Jojo, det känner jag varje gång jag kommer ut i verksamheten. Det är så kul! Och framförallt känner jag att Jag behövs där. Det går inte för framtidens människor att bli kritiserade och kränkta dagarna i ända, det kommer inte skapa ett bra människoklimat här i världen. Ujuj alltså, vad min hjärna är översvämmad av tankar efter dagens jobbpass. Det är så kul att vara i skolan/förskolan, men också ledsamt att se hur mycket slentrian och oreflekterat kritiserande av människor som förekommer från de pressade vuxnas sida. Jag upplever att jag ser barnen och deras mående på en gång, ofta. De ensamma och de som kan verka som "förstörare" - de behöver ju inget annat än positiv uppmärksamhet och någon som ser dem! I min famn fick de vara ledsna färdigt och de fick någon som såg dem i deras ilska/ledsenhet istället för nån som säger "ryck upp dig nu, ingen vill leka med en sån surfia" eller "varför förstör du hela tiden? när ska du sluta förstöra hela tiden?".

 

Dessutom fick jag ytterligare tankar om att inte vilja sätta min nästan ettåring på förskola. Stackars små knattar, de där ett och tvåringarna som går runt så ensamma i stora världen (på förskolan) och speciellt då utomhus, vad övergivna de är. Nej, jag kommer vilja lösa det på bättre sätt för Lea, förhoppningsvis tills hon fyllt två. Stella däremot har åldern inne för att kunna trivas riktigt bra i en barngrupp och jag hoppas att den hon kommer få plats i kommer vara jättebra med pedagoger som tar sig tid att vara med barnen och lyssna och se dem!