Brr, det är ju iskallt ute idag. Vi pysslar lite inne idag. Hade tänk skicka iväg julkort ju, men det är sista dagen idag, och jag har tappat bort min adresslista från förra året... Blev ju lite jobbigt då ju.

Jag har kommit på att Stella är ungefär som en intelligent hund just nu. Låter det taskigt att säga så? Jag menar, det är så roligt för hon förstår så många ord, man kan lära henne olika "kommandon" liksom. T ex 'back-back' när hon ska backa ner från sängen eller 'stäng' när hon öppnar alla dörrar överallt. Fast hon är faktiskt smartare än en hund också, för hon utvecklas ju hela tiden och snappar upp massa ord och lärdomar utan att man behöver träna in det. Och så lär hon sig ju att prata själv också. Förutsättningarna är ju inte riktigt jämförbara, så det kanske var en dålig jämförelse...

sötnosar

Hoppas på lugnt väder imorn när jag ska köra hem igen.

Här är Anna med Stella för ett år sen, 13 december 2009, Stella 11 dagar


Anna med Ted 19 demeber 2010, nu har hon egen bebis som är 5 veckor

Jag kände mig rätt så nöjd och stolt över mig själv när vi äntligen var framme igår. Jag klarade att köra hela vägen. Nästan exakt 40 mil var det från Nora till Älmhult, i körtid räknat ca 5 timmar. Vi stannade och pausade två gånger. Stella var helt fantastisk. Jag vill inte säga att hon var så snäll och duktig, för är det verkligen egenskaper man vill förstärka, att kunna sitta snällt och tyst och inte vara till besvär? Nog för att det är skönt med sånna egenskaper när man åker på långtur med bilen, men är det verkligen så jag vill att Stella ska tro att man ska vara? Nä, jag älskar hennes sätt att inta ett rum. "Tjena tjena här kommer jag". Att inte be om ursäkt att man finns och att vara stolt över sig själv och ta för sig, det är egenskaper jag vill uppmuntra.

Det var supermysigt att träffa Anna och söta Ted. Han är så liten och gosig, kan inte fatta att Stella var så liten för ett år sedan. När man håller honom i famnen så känns det inte att han väger nånting... Och Stella som är 3 Teddar i storlek blev jättetung att lyfta efter Ted. Just nu sover värdfamiljen fortfarande, de följer Teds dygnsrytm och han verkar sova bättre på förmiddagen än på natten. Stella och jag huserar för oss själva och leker. Vi kanske ska gå ut och titta på hästarna i dagsljus, det tycker Stella är kul.

Det är så skönt att sista seminariet för i år är avklarat, nu är jag helt ledig fram till 10 januari. Det känns hur mys som helst. Massa roliga saker inplanerade också. Imornbitti ska Stella och jag ge oss iväg till småland och träffa Anna, Ted och Jimmy och alla deras djur. Jag känner mig lite nervös för resan, men väldigt peppad. Har fixat nu senaste timmen med en liten egentillverkad present. Men måste verkligen sova nu så jag är utvilad inför den långa bilkörningen. Stella kom i säng sent ikväll, men jag tänkte det gör inget, då är hon nog extra trött i bilen imorgon...

Tar med mig datorn på resan, så jag ska försöka uppdatera om jag får tid.

Sov gott mina vänner

Hej på er vänner!
Hoppas ni mår bra och att ni inte har gett upp hoppet om min blogg ännu.

Jag känner att jag är starkare och starkare. Min uppförsbacke den här hösten är snart avklarad. Jag börjar bli lite sugen på att blogga igen och det tror jag är ett tecken på att jag mår bättre. Jag blir sugen på att dela med mig av mig själv igen. Jag ska berätta om min frånvaro. Jag tror att jag hamnade i någon slags minidepression den här hösten. Jag tappade sugen, kände mig dålig, ledsen, ensam och visste inte vem jag var eller vad jag ville. Jag hamnade i en slags identitetskris tror jag. Min person var alldeles för mycket identifierad i Peters tjej, häst-Lone och mamma-Lone. Lone-Lone vem är hon egentligen? Massa sådana tankar kom upp och när jag varken var Peters Lone eller häst-Lone längre så var jag bara mamma-Lone. Inte så bara det alltså, för det är jag jättestolt över. Men jag blev liksom ledsen och ensam och kände att jag inte visste nånting. Jag visste vad jag ville för Stella och jag visste att jag behövde ändra på något i livet för att må bättre.

Jag tog kontakt med en kurator. Jag kände att jag ville bli glad igen och må bra. För min skull och allra mest för Stellas skull. När jag kom dit första gången kände jag mig dålig och ledsen. När jag gick därifrån för sista gången i fredags kände jag mig bra och glad. Jag kan inte säga på rak arm egentligen hur det gick till. Direkt efter varje besök kände jag mig aldrig speciellt nöjd, jag kände att jag inte hade fått prata om rätt saker och att han snöade in sig på långa förklaringar om tankar hit och känslor dit. Men för varje gång kämpade jag mig upp ett snäpp. Jag gjorde småförändringar i mitt liv och mitt sätt att tänka, och fick inte tillbaka de negativa känslorna längre. Sina känslor kan man aldrig ändra på, men tankarna kan man faktiskt styra och det är där man kan börja ändra sitt beteende.

Jag vet fortfarande inte speciellt mycket. Men jag vet att livet är värt att leva. Jag vet att det finaste som finns är att vara mamma/förälder. Jag vet att man är så mycket starkare än man nånsin kan tro. Och jag vet att jag kan göra något åt saker i livet som jag inte trivs med. Jag känner mig inte stressad längre. Jag känner mig inte dålig längre, i alla fall inte sämre än någon annan. Jag vet att jag är ganska smart och att jag är jättebra mamma till Stella.

Paket i sängen på morgonen, "vad ska man göra med det?"


"Jaha, men varför har du gömt saker inuti ett papper?"


"Va, oj, vad är det?" ädä? (en mjuk bil och en tröja med Tom&Jerry-Tom på)


Morgonlek, syns att hon är lite förkyld stackarn, men ikväll hade hon ingen feber, 3 nätter varade det den här gången


Bissingarna


Bus




Nakendans "...snart kan hon springa, hoppa, dansa, alltihopa på en gång..."


Kvällsbus med brandsoldatshjälmen eller platsbunken, vilket man vill