Fy fasen vade ont jag har just nu. Kan knappt röra mig upprätt. Skulle behöva en sån där förlossningsrollator att ha här inne.

Mina fogar och min rygg blev minst sagt överansträngda i stallet i eftermiddag. Världens vackraste dag. Klarblå himmel och skön varm vårluft. Superhärlig vagnstur med Villiam. Petra tömkörde Dina och Jonatan gick med Bamse med på turen. När vi kom tillbaka fortsatte Petra att tömköra Dina lite i hagen. Jag hjälpte henne lite och ville också prova. Gick jättebra, men jag kände att fogarna blev lite ansträngda. Sen spände vi för Dina för  vagnen för första gången (hon är körd innan, men det har inte blivit av att jag haft tid att hjälpa till med det förut). Gick galant! Jag körde några varv, hur cool som helst, hon var verkligen lugn och trygg och kändes hur van som helst. Petra provade att köra litegrann också. Sen kom Daniel och glad i hågen fick han prova att köra. Han har blivit rädd att rida sen Dina stack med honom i vintras så han trillade av. Så han har inte ridit sen dess. Han såg väldigt lycklig ut i vagnen och allt var frid och fröjd. All oturlighet till trots kom en otäck dundrande lastbil förbi på vägen, parallellt med Dina och Daniel (som var innanför staketet i hagen). Dina gasade på, blev rädd och gjorde Daniel vettskrämd. Daniel tappade tömmarna och skrek av rädsla för att ha tappat kontrollen. Dina genade runt i hagen och vagnen fick ta en alldeles för snäv kurva över en trädgren. Vagnen välte(!) och Daniel flög ur, Dina sprang vidare en stund med vagnen liggandes på sidan efter. Jag kutade fram till Dina som lugnt stannade. Jag tog av vagnen, ställde upp den igen och sen spände för igen. Daniel blev verkligen jätterädd och slog sig också lite i ryggen och sidan. Det var så himla oturligt det som hände, verkligen inte vad hans häst-självförtroende behövde! Verkligen inte vad mina fogar behövde heller för efter den ruschen kände jag mig helt ledbruten och än värre nu. Med Dina var det ingen fara, hon var helt lugn när jag körde ett par varv till efter det som hände. Daniel vägrade att sätta sig i vagnen igen. Tyvärr, himla tråkigt!

Stella och Jonatan var i sandlådan just när det hände, som tur var. Hon märkte inte av det som hände. Det var så typiskt också, Petra och jag stod just och pratade lugnt om hur bra det gick och att det var kul att se Daniel glad ihop med hästen igen... Så kan det gå. För en gång skull känner jag inte att jag hade någon skuld i det hela, allt var bara otur. Jag brukar kunna få dåligt samvete och känna att jag har haft övertro på vad som är genomförbart, men nu känner jag bara att det var tråkigt, otur och dumt.