Försöker hitta en balans. När vi är ensamma jag och Stella, är det som att lugnet lägger sig och Stella hittar ro i leken när jag är lagom närvarande. Om jag tycker att hon löper amok och bara busar och hittar på allt som hon vet gör mig upprörd, då brukar jag försöka släppa allt och bara vara helt närvarande. Leka med henne, läsa för henne eller hitta på någon aktivitet som bryter busmönstret. Men ibland blir det bara värre då, hon liksom testar till max var gränsen går... Jag har märkt att ofta när vi har planerat att åka iväg nånstans och jag ränner runt och plockar och fixar, sådär som man gör innan man ska iväg - det är då hon alltid leker som bäst, själv alltså. Det är lite konstigt men jag antar att det är en trygghet att jag är lite halvnärvarande, stundom påminner att vi snart ska åka/klä på oss/borsta tänderna eller vad det är och stundom köra plock- och fixracet. Så för att hitta balans i vardagen har jag märkt att jag behöver hitta på småpyssel som jag kan göra och ändå vara lagom närvarande. Det ska gärna vara att jag står upp och rör mig runt ibland, typ hålla på med tvätten är väldigt lämpligt... Typ sitta helt still och kolla på datorn/telefonen/sticka eller nåt är värdelöst, för då kan jag räkna med att Stella snart antingen klättrar på mig eller på väggarna... Så från att ha varit väldigt beroende av min totala närvaro, är det som en ny fas nu, där hon hittar ro i att leka och fantisera på egen hand när jag pysslar med annat. På bilden smygfotade jag henne i tvättrummet där hon hållts ett tag själv och grejat med gosedjur och dockvagnar. Är så sött att spionera på henne och höra hur hon pratar och leker. "Kom nu lilla skrutt, nu ska vi byta blöja så du slipper bajs".