Ny förebild

Jag har hittat en ny, eller en till förebild som verkligen beskriver det jag vill vara som förälder. Titta gärna in på Petra Krantz Lindgrens blogg, hon är så duktig på att uttrycka sig. Precis det förhållningssätt som är min vision att ha hela tiden. Och som jag ibland svamlar om och försöker formulera, men som inte riktigt når ända fram.
 
Hon skrev nånting väldigt bra om s k trots någonstans, bl a här. Men hon menar att det inte är något annat än ett uttryck för något slags behov hos barnet, allra oftast ett uttryck för ett behov av att bli bemött med lite mer respekt. Barnet har utvecklats och är redo för lite större ansvar, lite mer förståelse. Det tycker jag var himla klurigt och pricksäkert beskrivet. Det här med att kritsera och kränka - som jag är så himla rädd för. Och som ni kanske tycker jag överhypar (?). Hon beskriver och sätter verkligen ord på hur det många gånger låter när föräldrar pratar med sina barn och särskilt då i konflikter, och vad det gör med barnet och hur det får barnet att känna sig. Du får inte, det går inte, vi hinner inte, vi måste osv - sånna uttryck ska ännu mera bort ur mitt prat än innan. Det handlar om att berätta hur jag vill ha det. Jag vill att ...
 
"

Döma andra eller förstå sig själv?

- Igår frågade Tove om jag ville följa med henne och bada, men idag när jag ringde på hos henne sa hennes mamma att hon åkt till simhallen med en annan kompis!
- Nämen! Det var inte speciellt snällt av henne!

Ligger de dömande orden nära till hands för dig också? När någon varit elak mot ens eget barn och man ser sorgen i barnets ögon är det lätt hänt att döma den andra personen. Man vill ju få sitt barn att förstå att det som hände inte var hennes fel. Man vill hjälpa henne att känna sig lite bättre till mods.

Även om syftet är vällovligt tycker jag att det är olyckligt när vi föräldrar dömer människor i barnets omgivning. Varje gång vi uttalar oss dömande om andra missar vi en chans att låta barnet lära sig något om sig själv.

När föräldern i exemplet dömer Tove lär hon visserligen sin dotter något. Hon lär henne något om Tove: att Tove inte är snäll. (En sanning som är högst diskutabel, för handen på hjärtat, vad vet föräldern egentligen om varför Tove gjorde som hon gjorde?) Föräldern lär också barnet att lägga ansvaret för de egna känslorna på andra människor, vilket förstås är en väldigt nyttig färdighet om man vill fostra ett barn som trivs bra i offerrollen (där det än andra människors fel att man själv mår dåligt), men knappast hjälper om man vill ge barnet stöd i att utvecklas till en individ som tar ansvar för sitt eget liv och välmående. (Läs gärna inlägget ”Vem har makten över dina känslor?” där jag skriver mer om det här med att ta ansvar för sina egna känslor.)

Vad föräldern missar när hon dömer Tove är en möjlighet ge sin dotter stöd i att lära känna sig själv: att upptäcka vad hon själv värdesätter, vad som är viktigt för henne och formar henne till den hon är.

Hur kunde föräldern ha sagt istället, om hon ville hjälpa sin dotter till ett sådant lärande? Kanske ungefär så här:

- Du verkar besviken? Jag gissar att det är viktigt för dig att kunna lita på det som andra människor säger?

När föräldern säger så här hamnar fokus på dotterns behov, istället för på Toves eventuella fel och brister. Föräldern uppmuntrar dottern att vända uppmärksamheten inåt och lära sig något som sig själv."

Läs gärna mer om ni är intresserade. Hon är jättebra tycker jag.


Kommentarer
Postat av: mamma/mormor

Ja, det låter ju spännande. Men säger man inte till barnet att den personen inte är att lita på när man säger så? Jag tycker det här blir lite tilltrasslat.

Kan man inte säga att man ska hjälpas åt att ta reda på varför personen inte kunde gå och bada?

2013-01-17 @ 17:09:18
Postat av: Gullan86

vad säger man om barnetfrågar, ja varför kan jag inte lita på alla människor?

2013-01-17 @ 23:19:14
URL: http://gullan86.blogg.se
Postat av: Gullan86

ingen kritik nu bara spännande disskution.

2013-01-17 @ 23:20:01
URL: http://gullan86.blogg.se
Postat av: Lone

Nej mamma jag tycker inte att det ger barnet en indikation på att tove inte är att lita på.. det handlar ju om att barnet förstår sina känslor och behov. självklart är det som du skrev säkert en bra fortsättning.

Anna: om barnet frågar det kanske man kan prata om vad som kunde varit toves anledning till att ändra sig, saker som inte lägger skuld vare sig på tove eller barnet? Och som mamma skrev, kanske ta reda på orsaken...?

2013-01-18 @ 10:14:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0