Jag blir så himla, löjligt glad av att träna i grupp. Jag blir fnissig och känner mig levande. När jag varit en hel dag hemma med barnen själv. Då vet ingen vad jag gjort, då känns det som jag inte finns. Fast det gör jag ju, och för barnen finns jag ju i allra högsta grad. Men det är nog i motsats till den känslan som det är så kul att gå på jumpan. Och då spelar det ingen som helst roll att ingen pratar med varann eller så. Det är just det kollektiva, att vara en del av ett sammanhang som jag uppskattar så.