VI har gått en kvällskurs som heter ICDP, det har varit sex måndagskvällar. Vi har tyvärr missat två tillfällen. Men fyra gånger har vi varit och det har varit jättebra. ICDP står för vägledande samspel och handlar om att varje förälder är kompetent i sig själv att förstå och hjälpa sitt barn att utvecklas.
Ledarna för kursen var en barnpsykolog och en socionom, som båda jobbar på en enhet som heter Vingen i Nora. Vingen är till för att hjälpa barn och barnfamiljer vid svårigheter eller problem. Men den här kursen riktade sig till alla föräldrar som ville bli mer medvetna om sin föräldraroll och gruppen funkade som kursmaterial. Tillsammans genom övningar och diskussioner fick vi fördjupa oss i förhållningssätt och lära oss se det positiva framförallt, i våra barn och deras handlingar. Ledarna berättade att de hade gått ut med info om kursen i alla förskolor i hela Nora och även annonserat med lappar på olika ställen. Detta till trots var vi endast 10-12 st som deltog (!). Det känns väldigt förvånande. Jag undrar varför inte varje förälder vill gå en sån kurs som verkligen kan hjälpa en att förstå sitt barn bättre, bli mer respektfull och göra familjen starkare genom att båda föräldrarna också diskuterar igenom vad som är värt och viktigt i just deras familj. Sista anledningen var nog min största motivation att gå kursen, att Peter och jag skulle få möjlighet att diskutera många olika frågor och fördjupa vår relation.
Sista tillfället fick vi bland annat visa en bild på vårt/våra barn och berätta något positivt om barnet. Jag valde en av bilderna som visar Stella och Leah tillsammans i deras samspel. Syskonkärleken som växer fram och jag berättade hur otroligt härligt det är att uppleva. Hur bra jag mår av att se dem tillsammans i sitt samspel och den stora beundran Leah visar för Stellas blotta uppenbarelse, och hur Stella väntar och väntar på att de ska kunna leka flera lekar tillsammans.
En annan uppgift vi fick igår, när det var sista gången. Det var att skriva något positivt om varje person på kursen (helt anonymt). Även om man inte haft personlig dialog med var och en, så hade man ju fått någon slags uppfattning och alla deltagare och det var inte svårt att säga något positivt om varje. Alla lappar fick vi med oss hem i ett kuvärt på slutet och det var som en riktigt glädjande stund när jag kom hem att öppna brevet och läsa alla snälla ord. Peter fick vara hemma med Stella igår och missade sista gången, men han fick också lappar. På en av Peters lappar stod det "lugn kille med trevlig fru!". Haha. Det tyckte jag var lite gulligt, fast taskigt också, för det var ju inte en egenskap hos honom egentligen. Men Peter tyckte det var jobbigt med kursen, att prata om personliga saker i grupp och sådär. Så han var mest lyssnande deltagare, därav de andras uppfattning om honom om lugn.
Kursen var ganska paralell med mycket av det Jesper Juul säger, och det gillar ju jag eftersom jag redan tidigare gillar hans idéer. Vi fick se en filmsnutt en av gångerna där JesperJuul förklarade skillnaden mellan att bekräfta och berömma sitt barn. Bekräfta handlar om att stärka självkänslan, känslan av att duga som jag är, att jag är värdefull, att jag är sedd, att jag är förstådd, att jag är älskad - allt utan att det krävs någon prestation. Berömmet däremot skapar osäkerhet, det kan stärka självförtroendet, känslan av att jag Kan någonting, men kan få barnet att må dåligt eftersom hon inte vet att hon är värdefull om hon Inte kan/vågar/vill/orkar. Under diskussionen kom vi in på frågor som finns det nån människa som har bara självförtroende men ingen självkänsla? JAA, alla duktiga flickor som sliter och släpar hamnar under den fliken. Finns det människor som har bara självkänsla men inget självförtroende då? Kan man vara nöjd med att bara älska sig själv. Någon tyckte att alla är bra på något. Jag föreslog att den är ju bra på att tycka om sig själv och det kanske räcker?... Nä det finns nog ingen som har fullt på mätaren av självkänsla. Ingen är fulländad, om det nu är det det handlar om...
Nån som är intresserad av att jag skriver mer om det här, eller kan det kvitta? Det känns som jag vuxit i min föräldraroll litegranna till iaf, lite tryggare och starkare i mig själv, att jag duger som jag är osv. Jag har spaltat upp för mig själv vilken sorts förälder jag vill vara, vilken jag inte vill vara, vad som känns svårt och vad som känns viktigast.
