Morsan och Farsan


Peter och jag kom iväg på bio igår. Det var supermysigt! Jag oroade mig jättemycket i början för Stella, men helt i onödan, för hon hade det så lugnt och bra hemma med mamma och Lasse (fast stella 'sa': mommo o gubben, lät det som). Hon sov och åt (jag hade mjölkat mig själv innan, kossa som jag är) och lekte. Hon saknade inte oss nån gång. Fast vi saknade henne supermycket, speciellt jag som är så ovan att vara ifrån henne.

Men. I alla fall. Jag skulle ju berätta om bion, för det var sååå värt att lämna Stella hemma för just den filmen. Den var helt underbar! Filmen hade allt. Humor, ironi, kärlek, sorg, relationer och känsla. Massa känsla hade den. Jag skrattade jag så jag grät, jag kände sorg så jag grät och jag grät igen på slutet av alltihop. Det var massa känslor som kom ut! Och det var så skönt och befriande att passa på att gråta ut för allt möjligt. Sorgligt var det när en gubbe fick avliva sin gamla, sjuka hund. De scenerna fick mig verkligen att tjuta. Det är så tätt inpå allt det här med Pellerin och det var skönt att gråta lite till över det.

Ni måste se den filmen, helt bäst. Min nya favoritfilm. Jag älskar svenska filmer. När en film förmedlar så mycket känslor är det extra äkta och genuint när det är på svenska tycker jag.

Torkel är bäst som vanligt!