tankar som du och det är så skönt att dela dem med något, ammning, skrik på kvällarna, blöj str vad som helst som är aktuellt just då.
hur har de gjort, de kanske har bra tips.
skäms inte för vad du frågar ta chansen.
vissa klickar man ju inte med då är det ju bara att fortsätta leka med sitt barn inte se det som ett nederlag att man inte hittade någon att prata med den gången.
eller så går man runt lite o sätter sig vid någon annan.
jag är med så att jag vill vara två och två, ha någon att lita på lixom.
innan skämdes jag om jag lixom hängde på någon men har försökt strunta i det och det funkar bra om man är trevlig och glad och försöker vara positiv då tycker folk om vara i ens närhet.
när du ammar kanske ni har någon soffa där o siutta i då kan du ju sitta o prata med någon alltså ta chansen var inte rädd för att du lägger dig i något bara flika in en kommentar även om den inte tillför samtalet något eller om den är löjlig eller vad, tänk inte så mkt innan du talar alltid.
jag tror du kronglar till det mer för dig själv än vad det är.
men jag har ju med varit så och är med ibland...
men har kommit på det att ju mer man väntar med att säga något destå mer stelt och svårt blir det, bättre att snabbt ösa ur sig något innan det blir pinsamt eller stelt.
och inte tänka efter för då bliur man tveksam.
allt det du beskriver handlar ju mkt om självkänslan du ser ju på dig själv som någon som inte är lika mkt värd som alla andra och vars åsikter inte är lika värdefulla som andras??? även om de är det.
du är osäker i dig själv men ju mer du kommer ut bland folk destå mer kommer du stärka dig själv.
jag hade varit likadann fortfarande om det inte varit för att jag tog det stora steget och flyttade ner hit, helt nytt ställe inga kompisar, helt nytt jobb hade ju aldrig gjort detta jobbet innan + nya jobbarkompisar + skulle jobba med människor där man måste vara bestämd och säker i vad man säger och så.
jag lärde mig så himla mkt vad gäller ansvarstagande(även när jag jobbade ensam i ladugård med 85 kor med ju, och problemlösning + lita på att jag klarar saker jag är inte värdelös).
jag har i detta jobbet fått lära känna en stor mängd folk och lärt mig sammarbeta med olika typer av människor, väldigt nyttigt.
man kan inte vara tveksam och blyg här...
jag tror du kommer må bra av att komma ut i arbetslivet sen och pom du ska jobba inom skolan så behöver du ju få lite självkänsla med så du kan möta alla tuffa ungdommar.
jag blev med tveksam och konstig nu när jag var hemma med ted, mår mkt bättre nu när jag jobbar igen.
förstår hur du menar med att dagarna går så snabbt och det är svårt att planera allt o då stannar man ju hellre hemma för det är enklast men jag tror man får passa sig där för i ochg med att man ger med sig för enkelheten så dras man bara djupare neråt mot det svarta hålet.
ut och möt folk även om det känns jobbigt så kommer det i längden löna sig.
jag träffade ju min kompis sofie på öppna förskolan, hon var blyg och vi sa först iunget tillvarandra, vi båda väntade nog på att den andra skulle säga något.
men sen tog jag mod till mig och började prata med henne och GUD vilken fin vän jag fått nu inte alls blyg nu när vi känner varandra och vi är väldigt liuka och så.
man märker ju rätt snabbt vilka man inte skulle stå ut med också.
om ni har barn i samma ålder så är det ju något ni har genemsamt och något man kan prata om så det finns alltid saker att prata om.
och var inte rädd för att be om telefon nr eller typ, ska vi ta en fika någon gång eller, kommer du oå öppna på torsdag??? osv.
jag träffade cecilia med hannes på öppna med och vi satt o ammade otaliga timmar i soffan på öppna, superkul.
o vi bestämde att vi skulle ses igen poå öppna i början eller så sen tog vi varandras nr rätt snabbt efter andra gången typ.
man märker vilka man inte kan sluta prata med och vilka det blir trist med.
sofies nr tror jag att jag tog samma gång vi började prata, det är bara att vara på om man märker att man får kontakt och det klickar lixom:) och alla mammor som går till öppna känner ju samma sak, att de vill ha någon att träffa lixom.
sofie och jag träffades på ett cafe sen och gick barnvagnspromenader i stan först sen hemma hos mig och sen hemma hos henne sen har det rullat på.
och nu i veckan ska vi dit och gosa med olivias nya lillasyster:)
kan inte förstå att de redan fått ett barn till hihi.
oj kan skriva i all oändlighet.
hör av dig om du behöver prata vännen...
bra du öppnar dig och tar tag i detta nu och skaffar lite folk o träffa.
behöver ju inte bli någon bästa kompis eller så utan bara en bakant man träffar för att prata lixom.
för det tar ju många år innan man blir riktigt tajta.
kraaaaaaaaaaaaaaaam
Oj vad bra gjort av dig Lone vilket bra inlägg och bra att du kunde öppna dig, det behövde du nog.
ju mer man pratar om ett problem destå lättare blir det.
jag känner ju igen mig extremt mkt i det du skriver vi är ju(har varit) lite lika.
men jag har börjat känna såhär, att ta för dig av livet för du lever bara en gång, försök att inte tänka för mkt(även om det är svårt) hur folk ska uppfatta dig.
ta ett kliv framåt och bara ta för dig och chansa för det enda som kan hända är att du får ett nej eller att det inte klickar mellan dig och den andra mamman.
när jag gick till öppna förskolan gick jag dit med helt ensam, kände ingen, kändes stelt men testa att gå in där och titta inte så mkt på de andra ta för dig och sätt dig där det ser bra ut och sen tar du tillfället när det kommer, tex det andra barnet ger ditt barn något så kan du fråga hur gammalt är barnet, vad söt eller något och så kommer pratet igång lite.
och där kan man ta tillfället och fråga ALLT för de andra mammorna har samma tankar som du och det är så skönt att dela dem med något, ammning, skrik på kvällarna, blöj str vad som helst som är aktuellt just då.
hur har de gjort, de kanske har bra tips.
skäms inte för vad du frågar ta chansen.
vissa klickar man ju inte med då är det ju bara att fortsätta leka med sitt barn inte se det som ett nederlag att man inte hittade någon att prata med den gången.
eller så går man runt lite o sätter sig vid någon annan.
jag är med så att jag vill vara två och två, ha någon att lita på lixom.
innan skämdes jag om jag lixom hängde på någon men har försökt strunta i det och det funkar bra om man är trevlig och glad och försöker vara positiv då tycker folk om vara i ens närhet.
när du ammar kanske ni har någon soffa där o siutta i då kan du ju sitta o prata med någon alltså ta chansen var inte rädd för att du lägger dig i något bara flika in en kommentar även om den inte tillför samtalet något eller om den är löjlig eller vad, tänk inte så mkt innan du talar alltid.
jag tror du kronglar till det mer för dig själv än vad det är.
men jag har ju med varit så och är med ibland...
men har kommit på det att ju mer man väntar med att säga något destå mer stelt och svårt blir det, bättre att snabbt ösa ur sig något innan det blir pinsamt eller stelt.
och inte tänka efter för då bliur man tveksam.
allt det du beskriver handlar ju mkt om självkänslan du ser ju på dig själv som någon som inte är lika mkt värd som alla andra och vars åsikter inte är lika värdefulla som andras??? även om de är det.
du är osäker i dig själv men ju mer du kommer ut bland folk destå mer kommer du stärka dig själv.
jag hade varit likadann fortfarande om det inte varit för att jag tog det stora steget och flyttade ner hit, helt nytt ställe inga kompisar, helt nytt jobb hade ju aldrig gjort detta jobbet innan + nya jobbarkompisar + skulle jobba med människor där man måste vara bestämd och säker i vad man säger och så.
jag lärde mig så himla mkt vad gäller ansvarstagande(även när jag jobbade ensam i ladugård med 85 kor med ju, och problemlösning + lita på att jag klarar saker jag är inte värdelös).
jag har i detta jobbet fått lära känna en stor mängd folk och lärt mig sammarbeta med olika typer av människor, väldigt nyttigt.
man kan inte vara tveksam och blyg här...
jag tror du kommer må bra av att komma ut i arbetslivet sen och pom du ska jobba inom skolan så behöver du ju få lite självkänsla med så du kan möta alla tuffa ungdommar.
jag blev med tveksam och konstig nu när jag var hemma med ted, mår mkt bättre nu när jag jobbar igen.
förstår hur du menar med att dagarna går så snabbt och det är svårt att planera allt o då stannar man ju hellre hemma för det är enklast men jag tror man får passa sig där för i ochg med att man ger med sig för enkelheten så dras man bara djupare neråt mot det svarta hålet.
ut och möt folk även om det känns jobbigt så kommer det i längden löna sig.
jag träffade ju min kompis sofie på öppna förskolan, hon var blyg och vi sa först iunget tillvarandra, vi båda väntade nog på att den andra skulle säga något.
men sen tog jag mod till mig och började prata med henne och GUD vilken fin vän jag fått nu inte alls blyg nu när vi känner varandra och vi är väldigt liuka och så.
man märker ju rätt snabbt vilka man inte skulle stå ut med också.
om ni har barn i samma ålder så är det ju något ni har genemsamt och något man kan prata om så det finns alltid saker att prata om.
och var inte rädd för att be om telefon nr eller typ, ska vi ta en fika någon gång eller, kommer du oå öppna på torsdag??? osv.
jag träffade cecilia med hannes på öppna med och vi satt o ammade otaliga timmar i soffan på öppna, superkul.
o vi bestämde att vi skulle ses igen poå öppna i början eller så sen tog vi varandras nr rätt snabbt efter andra gången typ.
man märker vilka man inte kan sluta prata med och vilka det blir trist med.
sofies nr tror jag att jag tog samma gång vi började prata, det är bara att vara på om man märker att man får kontakt och det klickar lixom:) och alla mammor som går till öppna känner ju samma sak, att de vill ha någon att träffa lixom.
sofie och jag träffades på ett cafe sen och gick barnvagnspromenader i stan först sen hemma hos mig och sen hemma hos henne sen har det rullat på.
och nu i veckan ska vi dit och gosa med olivias nya lillasyster:)
kan inte förstå att de redan fått ett barn till hihi.
oj kan skriva i all oändlighet.
hör av dig om du behöver prata vännen...
bra du öppnar dig och tar tag i detta nu och skaffar lite folk o träffa.
behöver ju inte bli någon bästa kompis eller så utan bara en bakant man träffar för att prata lixom.
för det tar ju många år innan man blir riktigt tajta.
kraaaaaaaaaaaaaaaam
Bra skrivet och beskrivet!
kram
Heja, heja, pepp, pepp!
Kanske du skulle fråga direkt...
Kanske du skulle berätta att du vill lära känna fler småbarnsmammor...
Jag vet precis hur du menar. Det är ett långt steg att ta från en relation på jobbet/skolan eller annat, det kan ju ta lång tid innan man känner att relationen fördjupas. Men jag tror att ju tidigare man frågar desto bättre blir relationen.
Tänk om du och jag aldrig hade behövt göra något grupparbete eller åka tillsammans, då hade kanske både du och jag gått och inte vågat fråga. ;)
