Personlig utveckling

Jag tror att jag är inne i en stor utvecklingsfas. Det är delvis mitt föräldraskap som driver mig till det. Men också min process att bli förskolelärare, som just nu pausat litegrann, men som ändå maler på där någonstans i bakhuvudet. Att hitta professionen i mitt yrke. Det hela handlar om människor, respekt till människor, hur jag vill bemöta människor, hur jag vill bemöta mig själv. Varje individ som jag möter, som jag har en relation med och som jag tänker om, vill jag bemöta respektfullt. Det låter väldigt simpelt och enkelt, kanske. Men det är det inte, långt ifrån. Och jag tror att det ibland är svårare att behandla de som står en närmast, som man älskar mest med respekt hela tiden. Jag tänker på min egen familj, mina vänner, bekanta, men även de jag möter i studie- och jobbsammanhang. Jag vill uppnå en slags ödmjukhet inför olikhet och oliktänkande. Det är inte alltid så lätt som man tror att se styrkorna i oliktänkande. Förvånansvärt ofta kan det kännas som en omöjlighet att se det positiva i annan människas uttryck. Jag har inga problem med att sätta mig in i varför någon beter sig, eller säger som de gör (speciellt inte i efterhand, betydligt svårare i stundens hetta), däremot har jag ibland svårt att bemöta till synes "knäppa" grejer utan att känna mig respektlös.

 

Jag hoppas att mitt personliga utvecklingssprång inom överskådlig tid ska sansa sig och att ett lugn ska infinna sig i mig. Jag kommer aldrig bli klar. Men succesivt kanske bli lugnare och tryggare i mig själv och mina ståndpunker. Jag hoppas det. Jesper Juul säger att det är helt naturligt att föräldrarna genomgår den här personliga utvecklingen. Det är naturligt att barnen driver en till det. Han säger också att det tar 7,8,9 år innan man är klar. När föräldern och barnet har lärt sig varandas och sina egna personliga gränser. Tiden fram dit kan vara brokig och stundtals påfrestande. Men det är aldrig farligt att utvecklas och förändras, det är ju meningen. Det tror jag i alla fall på.

 

Det var väldigt bra skrivet. Jag känner lite samma, det här med att finna sitt nya jag och att ge sig hän i utvecklingen, att liksom följa med istället för att spjärna emot. Just nu känner jag att jag lite tappat bort mig själv, bland studier och familjeliv. Jag vet inte längre vem jag är och vad jag vill.. Det är väldigt frustrerande och bygger upp en aggression inom mig. På dig låter det inte som nån aggression eller frustration, eller kan du känna så som jag oxå? Vad bör man (jag) göra åt det?

kan inte formulera ngt bra idag
kram

Bra skrivet jag har ju med en sån kris.
men jag tror och tänker att problemet i detta är om man tänker för mkt och isolerar sig för mkt.
man behver komma ut och möta sina värsta faror som man är som mest rädd för, trotsa rädslan och övervinna den för att bli starkare och tro på sig själv.

för det är just den dåliga självkänslan som gnager ju att man tror att man inte duger, att man analyser allt man säger gör och tänker och hur andra uppfattar en.
om man bara slappnar av och försöker vara sig själv(för man kan ju int vara någon annan egentligen) så får folk helt enkelt ta en för den man är, man beter sig på ett bra sätt såklart men man ska inte behöva anpassa sig till varje unik människa för att passa in och tillfredsställa alla andra, för det handlar ju om en eget liv mår man inte bra själv så syns det utåt och det påverkar alla andra.
först måste man själv må bra för att ta hand om andra.
man måste inte ha sån press att vara så perfekt hela tiden.
jag känner nog pressen i arbetet att jag har för stor press på mig själv att jag vill vara perfekt och göra ett bra jobb och bli omtyckt, rädd för att misslyckas och få skäll.

du känner nog det mer i föräldraskapet kanske att du är rädd för att misslyckas.

jag känner så lite där med men mer i arbetet tor jag.

det kommer nog bli bra och nyttigt för dig att komma ut i arbetslivet snart så du får träffa folk, barn, arbetskompisar och hitta dig själv.

vi två är rätt lika så att vi inte mår så bra av att få för mkt tid att tänka.
man ältar bara saker och börjar inbilla sig saker och är ävn för hård mot sig själv.

kram och lycka till på din fortsatte personliga utveckling som kommer pågå ständigt för resten av vårt liv och det är ju det som är så häftigt med livet, nya möjligheter bakom varje hörn, det blir vad man gör det till.

kram