Nya grejen är att jag ska sjunga när jag rider, då andas jag och slappnar av hela tiden, går super!





Är ju fasen kul att rida


Snälla gulliga fotograferna

Stella är helt galen i fart, hon bara tjuter av skratt när hon får åka fort

Har diskuterat idag med mamma om hur jag ska göra med utbildningen. Vi kom fram till tillslut att jag nog måste fortsätta plugga i November ändå, annars halkar jag fel i programmet och så blir det jättedumt. Så jag struntar i den här distanskursen jag läser, Astrid Lindgren - ajöss med den. Så börjar jag i November och så får jag hänga med på det jag kan och får jag rester så tar jag igen det senare när tid och ork finns. Men då ligger jag i fas med programmet och får behörighet att fortsätta i alla fall.

Spännande att få se resultatet av valet imorn. Jag är rädd att det inte blir det resultatet jag hoppas på...


Stella har nu tagit sig igenom en rätt så krävande utvecklingsfas. Nu kan hon somna som vanligt om kvällarna igen och vaknar inte varje timme på nätterna. Under förra veckan kände jag mig rätt så sliten av allt passande och den otillräckliga sömnen. Nu känns det bättre. Stella kör järnet med kryp och gå-träning. Hon hittar alltid nån slav som orkar gå med henne, runt, runt, runt tills benen är som spagetti och ryggen på den stackars slaven går av.

Den här kommande veckan ska jag in med första inlämningsuppgiften i min distanskurs, Astrid Lindgren. Så nu är det skrivande som står på schemat om kvällarna.

Det här utspelade sig på facebook igårkväll vid 9tiden.

Till slut slocknade ögonen typ halv 10, efter minst 2-3 läggningsförsök, som bara resulterade i en bebis som stod och hoppade mot sängkanten. Hon har nämligen äntligen lärt sig att rulla över från rygg till mage, och nu kan hon ta sig upp från liggande till krypande, stående eller vad hon vill. Nu på morgonen var det dags att kravla upp igen och fortsätta träna tyckte Stella klockan halv 7, gnuggade sig i ögonen, gäspade och kröp vidare. Galen, överenergisk unge jag har. Jag som har varit så bortskämd med att hon har sovit från 19-8 typ ända sen hon föddes (förutom natt-tuttningar då förståss).

Men alltså alla säger att de politiska partierna bara blir likare och likare varann. Att politikerna bara lovar och lovar, men inte håller sina löften. Att man inte fattar vad politikerna säger för de pratar så krångligt. Jag tänker såhär: såklart att alla politiker vill skapa ett bra land. Såklart att man som politiker måste ha visioner. Men i grund och botten har varje parti sin ideologi, sin grundsyn på samhället och hur det ska styras.

Alla veliga människor som inte vet riktigt var de hör hemma, vad de ska rösta på. De borde läsa lite om ideologierna och sen se vilken människosyn man delar.

Det finns de partier som tycker att alla ska ha rätt till välfärden, även de sjuka, svaga, gamla. Det finns de som tycker att alla får klara sig bäst de kan efter sin förmåga, och har man kämpat hårt hela livet så vill man kunna leva lite glassigt.

Läs det här inlägget också tycker jag

Åh tack hörni vad glad jag blir för er omtanke och pepp! Jag vet ju att jag inte borde ta åt mig personligen av motsägande argument. Jag kan inte heller hjälpa att jag gör det just nu. Det är ju självklart en sida hos mig själv som jag jobbar med och behöver jobba med.

Ni är så kloka, tycker jag, allihop som kommenterar

Maria, kloka ord från din syster där. Jag vill också gå ur krisen som tuffare och ödmjukare, det är mitt mål! Jag vill vara stolt över mig själv och det jag gör och tycker och nöjd med den jag är. Det är min målbild. Just nu är det en bit kvar... Tack också för de fina orden om mig och Stella, känns bra i magen.

Anna och Elin, tack för peppen, och ni har rätt, jag borde kanske skita i att läsa kommentarerna när jag känner såhär. Men samtidigt får jag ju så mycket tillbaka av er när ni skriver så konstruktiva och snälla saker. Jag vet att det är Min blogg och jag får tycka och skriva precis vad jag vill. Vad jag har lite svårt att inse ibland är att jag kan skita i vad andra säger... Positiva kommentaren går in genom ena örat och ut genom andra, medan en anda negativ kommentar klistrar sig fast som en tatuering. Det är så det känns när man är lite nedsatt och ledsen.

Pållis, tack för att du vågar diskutera och fortsätta på din linje och det du tycker! Jag håller med om att Lady Dahmer är provocerande, det är en del i hennes bloggimage tror jag. Men jag håller inte med om att alla föräldrar är som hon. Många moderna mammor (och gamla för den delen) verkar ha så fullt upp med sig själva (och förr i tiden de övriga sysslorna) att de tycker att bebisen gott kan ligga för sig själv i vagnen/sängen mesta tiden. Och de flesta 'vanliga' föräldrar tycker väl ungefär som du att det är bra om barnen kan sova i egna sängar för att själv kunna få en okej nattsömn. De flesta föräldrar låter heller inte barnen avgöra hur länge de vill fortsätta amma, vad jag har förstått...? Eller? Men jag håller med dig och Maria om att det är lite överdrivet att sätta ett namn som AP. Där går hon emot sig själv lite eftersom hon säger att hon aldrig vill använda några metoder som fem-minuters-metoden eller sova-hela-natten och sånt.

Nali, tack för att du finns!

Samtidigt som jag vill skriva vad jag vill i Min blogg och tycka det jag tycker, så är det ju kul med respons och diskussioner. Tråkiga inlägg om min vardag ger inte så mycket kommentarer och diskussion ju. Därför vill jag gärna inspirera och skapa lite diskussion. Det ger ju mig nya perspektiv på saker och ting. Jag vet ju inte allt, såklart. Alla är ju olika och tänker olika, därför är det intressant att höra hur ni tänker också. Det är ju det som är en del av livet, att lära sig, lära om och upptäcka nya sidor hos sig själv och sina medmänniskor.


Jag har nyligen läst en bok av Bob Hansson nyligen Kärlek - Hur fan gör man?, som jag fick på nattygsbordet av mamma när jag flyttade in där. Den har verkligen gett mig många filosofiska tankar om livet och kärleken. Jag ska ta och skriva nåt om det snart när jag hinner och får inspiration. Hoppas ni fortsätter vara lika flitiga att kommentera, det blir mycket roligare då nämligen.
Kram på er också!

Här är ett inlägg skrivet av en tjej som uttrycker den typ av förälder jag vill vara. ----> Lady Dahmer
Hon skriver om Nära föräldraskap. Jag tror verkligen hon har rätt.

Tack för era kommentarer i senaste inläggen!

Vad skulle ensamma mamman göra utan snälla familjen. Inte nog med dåligt psykiskt mående just nu och den kroppsliga tröttheten, febern kom idag också. Puh, jag orkade knappt lyfta min lilla unge. Stella var också liiite, liiite febrig för första gången, inte speciellt medtagen dock, bara lite tröttare och lite mammigare. Snälla mamma-mormor och lasse-morfar har tagit hand om Stellis några timmat idag så jag har fått vila. Nu är Peter här och tar hand om oss. Jag borde vara väldigt glad och tacksam som omger mig av så snälla männiksor! Tack.

Varje gång jag skriver ett inlägg är det ett avvägande. Jag går ofta och tänker på att jag skriva om nåt speciellt ett tag. Ibland är det bara plötsliga infall, men ofta faktiskt har jag gått och tänkt några dagar. Samtidigt som jag vill stå för det jag tycker, är jag alltid lite rädd för att tycka 'fel'. Jag vill så gärna tycka rätt. Inte nog med att jag vill tycka bra saker, jag vill kunna få fram det jag tycker också. Få fram mina argument utan att trampa någon på tårna, utan att lämna ut någon annan människa. Utan att bli feltolkad och missuppfattad.

Senaste dagarna, veckorna kanske till och med, har jag känt mig lite skör. Lite nedsatt självuppfattning. Det kanske är helt naturligt att man hamnar i en liten svacka, depp-period, när man precis har separerat från någon som man delat allt med under tre års tid. Tre år är ganska lång tid när man är ung. Har jag märkt. Men, när jag har känt mig såhär skör, klen, svag, dålig, så har jag så mycket svårare att skilja på vem jag är och vad jag tycker. Om nån säger emot mig, mina åsikter, tror jag att jag är världens sämsta och mest värdelösa människa som finns. Helt bakvänt att tänka så, jag vet. Men jag pallar inte riktigt att ta kritik, eller ens mothugg i diskussion, fast jag så gärna vill diskutera. Helt bakvänt allting...

Jag ångrar lite mitt senaste inlägg om pjosk och plikt. Dels för att jag skrev att föräldrar får offra sin nattsömn för sina barn, vilket jag duktigt fått äta upp senaste veckan och därför känt mig som ett vandrande vrak. Dels för att jag kände att jag lät sådär oödmjuk och gå-påig som jag inte vill låta. Det lät som jag trodde att jag var världens bästa mamma och att alla andra som inte gör som jag är sämst (så menade jag naturligtvis inte!). Och dels för att jag kände att jag inte fick fram min mening, min huvudfråga försvann i svamlet om att amma och samsova...
Sista anledningen över min ångest till det inlägget var att jag i min skörhet inte borde ha varit så radikal eftersom jag borde ha förstått att jag inte skulle palla att bli emotsagd.

Så nää, Nali (om du nu har orkat läsa allt det här) mitt tillfälliga bloggstopp berodde inte på bloggdesignandet. (Min design gjorde jag på högst 30 min igårkväll. Annas höll jag däremot på med i många timmar.) Dagarna med blogguppehåll rotade sig nog snarare i min osäkerhet på vad jag ville skriva. Jag ville kommentera kommentarerna, men orkade inte riktigt formulera mig. Jag vill skriva något om politik, men är tillbaka där inlägget började. I att jag är rädd för att trampa folk på tårna. Jag är rädd för att tycka 'fel' saker eller uttrycka mig klantigt.

Suck på mig själv. Dax att sova och tänka bättre tankar om mig själv och mitt egenvärde imorn.

Blev lite sugen på att ändra min design lite igen efter att ha jobbat med Annas blogg massa kvällar nu senaste tiden. Min är alltså inte färdigfixad ännu

Såhär blev hennes som inte heller är riktigt klar

Här ser ni vårat hus från utsidan, pilen där är våra köksfönster


Här är lekparken som är precis utanför, snart precis lagom för Stella
(Stella och Erna är det som syns på bilden)


Våran hall


Köket


Sovrummet


Vardagsrummet


Stellas ofärdiga lek- och pysselhörna i andra delen av vardagsrummet, Stella lite ledsen


Så har vi även ett rum med tvättmaskin, torkskåp och lite fler garderober och så en toa med badkar. Vädigt bra och rymlig tvåa tycker jag. Trivs mycket bra!

När jag läser böcker om bebispsykologi, tidningar med frågespalter där barnpsykologer och sånna svarar på frågor eller när jag läser rekommendationer från bvc t ex, då är alltid råden att tänka på barnets bästa. Alla barn är individer. Alla barns känslor är relevanta att lyssna till. Om ett barn gråter för något ska man respektera barnet i det och söka orsaken. Om barnet t ex vill amma på nätterna eller sova i föräldrarnas säng, så är det bästa för barnet att låta barnet göra det tills det är redo att sluta. För mig känns allt det här självklart. Det är så jag tänker som förälder. Jag vill vara Stellas viktigaste trygghet i livet, jag vill alltid finnas till hands. Jag vill skydda henne från alla faror och situationer där hon kan känna sig förminskad eller osedd. Jag tycker det är min plikt som förälder att uppoffra mig.

Vad som förvånar mig är vanliga människors kommentarer. Det är väl främst från de som inte har fått barn än, vilket inte är speciellt förvånande. Men även personer som själva har fött flera barn och borde känna igen sig i hur stor kärleken och viljan att finnas där är. Jag kommer t o m på mig själv att nästan skämmas när någon frågar om jag fortfarande ammar eller om Stella har börjat sova hela nätter än. För mig är det inget konstigt att hon fortfarande vill tutta på nätterna. Men ändå, mot min vilja känns det lite som att folk tycker jag har misslyckats när jag inte har "fått henne att sluta" med det än. Anledningen till att jag ändå nästan skäms är nog att förstå-sig-påarna (de erfarna föräldrarna) kanske borde veta bättre än lilla jag. Men herregud, hon är ju bara 9 månader, fortfarande spädbarn till och med. Hon är liten och behöver få vara liten. Om det är några år av sitt liv man får och behöver uppoffra sin nattsömn och sin ego-tid, så är det när man har småbarn tycker jag.

Jag hoppas inte tar det här som kritik eller påhopp, för jag menar inte att nån som sagt nåt är omänsklig eller dum. Jag vill bara ifrågasätta. Jag vill bara berätta varför jag inte tycker det är viktigt för mig att Stella ska sova i egen säng eller sluta amma. Hon är ju bebis ju! Hon behöver få kunna vara liten och krypa in i mammas famn och tutta som hon tycker är mysigt och tryggt. Tids nog kommer hon säkert växa ifrån det. Jag oroar mig inte för att behöva dela säng med henne när hon är tonåring. Ibland kan jag för en liten stund nästan glömma hur liten min handlingskraftiga och viljestarka unge faktiskt är. Men när hon har farit fram som en undersökande forskare, tränat på än det ena, än det andra, då behöver hon få kunna komma tillbaka till famnen, gosa, tutta och vara en liten oskyldig bebis igen. Så tycker jag.

Så tycker ni att det är pjoskigt att lyssna på sina barns behov eller är inte det ens plikt och skyldighet som förälder? Jag menar inte bara det här med att amma länge eller samsova med sin bebis, utan även det att plocka upp bebisen i famnen direkt när den är ledsen och att bekräfta barnet i alla dess känslor, glad, ledsen, arg, busig osv. Diskutera och tyck till!

Det låter faktiskt mer rimligt som ni säger. Jag tror det var i Vi Föräldrar- tidningen jag läste det, men nu när jag letar hittar jag inte det där om grönsakerna igen...

Vet ni vad jag läste idag? Nä, såklart inte. Men jag läste att grönsaker behöver inte barn få i sig för att de är så jätteberoende av att få i sig vitaminer och sånt från dem. Utan de ska äta grönsaker för att inte äta för mycket av annat med fler onödiga byggstenar. Så det kan ju vara något att ha i bakhuvudet när man sitter där med sin unge och trugar och trugar. Om den inte är så glad i mat, kanske det är bättre att den får plocka i sig det som smakar bra just då. Vitaminbrist finns inte ens i Sverige säger ju sjukvården.


En annan sak jag läste handlade om mjölk till bebisar. Då stod det att man inte ska ge barn under ett år mjölk för att den inte innehåller järn, som de behöver få i sig. Ganska konstigt tycker jag att man inte kan ge barnet lite mjölk eller t o m lättmjölk, när vatten duger så himla bra? Jag menar, vatten innehåller ju inte så mycket alls. Bara nyttig vätska, mjölk eller lättmjölk är ju i så fall samma som vatten fast med lite fler näringsämnen och annan smak. Kanske godare.