Vi va inne på förlossningen en sväng imorse. Värkarna inatt blev värre och värre, jag kunde inte sova nåt. Små micronaps imellan värkarna bara. Framåt morgonen kändes det jobbigt och tätt så vi åkte in för kontroll. CTG-kurva gjordes. Alla värden var bra, bebisen mår jättebra därinne.

CTG-kurva tas. Det var jobbigt att ligga sådär på ryggen när värkarna kom...


Sen blev jag undersökt. Jag hade inte börjat öppna mig så mycket, bara ca 1 cm. Men livmodertappen var utplånad. Vi fick själva avgöra om vi ville va kvar eller åka hem. Det kan ta lång tid innan värkarna blir mer effektiva sa de. Vi valde att åka hem. Jag tog två alvedon och la mig på soffan. Har lyckats vila under dagen. Värkarna har varit hanterbara och stundtals med längre mellanrum så jag har sovit en hel del, fast i etapper. På eftermiddagen tog vi promenad, då blev värkarna tätare igen och sedan dess är vissa värkar jättejobbiga. Jag har duschat en bra stund, men blev helt kokt i huvudet. Även om värkarna var mer hanterbara i duschen. Nu kommer de med ca 5 min imellan. Jag ska nog strax väcka Peter som sover och så åker vi in igen. Känns skönt att kolla om värkarna gett något resultat under dagen. Och tryggt att vara på plats när det börjar göra riktigt ont så jag kan få smärtlindring...

Nu vet ni litegrann om läget. Hoppas på att nästa gång jag skriver håller jag i en liten bebis....

Äntligen händer det nånting spännande!

Imorse släppte slemproppen. Sen klockan tre ungefär har jag kännt av värkar av ökande smärtgrad. Bara lite småont i början och lite oregelbundet. Sen klockan sex ungefär tätare, ca 10 min imellan och lite ondare och ondare. Jag ringde för en timme sen och rådfrågade på förlossningen. De tyckte vi skulle avvakta och ta det lugnt, vila och äta. Ladda, ladda. Andas, andas. Värkar är inte skönt! Men värre ska det bli!

Får se om det blir värre under natten eller om jag kan lyckas sova några timmar. Jag hoppas allra mest på att det inte stannar av helt och hållet, det vill jag inte!

Wish me good luck!

Nu gäller det...

I flera veckor har jag hoppats och hoppats och väntat och väntat. Men ingen bebis är sugen på att titta ut än. Nu har Peter precis stuckit iväg på jobb i Herrljunga igen. Och jag hoppas verkligen bebisen nöjer sig ett par dagar till där inne för Peter kommer hem imornkväll igen. Men OM det skulle starta så har vi kollat upp tågbiljetter till honom, tåget kommer hit på 1 och en halv timme iaf. Reservplan. Dessutom ska mamma, Lasse och Pelle komma och sova här inatt så jag slipper vara själv om något skulle hända. Det känns tryggt. Och skönt med sällskap fast jag känner mig så osällskaplig och tråkig nu...

Typiskt att jag inte kunde somna om när Peter hade pussat mig hejdå. Men jag ska nog gå upp och lägga mig en stund nu igen och vila lite mer. Senaste dagarna har jag sovit MYCKET. Det känns att kroppen behöver det, kroppen laddar inför någonting stort. Det är sååå spännande alltihop!

Barnmorskebesöket i förmiddags var snabbt avklarat. Hon kollade alla värden, såg bra ut som vanligt. Huvudet är fixerat. Hjärtljuden lät jättebra. Mitt blodtryck och mitt kiss var jättebra.

Vi fick ingen ny tid. Men om det fortfarande inte skulle ha kommit någton bebis 7 december skulle vi ringa och få tid för kontroll och eventuell igångsättning. Jag hoppas vi inte behöver vänta så länge. Jag bara känner redan nu hur tungt det är gå över tiden, både fysiskt och psykiskt. Man har ju liksom verkligen ställt in sig på det här datumet och samtidigt hoppats på kanske lite tidigare. Usch, jag känner mig trött. Irritationen stiger i mig. Peter skojade om förut att jag övade inför förlossningen genom att skälla på honom. Det var inte meningen att va så otrevlig, men jag vaknade verkligen på fel sida imorse efter alldeles för lite sömn...



Jag fattar inte vad som hände sista månaden. Jag var så nöjd med min lilla viktuppgång hela tiden. Men sista månaden har den nästan fördubblats. Jag är uppe i + 18 kg nu. Jag fattar inte riktigt var kilona sitter heller för jag känner mig inte så mycket tjockare på resten av kroppen förutom magen. Antagligen har det fastnat extravikt på rumpan och låren också. För en månad sen hade jag gått upp 10-11 kg. Det kändes helt okej. Nu är det nästan dubbelt så mycket... Men men, det kommer nånting alldeles underbart utav det så jag är inte deppig för det!

Ska man blunda för verkligheten? Eller palla att se vad som pågår och göra något åt det? Det är frågan.

Den här filmen har kommit ut på facebook nu. Orkar du se hur grisar i Sverige lever innan de blir mat?
Filmen är ca 10 min.

http://www.ettlivsomgris.se/

Jag blir så ledsen. Det är helt sjukt att det går till sådär. Jag har ändå gått på naturbruksgymnasium och sett slaktgrisuppfödning med egna ögon. Jag fick se inseminationer, en sugga som födde kultingar, jag fick kastrera en kulting och hjälpa till att göra rent och mata grisarna. Jag fick t o m hjälpa till att fösa grisarna genom de mörka gångarna där de fick vänta på slaktbilen. Jämfört med vad filmen visar levde min skolas grisar ett underbart liv. Den avdelningen som fick mig att må sämst på skolan var slutgödningen. För där var det verkligen många grisar på litet område, inget strö och stereotypa beteenden till max. På de övriga avdelningarna på skolan fanns det åtminstone halm. Suggor som skulle bli dräktiga gick på lösdrift i mycket halm. Kultingar som skiljts från sina mammor gick också på lösdrift med mycket halm. Där hittade vi inga stereotypa beteenden när vi gjorde studier. På slutgödningen däremot var ljudnivån och stanken från de upprörda grisarna hemsk. De hade inget strö. De satt apatiska eller slogs med varandra eller bet frenetiskt på gallret.

Jämfört med den här hemska filmen, helt tagen ur verkligheten, levde ändå min skolas grisar ett okej liv. Det är fruktansvärt att det går till såhär. Att Sverige sen skryter om sin goda och naturliga djurhållning där alla djur får utlopp för sina naturliga beteenden är sjukt. Nä, usch vad ledsen jag blev av att se filmen. Varken jag eller Peter orkade se klart den. Det är jobbigt att veta. Kommer jag undvika att köpa fläskkött i affären nästa gång efter att ha sett den här filmen? Det är svårt att koppla ihop de hemska bilderna med den där köttbiten eller skinkpaketet som ligger där i affären. I vanliga fall brukar jag föredra att köpa svenskt kött eftersom jag i min dumhet trott att svenska djur lever ett bättre liv än t ex danska. Men vad fasen, det är ju same shit. Däremot tror jag ekologisk framställning innebär ett bättre liv för djuren. Men vad gör man när man är fattig och magen kurrar? Jag önskar jag kunde vara stark nog att äta endast vegetarisk kost för djurens och för min skull... Inte minst för mitt samvetes skull.

Kommentera gärna! Skulle ni kunna leva utan att äta kött eller gör ni redan det? Pallar ni att se filmen och sen med gott samvete steka på bacon i pannan?

Jepp, imorn är datumet, 25 november, som vi fick av barnmorskan efter att ha gjort ultraljud i vecka 17. I juni gjorde vi ultraljudet, tänk vad tiden har gått. Det kändes som en oändlighet till slutet på november. Men nu är vi plötsligt där. Efter all väntan och förväntan. Nu går tiden segare än nånsin. Trots att jag nu vet helt säkert att inom två, allra högst tre veckor, kommer jag med säkerhet få hålla bebis i famnen, så känns tiden oändligt seg. Imorn är det dax för barnmorskebesök, förhoppningsvis det allra sista!

Undrar om bebis kommer vara sig lik sen första fotot?...


Håll tummarna nu för att bebis vill komma ut snarast!!!

---

Peter var så go och tog en körrunda med Villiam idag. Det var jättebra, det behövde han verkligen (Villiam alltså). Jag pysslade i stallet med foder och med Guldet under tiden. Min foglossning är riktigt jobbig, jag stapplar fram som en gammal tant. Men tog jag bara allt i min takt så gick det superbra. Det kändes skönt att tillbringa tid i stallet och vara med hästarna. Skönt med frisk luft. Igår fixade Peter allt i stallet och jag vilade mest för jag hade så ont i bäckenet. Men idag saknade jag hästarna för mycket för att avstå stallbesöket...

Det har redan blivit lite av en tradition att Petra och Daniel dyker upp såhär på Lördagen för en liten ridövning. Skönt att det händer nåt, känner jag. Min vision om att hela tiden ha planen att "imorn ska jag ju föda barn så jag har inte tid att planera in nåt" får mig så less och uttråkad. Kanske är bättre att planera in lite småsaker som får vardagen att gå och gör dagen lite mer händelserik och trevlig. Och sen hålla planerna öppna för att de eventuellt kan behöva ställas in...

Daniel har verkligen utvecklats efter sina ridpass på ridskolan. Och det är superbra för honom att boosta upp självförtroendet och få chans att öva på det han lärt sig under lite friare former. Ha hela ridhuset för sig själv och stolt kunna visa vilka ridvägar han lärt sig.

Villiam var på hugget idag, han tyckte det var kul att komma ut och röra på sig. Jag tog bilen ner till ridhuset idag. Petra, Daniel och Villiam traskade.


 

Jag fick såklart hjälp med stalltjänsten också.
Daniel mockade hos Villiam och Petra hos Guldet.


Villiam, isbjörnen:



No baby today... :(
4 dagar till beräknad bebis...!

Tiden bara går och går känns det som. Jag har varit ledig från skolan i nästan två veckor redan. Men inte gjort ett skit. Eller jo, förra veckan var det ju kalas var och varannan dag förstås... Men usch vad segt, tiden går snigelsakta och racerfort på samma gång. Jag vet inte vad jag ska ta mig för riktigt. Jag tar det lugnt och vilar mycket som jag har fått order om i alla fall.

Idag är graviditeten 39 fullgångna veckor (39+0)! Endast en vecka återstår till 40 fullgångna veckor. Men bebisen är beräknad till Onsdag nästa vecka. Så spännande. Och faktiskt lite nervöst nu. Jag har varit så lugn och avslappnad inför förlossningen hela tiden, men nu börjar jag bli nervös. Jag har tänkt helt lugnt att "så många kvinnor har klarat av det innan mig, så varför skulle inte jag klara av det". Men osäkerheten för att inte veta hur det kommer kännas och hur jag kommer klara av det gör mig lite nervös nu. Jag har så svårt att föreställa mig den smärtan som kommer i värkar, gör skitont en stund och sen inte känns alls. När man slår sig i vanliga fall eller har huvudvärk eller nåt brukar det göra ont tills det går över liksom, inte komma stötvis i smärtimpulser... Svårt att föreställa sig!

---

Näää. Vad uttråkad jag är nu. Kanske ska se om jag pallar att putsa lite fönster eller nåt. Jag såg att sovrumsfönstrena var asskitiga...

Ha en bra dag alla vänner!

Dagens promenad resulterade tyvär inte i några värkar. Inte än så länge i alla fall. Däremot en riktigt obekväm smärta i ljumskarna och bäckenet. Jag tror det är foglossning jag känner av. Nu kan jag knappt röra mig... Aj, aj vad ont det gör. Jag är glad att jag haft sån tur att inte ha fått foglossning förut. En del får ju jättetidigt i graviditeten jätteont. Men jag har haft tur. Jag får väl vara glad att det kommer nu på slutspurten. Återstår att se hur det ska gå med mina fortsatta raska promenader... Nu ska jag lägga mig och vila en stund och hoppas på att jag vaknar av riktiga värkar. Men det är nog för mycket att hoppas på än så länge.

7 dagar till beräknad födelse! En ynka liten vecka....

Den där magen ser verkligen låtsas ut. Ser ut som jag stoppat in en kudde för att se gravid ut :P


Jag tycker verkligen att det känns som att Guldet har växt på höjden. Kanske har den här långa vilan varit välförtjänt och en bra chans till tillväxtperiod. Titta, det skiljer typ 20 cm, grovt räknat, mellan Peter och Guldet. Peter är typ 185 cm lång. Förut var Guldet 155 cm. Nu tror jag hon ligger närmare 160 iaf... Visst är hon fin häst?


Min älskling och jag

Idag har jag unnat mig två saker för lite av mina födelsedagspengar. Bäst att passa på att vara lite ego innan jag blir mamma!

Frisörbesök: (plus att Peter fixade allt i stallet medans jag satt avslappnat i klippstolen. tack sötePeter!)

Färgen ser lite konstig ut i det där ljuset, jag har inte gjort nåt med färgen, den är min vanliga, ganska blond, lite brunt kvar i...

Nya höst/vinterskor:

Kan det fungera måntro? Jag testar i alla fall. Eller springer gör jag inte men raska promenader brukar orsaka en hel del sammandragningar/förvärkar. Då brukar jag sakta ner på tempot eftersom det är jobbigt med förvärkar. Men nu testar vi att fortsätta och se om det övergår i några riktiga värkar så småningom.

Långa benet före:


Hopp och skutt och vi har likadana JULA-jackor:


Titta Anna vad mycket lägre magen är nu, nu får jag plats med en hand imellan brösten och magen...

Yes, min bästa present och som jag önskade mig fick jag av mamma och pappa. En jättefin, snygg liten kamera.


Att ta bilder såhär inomhus när det är mörkt ute brukar ju vara svårt. Så de första bilderna är inte översensationella. Men väldigt bra ändå. Jag ska testa imorgon i bättre ljus att ta lite mer bilder!

Jag och magisen idag. 9 dagar kvar...


Tack för tipsen Veronica. Lypsyl och sockar ska jag packa med till BB. Nån som har något mer tips på nåt som kan vara bra att ha med sig?! Jag har packat lite kläder till bebisen förstås och så lite kläder till mig. Kameran ska ju med också. Vad mer kan behövas?

Äntligen, om en timme kommer Peter hem till mig igen. Han har varit borta enda sen igår morse, det är länge det. Vi är verkligen ovana att vara ifrån varandra. Det är säkert lite nyttigt också att klara sig utan varandra ibland och att hinna sakna varandra.

Jag tror det börjar bli dax att packa iordning en liten väska med kläder och grejer som vi kan behöva på BB. Vissa kanske tycker jag är knäpp som inte har gjort det än. Men det har hela tiden kännts som att det är så osannolikt lång tid kvar tills bebisen ska komma. Jag har i alla fall planerat lite i huvudet vad jag tänkt att vi ska ta med oss. Ikväll ska jag nog packa iordning lite. Nästa vecka hoppas jag att jag ska få bli mamma på riktigt! Så otroligt overkligt och spännande!

10 dagar kvar....

 

Hej alla!

Förut när jag fortfarande pluggade tänkte jag att sen när jag blir ledig då ska jag blogga mycket. Men det händer ju inte så mycket saker när man bara går och väntar, så jag har inte fått så mycket skrivsug. Jag har inte känt att jag har något intressant att dela med mig av.

Enda biverkningen av sprutan var att armen känner sig lite mörbultad. Det har fortfarande inte gått över, men ganska lindrig biverkning ändå. Tur det.

Min förkylning vill inte ge sig. Bara snor och snor och snor. Usch, jag vill vara frisk på förlossningen, hur ska man annars orka med den? Ändå hoppas jag forfarande att bebis ska vilja komma ut lite för tidigt. Helst i början på nästa vecka har Peter och jag bestämt. Den här helgen jobbar nämligen Peter (han är iväg med sin pappa och jobbar långt bort). Men nästa helg är han ledig och då kan bebisen gärna få ha kommit. För sen ska Peter iväg och jobba 3 helger till efter det. Det vore inte kul om Peter missade alltihop, och jag vill ju ha med honom hela tiden. Även om han skulle hinna hem till själva förlossningen, hur ska jag klara mig igenom allt förarbete utan hans stöd och peppning?

Elva dagar kvar till BF!

---

Petra och Daniel var hos mig i stallet förut. Daniel har ju äntligen fått börja på ridskola i Nora. Lite extra träning med Villiam gör susen för självförtroendet. Idag övade han på ridvägar han lärt sig, han travade själv och gjorde fina halter med eftergift till Villiam.
Mamma fixar stiglädrena:


Travar:


Se så söta de är:


Det här kallas gravidanpassad borstning:

Gaaa, hjälp, nu är det bara 2 veckor kvar till BF. Jag börjar bli lite nervös och pirrig! Snart kommer bebis ut och ska leva med oss här på utsidan. Så fort jag var färdig med tentan i fredags och alltså ledig blev jag superförkyld. Halsen kändes som ett rivjärn när jag svalde och hela skallen blev fylld med snor. Blä. Men inte så ovanligt kanske att bli sjuk när man tillåter sig själv att slappna av. Nu mår jag ganska bra, mest snorigt och träligt.

Peter och jag har fått varsin spruta i armen idag. Från början var jag helt emot vaccinet. Jag tyckte att faran med den här nya influensan var uppförstorad i media och kände oro för att vaccinet inte var noggrannt testat osv. Men efter en hel del läsning om argument för och emot så har jag ändrat mig. För att skydda vår nya lilla familjemedlem och andra samhällsmedborgare från att bli smittade tyckte både Peter och jag att det var rätt beslut att ta sprutan. Angående biverkanstester för bebisen i magen så är jag inte så orolig längre. De har utgått från samma grundvaccin som används vid behandling av den årliga influensan. Och den är noggrannt testad.
Förresten gjorde det inte alls ont att bli stucken i armen! Peter var lite skraj innan och sa att han var tvungen att få en klubba efteråt om han skulle våga. :D


Peter monterar just nu ihop en byrå som vi ska ha bebisens kläder i. Vi har varit på IKEA idag och shoppat lite för våra presentkort vi fått. Nu ska jag fortsätta packa upp och se vad vi har handlat egentligen!

Hihi, ni undrar vad som menas med gravideo? Det är väl inte så konstigt ord? Det är nog Peters ord från början. Han gillar att lägga till lite gulliga ändelser ibland när han pratar om nån han tycker om, t ex mig. :)
Han brukade ju jämt kalla Luna för Luniset till exempel. Jag brukar även vara pregnanto ibland. Eller jag är det hela tiden just nu alltså...

Så. Tenta på fredag alltså. Very, very skönt alltså.

Idag är det exakt tre veckor till beräknad fördelse. Snacka om nedräkning. Men från och med imorn 37+0 räknas bebisen som fullgången och kan lugnt komma ut när som helst. Längtar sååå!!!
 
Villiam och jag trotsade snöstormen förut och gav oss ut en sväng med vagnen. Det märks hur mycket Villiam uppskattar all uppmärksamhet jag ger honom nu. Han tycker inte det är roligt att gå ensam i hagen. (Guldet går med de andra igen och Herkules har boxvila.) Villiam var som ett krutpaket idag. Han bockade flera gånger på raken med vagnen, jag blev helt paff och skrattig. Han gör mig så glad. Jag har inte galopperat med honom på länge pga hans astma (jag kallar det för astma, det känns lättast). Men idag andades han jättebra, inget flåsig och massa glad bjudning. Helt olika olika dagar. Är det fel att låta honom trava och galoppera mer de dagar han har lättare att andas? Han behöver ju verkligen röra på fläsket och han tycker ju att det är så kul!

Jag känner mig inte alltför smidig när jag ska klättra i vagnen nu för tiden... :P Tur att Villiam tålmodigt väntar.



Villiam är som en isbjörn nu. Hellurvig alltså! Förra året klippte jag honom vid den här tiden. Då blev han såhär snygg, lite skillnad på tjocklek också: