Hej alla glada!

Idag är det fredag. Andra skolveckan är avklarad. Det är få tillfällen varje vecka som vi träffas i skolan, en halv dags föreläsningar och en halv dags seminaruim per vecka ungefär. Det känns väldigt skönt att slippa flänga fram och tillbaka till Örebro varje dag. Men tempot är högt och det hur mycket litteratur som helst att läsa. Shit jag blir helt matt när jag tänker på det. Så det är tur att inte mer tid är schemalagt, så man hinner plöja all litteratur!

Jag har precis kommit hem från en tur till stallet. Det var så härligt väder ute idag, hästarna och solen gjorde mig på väldigt gott humör. Villiam och jag cyklade en sväng, eller jag cyklade och Villiam pinnade på brevid. Himla bra att det funkar att cykla med honom eftersom jag får så jobbiga sammandragningar av raska promenader. Det svåraste är skritten, för Villiam skrittar ju egentligen lite för sakta för att jag ska ha nån styrfart på cykeln. Tur att han är så överdrivet snäll, om jag tappar balansen är det inga problem att jag tar stöd på honom ibland. Han är flämtig fortfarande och det är oroande. Men jag tror det främst beror på övervikten, han kommer få det lättare att andas ju mer jag kan få tillbaka honom till normalhull.

Guldet fick sin sista dos Finadyn idag. Tio dagar har redan gått sen förra veterinärbesöket, tiden bara flyger iväg. Guldet har det så himla bra, de har jättestor hage att röra sig över nu, hon och hästkompisarna. De går ute nästan jämt och bara har det bra. Jag har fått med mig Peter några gånger så han har gått med Guldet samtidigt som jag har cyklat eller kört med Villiam. Marika har skrittat henne litegrann också. Men det är problem med dressyrsadeln, den glider fram så mycket så Guldet blir besvärad vid frambensrörelserna. När hon känner att sadelgjorden tar emot armbågsrörelsen blir hon lite rädd och vågar inte riktigt gå fram. Det är inget bra alls. Eventuellt måste jag testa svanskappa på henne för att inte sadeln ska glida fram så långt. Det känns lite löjligt med svanskappa, men har man en tjock ponny så är det väl ett måste kanske...

Jag kan nog känna mig rätt så lyckligt lottad som har en så problemfri graviditet hitills. Jag har faktiskt inga krämpor alls. De där jobbiga humörsvängningarna är som bortblåsta igen, jag känner mig glad, pigg och förväntansfull. I en av gravid-böckerna jag läste stod det om sista tredjedelen att "det är nu valrosskänslan börjar infinna sig". Nali kallar mig Valrossen hela tiden därför. Det är väl inte så snällt? När jag får lite speciella sug efter nåt ätbart ibland och frågar Nali lite snällt om hon vill baka chokladbollar till exempel, då ropar hon på Peter "Peter, din odrägliga Valross skriker, hjälp!" Taskigt va? ;) Jag är ju faktiskt en hårt arbetande studerande kvinna och dessutom gravid, det är väl inte för mycket begärt att de arbetslösa slashasarna servar mig lite här va? *Lite på skämt, lite på allvar alltså*

Hoppas alla får en bra helg!