Min gosiga sötehästar



Vi var på kontroll hos barnmorskan idag igen. Alla värden fortsätter vara perfekta. Våran bebis ligger mitt på kurvan över normalstorlek hittills, så himla bra så. Från och med nu blir det barnmorskebesök varannan vecka fram tills det är dax. Magen bara växer och växer, det börjar kännas tungt nu. Jag känner mig så osmidig och långsam. Fast barnmorskan tyckte jag svingade mig upp så smidigt på britsen förut.

Sån energi jag får av att umgås med djur och barn. Det är livet liksom. Det gör mig på så bra humör.
Amanda (som jag hade hästarn hos förut) följde med mig till stallet idag och hjälpte mig. Hon och Villiam är som gjorda för varann. Helt perfekt kombo. De gillar varann så mycket. Amanda är så orädd och envis, perfekt shettisryttare. Jag hade fullt shå att hänga med på cykeln. Villiam blev lite flåsig, men han var så lycklig över att bli riden så han var aspigg. Han ville trava hela tiden.

Yay, nu går det faktiskt mycket bättre. Tur att jag har min mamma som alltid kan hjälpa mig när jag kör fast, tack mamma! Jag har jobbat med skrivandet hela dagen hittills. Jag tycker jag förtjänar en lite längre paus nu faktiskt. Ska passa på att duscha nu medan det finns varmvatten. Och sen åka till stallet. Lite fel ordning kanske men men. Man blir inte så jätteskitig av stallet tycker jag inte.

Mollis, tack för peppen med skrivandet. Bebisen är beräknad till 25 november. Gaaa, mindre än två månader kvar!

Anna, tack för din kommentar. Bra att du jobbar igen så du har tillgång till dator på nätterna :) Ja, visst är det tråkigt med Guldet. Jag tror inte orsaken till hennes problem är funnen ännu, men det ska bli spännande att träffa en ny veterinär på ett annat ställe och se om de kan säga något nytt. Vad gäller Villiam så har du rätt i att hö inte är så bra för hans luftvägar, han brukar få vatten på höet så det inte ska damma. Hösilage är jag lite rädd för att ge honom eftersom det är mycket näringsrikare (oftast), så han får nöja sig med sitt 'mosshö' just nu. Dessutom fungerar det ju tyvärr inte att ha en öppnad bal till bara honom nu när de andra äter mest gräs ute...

Kram till alla nära och kära, kul att ni läser min blogg!

Jag jobbar just nu med mitt första paper, en vetenskaplig uppsats. Det är tufft må ni tro. I alla år i skolan har man fått lära sig att tycka någonting själv om det man läst och diskutera kring olika saker utifrån egna åsikter. Nu är det stopp. Här ska vi skriva vetenskapligt och redogöra för och jämföra vad andra redan kommit fram till i forskning. Det är inte lätt! Jag är helt låst just nu. Det är så svårt att koppla ihop och sammanfatta vad olika författare och forskare har sagt utan att sno rakt av och utan att blanda in egna slutsatser och åsikter.

Både positivt och negativt är att vi ska jobba i par. Bra eftersom man har någon att bolla formuleringar och innehåll med. Men skitsvårt att enas i en text eftersom vi tänker helt olika...

Våran första delkurs i Pedagogik med didaktisk inrikting I heter Lärares arbete och skolans demokratiuppdrag. Jag och min skrivarpartner har valt att skriva om demokratiuppdraget i förskolan. Min idé kring det ämnet var att i skolans högre år är det så självklart att utveckla det demokratiska tänkandet. Man har elevråd (som i och för sig inte har så stor makt i stora hela, men som i alla fall är ett slags forum för elever att uttrycka sig och debattera) och ofta gruppdiskussioner mm. Men i förskolan, hur arbetar man egentligen med begreppet demokrati där? Kanske är det en fördom jag har, men när jag vickat på förskolor har jag ofta fått intrycket av ett kaos med barn som springer runt utan någon pedagogisk handledning av fröknarna. Man har specifika moment i vardagen där man tycker att man utvecklar barnen demokratiskt. Till expempel vid sångsamlingen tränas barnen i att lyssna på varandra och de får öva sig på att säga sin åsikt osv. Men det här "demokratitänket" bör ju finnas med hela tiden i arbetet med barnen, inte bara vid speciella tillfällen. Jag har läst en så himla bra bok "Lyssnandets pedagogik - etik och demokrati i pedagogiskt arbete" skriven av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Den boken har verkligen gett mig inspiration till att utveckla mig pedagogiskt. De skriver om att man alltid måste utgå ifrån barnen. De ger så mycket inspiration och har så mycket idéer, det ska man utnyttja. Som pedagog ska man inte jobba som en handledare utan bli en medforskare med barnen, så man kan utvecklas tillsammans. Detta betyder inte att man ska lämna ifrån sig ansvaret eller ledarrollen, men att man ska lyssna på barnen och jobba utifrån deras intressen. Det är det som är mest utvecklande och demokratiskt.


Jag började min rubrik med att jag har skrivkramp, men nu kom jag på massor att säga... Det värsta är väl att det är för personligt och inte tillräckligt vetenskapligt för att passa in i vårt arbete. Suck. Det är väl bara att kämpa vidare. Jag har skickat mitt utkast till Indira nu i alla fall, så bollen ligger hos henne. Jag hoppas hennes kompletteringar ska ge mig ny inspiration att fortsätta vidare snart!

Det är en vecka till i skolan nu. Sen blir det praktik i tre veckor på en förskola i Hallsberg. Efter det är det två veckors skola till innan jag bryter för den här terminen. Jag ska göra tentan i delkurs 1, 6 november, innan jag slutar i alla fall. Hoppas bebisen går med på det också och inte bestämmer sig för att skutta ut för tidigt!

Kul blogg jag har va? Det enda jag skriver om är veterinärbesök och graviditet känns det som... Men det är ju det mitt liv kretsar kring just nu känns det som.

Igår var vi hos veterinären igen. Vi hoppades på att det skulle vara sista besöket och att Guldet skulle vara frisk nu. Den här gången var Peter och pappa med. Pappa fick göra löpningarna den här gången, så jag slapp med magen. Det var bra dessutom för då fick jag se hur Guldet rörde sig också. Hon var fin på longeringen tyckte veterinären. Jag tyckte dock att hon inte såg helt fräsch ut. Veterinären trodde att hon var lite stel och spänd av att inte vara igång och skulle bli mer jämn i kroppen av ridningen.

Böjprov. Pyttereaktion båda fram, men det är normalt. Bakbenen var lite mer reaktion, det fick jag se själv den här gången eftersom jag inte sprang med henne. Sen blev det röntgen, Guldet fick lugnande och blev så trött så hon höll på att ramla omkull. Peter höll i Guldet därinne och pappa fick vara assistent och hålla röntgenplåtar. Jag blev ivägskuffad för att inte utsätta bebisen för röntgenstrålning. Röntgen visade: jättefina haser, liten, liten förändring båda bakknäna (veterinärerna var lite osäkra på det, de var inga expertar på att läsa röntgen) och en lös benbit i varje framkota (jag blev jätteorolig att det var de som störde och att vi ska behöva göra värsta dyra operationen...).

Efter att veterinärerna diskuterat en stund så fick jag besked. De trodde inte att det var benbitarna i framkotorna som var Guldets problem eftersom enligt hennes rörelser ser det ut att sitta bak (i knäna). Vi blev remitterade till Skara istället, där är de duktigare och har mer avancerad utrustning och kompetens. Där kan de titta på Guldets bakknän med ultraljud och se om hon har några förändringar på mjukdelarna i knäna. De kan även bedöma ultraljusdbilderna mer proffisionellt och ge ytterligare en bedömning av hästen. Ingela (veterinären i Örebro) var förvånad att Guldet som är så ung har kunnat få så mycket ont eftersom hon gått så lugnt. Hon frågade om jag hade tränat henne hårt, Nej!, hon frågade om hon blivit riden mycket i ridhus, Nej!. Så det är lite mycket konstigt. Jag ska beställa tid i Skara idag och så hoppas jag på att få Guldet frisk! (Helst inom den här självriskperioden också, annars blir det inte kul ekonomiskt sett!)

Jag rådfrågade veterinären om Villiam också. Jag berättade om hans bronkit och hans problem. Hon gav mig kortison och slemlösande som han ska äta i 14 dagar. När vi kom hem igår cyklade jag en sväng med Villiam och då var han faktiskt mycket, mycket bättre än han var för 1-2 veckor sen. Han var jättepigg och glad och blev inte alls lika flåsig som förut. Och igår hade han ju inte börjat få medicin än. Så antingen beror det på att luften är bättre nu, att han äter frukost och kvällsmat inne (och alltså inte får i sig så mycket av Herkules stora höportion) eller så kan det bero på att han vilat den senaste veckan då jag varit sjuk och pluggat så mycket. Som tur var så smakar medicinen jättegott, det är människobrustabletter han får, så de smakar citron. Mums med citronsmak på lite betfor, säger Villiam.

Blä vad tråkigt att vara sjuk. Helt förkyld och jobbig huvudvärk har jag. Jag bjuder på några gulliga bilder istället.

Min fina, fina häst som var mäkta förvånad igår när båda hennes hagkompisar gav sig ut på ridtur utan att hon fick följa med.


Vi fick äntligen våra ringar igår. Äkta silver, specialgjorda för oss med Peters namn skrivet på utsidan av min ring och mitt namn skrivet på Peters ring och så datumet inristat på insidan.


Min gulliga syster utklädd till ko i mammas gulliga Mamma-MU-diadem.


Kusinkram

Idag har 30 veckor av graviditeten gått. Alltså 10 veckor kvar. Typ. Det kan bli mer eller det kan bli mindre. Idag har jag haft en del förvärkar, bra att livmodern tränar upp sig litegrann. Första halvan av graviditeten kände jag instinktivt att det är tjej där inne, men nu tänker jag mig att det är en pojke... Det ska bli så spännande att få träffa den lille pajsaren i alla fall. Nu börjar gåvor trilla in från folk, vi har nog fått nästan allt vi behöver till bebisen nu. Vi är beredda. Bara lite småsaker som kommer behövas förståss. Men det är ingen brådska.

Dagens tjockisbild kommer här:


I övrigt känner jag mig hängig idag. Jag är lite småförkyld och har en seg huvudvärk som inte vill släppa. Jag är helstressad över pluggandet, imorn ska vi träffas i min lilla grupp och förbereda oss inför nästa seminarium. Jag har långt ifrån läst all litteratur till det. Och ändå tycker jag inte jag gör något annat än att läsa, läsa, läsa. Jag förstår inte hur vissa andra klarar att arbeta samtidigt som de pluggar... Hur hinner de? Suck och pust.

Det känns i luften att hösten har kommit. Det är soligt och vackert, men solen värmer inte så mycket längre, luften är sval. Löven börjar skifta färg och ramla ner. Hästarna börjar sätta päls inför vintern. Det börjar kännas kallt i huset också. Snart börjar det bli dags att elda för värme också, inte bara för varmvatten. Peter säger "håll ut ett tag till", men jag börjar tycka det är kyligt att sitta hemma och läsa. Min näsa och mina fötter blir kalla.

Tack för dina synpunkter om svanskappa Anna! Du har helt rätt att svanskappa nog bara skulle förstöra. Det är ju inte en bra idé att tvinga sadeln i rätt läge. Guldet skulle nog inte tycka om att ha något som stramar under svansen heller. Nä, vi får se hur dte blir med allt. Hon får antagligen några månaders vila från ridning. I januari, februari nån gång borde jag kunna komma igång igen hoppas jag.

Bristen på blogginlägg från mig beror dels på våran störiga internetuppkoppling, men mest beror det på att jag har så gigantiskt mycket att läsa i skolan. Det passar verkligen mig bra just nu att sitta hemma under en varm filt och läsa mycket, men jag hinner inte så mycket annat. En tur om dagen blir det till stallet i alla fall som vanligt. Det är skönt med ett break, frisk luft och att få träffa mina underbara, knubbiga, fyrbenta vänner. Villiam har första prioritet för en motionsrunda om dagen. Jag varierar mellan att cykla med honom eller köra med vagnen. När jag kör kan jag ha Guldet med bakom. Jag försöker få med mig Peter då och då så han får gå med Guldet. Jag hinner inte med i hennes tempo utan att få störiga sammandragningar.

Här är en bild från idag när vi var ute i solskenet, alla är visst runda om magen :)

Hej alla glada!

Idag är det fredag. Andra skolveckan är avklarad. Det är få tillfällen varje vecka som vi träffas i skolan, en halv dags föreläsningar och en halv dags seminaruim per vecka ungefär. Det känns väldigt skönt att slippa flänga fram och tillbaka till Örebro varje dag. Men tempot är högt och det hur mycket litteratur som helst att läsa. Shit jag blir helt matt när jag tänker på det. Så det är tur att inte mer tid är schemalagt, så man hinner plöja all litteratur!

Jag har precis kommit hem från en tur till stallet. Det var så härligt väder ute idag, hästarna och solen gjorde mig på väldigt gott humör. Villiam och jag cyklade en sväng, eller jag cyklade och Villiam pinnade på brevid. Himla bra att det funkar att cykla med honom eftersom jag får så jobbiga sammandragningar av raska promenader. Det svåraste är skritten, för Villiam skrittar ju egentligen lite för sakta för att jag ska ha nån styrfart på cykeln. Tur att han är så överdrivet snäll, om jag tappar balansen är det inga problem att jag tar stöd på honom ibland. Han är flämtig fortfarande och det är oroande. Men jag tror det främst beror på övervikten, han kommer få det lättare att andas ju mer jag kan få tillbaka honom till normalhull.

Guldet fick sin sista dos Finadyn idag. Tio dagar har redan gått sen förra veterinärbesöket, tiden bara flyger iväg. Guldet har det så himla bra, de har jättestor hage att röra sig över nu, hon och hästkompisarna. De går ute nästan jämt och bara har det bra. Jag har fått med mig Peter några gånger så han har gått med Guldet samtidigt som jag har cyklat eller kört med Villiam. Marika har skrittat henne litegrann också. Men det är problem med dressyrsadeln, den glider fram så mycket så Guldet blir besvärad vid frambensrörelserna. När hon känner att sadelgjorden tar emot armbågsrörelsen blir hon lite rädd och vågar inte riktigt gå fram. Det är inget bra alls. Eventuellt måste jag testa svanskappa på henne för att inte sadeln ska glida fram så långt. Det känns lite löjligt med svanskappa, men har man en tjock ponny så är det väl ett måste kanske...

Jag kan nog känna mig rätt så lyckligt lottad som har en så problemfri graviditet hitills. Jag har faktiskt inga krämpor alls. De där jobbiga humörsvängningarna är som bortblåsta igen, jag känner mig glad, pigg och förväntansfull. I en av gravid-böckerna jag läste stod det om sista tredjedelen att "det är nu valrosskänslan börjar infinna sig". Nali kallar mig Valrossen hela tiden därför. Det är väl inte så snällt? När jag får lite speciella sug efter nåt ätbart ibland och frågar Nali lite snällt om hon vill baka chokladbollar till exempel, då ropar hon på Peter "Peter, din odrägliga Valross skriker, hjälp!" Taskigt va? ;) Jag är ju faktiskt en hårt arbetande studerande kvinna och dessutom gravid, det är väl inte för mycket begärt att de arbetslösa slashasarna servar mig lite här va? *Lite på skämt, lite på allvar alltså*

Hoppas alla får en bra helg!

Vad roligt att se att ni märkt att jag har varit borta från bloggandet. Några goda läsare som saknat mig i alla fall... Tack för kommentarerna och tack för gratulationerna till våran 2års-dag. Nu får ni en sak till att gratulera oss till, vi har förlovat oss. Så nu får vi se om vi får råd med ett litet bröllop framöver, nästa sommar förhoppningsvis!

---

Jag kom just hem från skolan. Tre timmars föreläsningar avklarade. Man blir helt full i huvudet av all information som pressas in och helt trött. Men det är intressant. Mycket tankar väcks kring skola och utbildning.

(Vårat modem är fortfarande inte fixat, just nu har jag Tommys mobila bredband att tillgå medans han är här...)

Jag tror vi drabbades av nåt slags åsknedslag i lördags. Det inträffade väldigt olämpligt eftersom jag den här veckan har börjat skolan. Och jag läser delvis på distans så mycket av plugget sker via datorn. Vi lämnar in uppgifter digitalt och ska diskutera och kommentera varandras uppgifter på nätet. Lite småjobbigt när inte internet vill funka hemma. Jag har flytt till bibloteket i Hallsberg, tur att det finns datorer här i alla fall. Det är i alla fall väldigt kul att börja plugga igen. Det är mycket läsning och tankearbete, men det finns även mycket tid till det, så jag trivs.

Guldet har den här veckan varit på ännu ett återbesök på kliniken. Jag fick min bästa veterinär igen den här gången och hon var väldigt noggrann och ambitiös. Marina masserade och kände igenom Guldet dagen innan och skrev ett kort brev till veterinären. Veterinären kollade allt Marina reagerat på muskulärt. Guldet visade ingen hälta nu och reagerade inte på böjproven. Jättebra! Däremot tyckte veterinären att hon inte rörde sig helt OK på volten. Hon tyckte att hon inte riktigt arbetade med bakkroppen och att stegen var lite kortare än de borde. Efter en bedövning i haslederna rörde hon sig bättre. Så det blev en kortisonbehandling i haslederna den här gången. Plus lite mer antiinflammatoriskt för muskelömheten som fortfarande finns kvar i kroppen, antagligen efter att hon gått runt och spänt sig pga smärtan i benen.

Alla runt omkring mig har frågat mig varför hon blivit så halt på alla ben när hon är så ung. Jag disskuterade det med Marina som inte tyckte det var alls konstigt. Det räcker med att jag t ex har ridit när Guldet har varit i en växtperiod då hon egentligen borde vilat, sa Marina. Jag tycker ju själv att jag har varit noggrann med att ge Guldet viloperioder under hela uppväxten, men kanske har hon inte fått vila just när hon behövt det som mest. Jag har ju faktiskt inte lagt märke till exakt när hon har vuxit, bara att hon stötvis har blivit större och större... Men om det onda kom av att jag ridit när hon borde ha vilat, och så har det blivit lite ondare och ondare av att hon spänt sig för det första onda osv. Så är det kanske inte så konstsigt... Jag vet inte. Jag vill inte tro att det ska behöva vara så att alla hästar behöver "rundsmörjning" i lederna då och då. Det låter så osunt. Men samtidigt så vet jag ju att hästar inte är byggda för att bära tyngd på ryggen överhuvudtaget, så bara det faktum att de rids är ju onaturligt för deras kroppar. Jag blir så konfunderad av att vissa elithästar kan klara hela livet och tävla och träna på riktigt höga höjder utan en enda skadeperiod. Då borde väl alla dessa amatörhästar som lever lugnt och får varierad träning klara sig utan massa krångel?...

I övrigt så växer bebisen i magen för fullt. H*n sparkar hårdare och mer för varje dag som går. Vi är inne i 29:onde veckan nu. Bara 11 veckor kvar! Peter och jag var på föräldrakurs första gången igår, shit vad det inte var nånting för oss. Vi kommer nog inte gå dit flera gånger. Det är ju en sak om man hamnar med andra i samma ålder och lite gemensamma intressen. men vi kände oss helt malplacerade. Vi kände inte för att prata om massa personliga saker med några vi inte kände. Barnmorskan som ledde det där var inget vidare bra, så vi blev inte så jätteförtjusta i det där...

Idag firar Peter och jag 2 år tillsammans. Jag är så nyfiken över vad han har förberett för överaskning till kvällen. Han ville planera allting och göra som en överaskning för mig, jättegulligt av honom tycker jag!

GRATTIS TILL OSS PÅ TVÅÅRSDAGEN!

och så GRATTIS till Sune också förståss, 25 år på samma dag, inte illa! Kram till dig vännen