Idag fick jag veta något hemskt sorgligt. En nära väns hund sprang ut framför en bil igår kväll. Han kämpade hela natten på djursjukhuset, men somnade in imorse. Det är så sorgligt. Aldrig mer kommer han glatt springa omkring och busa. Det väcker så många minnen hos mig. Minnen av min fina lilla Lotta. Det var nästan exakt två år sen det fruktansvärda hände nu. Två år. Jag trodde att jag hade slutat anklaga mig själv för det som hände. Men det var så obeskrivligt dumt och onödigt att det hände. Jag känner så väl igen känslan av att inte räcka till. Att tänka varför gjorde jag så? Varför hade jag inte bättre koll? Det är ingen ursäkt att säga att man hade för mycket. Jag hade tagit på mig på tok för mycket, det är helt sant. Men det är ingen ursäkt för att någon ska behöva dö. Jag lärde mig en läxa den gången. Jag ska aldrig mer ta på mig mer än jag klarar av och orkar ta hand om. Jag känner så väl igen känslan av att vilja finnas där för alla som behöver en. Att alltid ställa upp till varje pris. Att alltid sätta sig själv i sista hand. Jag fick lära mig den hårda vägen att jag inte är någon superwoman som orkar hur mycket som helst. En dag tar det stopp. Det sa PANG och plötsligt vaknade jag upp ur min orealistiska verklighet.

Att ensam ta ansvar för sex stycken hästar. Att arbeta heltid i skift på fabriken. Att alltid ställa upp som barnvakt, hundvakt eller vad som behövdes. Det fungerade så länge jag bara hade det. Mitt liv kretsade kring enbart hästarna, jobbet och familjen. Sen blev jag kär i min underbara Peter. Det blev en person till som jag ville ge mitt liv åt. Såklart jag fick mycket hjälp av Peter redan från första början. Han ställde upp för mig och hästarna från första stund.

När hösten och mörkret kom 2007 var jag sliten. Jag slet med allt jobb på fabriken och i stallet. På kvällarna när hästarna skulle komma in från hagen och korsa vägen var det kolsvart ute. Min trötthet gjorde att jag blev slarvig, oförsiktig. Istället för att gå ett par tre gånger och leda hästarna in, släppte jag dem. De brukade springa i en klunga, snabbt korsa vägen där jag hade koll och sedan skynda sig in i boxarna där maten var serverad i krubborna. En mörk höstkväll hände det som inte fick hända. Jag hade lett tre hästar in och stängd grinden eftersom de andra tre inte stod beredda framme vid grinden. Emma, Trollet och Lotta var kvar i hagen och grinden var stängd. När jag sprang ner till hagen för att hämta in dem upptäckte jag att de hade knuffat upp grinden och var på väg in själva. Till min fasa såg jag bussen närma sig i hög fart långt borta på vägen. Jag sprang över vägen för att fånga hästarna. Mina reflexer på västen och byxorna blixtrade i ljusen från länsbussen när jag korsade vägen. Jag hann fram till hästarna och fick tag i manen på Emma och Trollet. Lotta som var den ranglåga skyndade sig undan. Hon sprang kavat ut mitt i vägen och jag såg hur hon hade den goda maten i tankarna. Det blixtrade till och plötsligt var bussen där. PANG. Jag såg inte var Lotta tog vägen, hon bara försvann. Jag skrek i förtvivlan. Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. På ett ögonblick förändrades allt. Det var fruktansvärt. Peter förstod ingenting av vad jag sa när jag kom in i stallet. Jag grät inte, jag var bara helt förstörd och chockad. Jag lyckades till sist få fram vad som hade hänt och jag skickade iväg Peter ner till vägen för att se om hon levde. Tvärdöd. Lotta dog där framför bussen 31 år gammal. Hon var nöjd in i det sista men varför skulle det sluta på det viset? Som jag har anklagat mig själv för det som hände. Det var ju mitt fel. Slarv och oförsiktighet. Helt sjukt hur ovarsam man kan bli med andras liv när man inte räcker till. När man tar på sig för mycket. Aldrig mer ska jag bli så oförsiktig med någons liv.