Då vet jag minst en stor sak jag vill förändra i livet för att må bättre och känna mig mer tillfreds med tillvaron.

Trodde det skulle räcka med att flytta. Men det blir Stella och jag som flyttar ensamma. Nu vet ni.

Jag satt och läste olika politiska partiers partiprogram och fick en smärre chock när jag tittade på sveriedemokraterna (bara för att inte uttala mig om saker jag inte har läst, men nu har jag!),

bland mycket annat sjukt har de den här visionen:
"En avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten med utgångspunkt i verklighetsfrånvända politiska teorier försöker experimentera med, eller ändra, på våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet."

Jag blir mörkrädd.

Elin ska ta hand om Guldet nu när vi åker bort några dagar, så hon följde med till stallet idag och kikade läget. Hon fick ta några bilder på mig och Guldet också. Spänd som en fjäder är hon (hästen!), jag blir så trött på henne att hon inte kan coola ner litegrann.

Imorn reser hela familjen först till Järna för att hälsa på Stellas kusiner, sen vidare till Gotland i fyra dagar.

Guldet är ju frisk nu ju! Den lilla framhältan hon hade vid sista veterinärbesöket botades med hjälp av strålrötebehandlingen. Så nu är hon ohalt! Nu väntar tre månaders långsamt uppbyggande av hennes ligament och muskulatur igen. Så spännande. Får se hur mycket bebis-morsan hinner bara. Idag satt jag upp för första gången på 11 månader.

Den här bilden är från augusti förra året, sista gången jag red, vilken tjockis:


Nu är det Guldet som är mest tjock. Dessutom va hon jättetaggad och stissig. Jag gick först med henne en stund, sen skrittade jag på stora ridbanan ca 20 min.

Före ridturen idag, en sammanbiten o en taggad i regnet

Loranga kommer hem med en fågelunge. Siri blir jätteglad och får den. Ånej, den verkar leva fortfarande, ojdå, men vad slemmig den va. Hmm, vad ska vi göra med den? Båda sitter och tittar på den slemmiga fågelkroppen. Vem ska ta den? Du eller jag? Ska vi leka med den? Äta den? Du eller jag?

Undrar om de överhuvudtaget tänker, eller handlar de enbart efter instinkter?

De kom och hälsade på mig på tävlingen varje dag. Tur det, annars skulle jag väl sakna ihjäl mig. Idag fick jag stå på insläppet till framhoppningen istället för i serveringen.

Mmm, såhär god mat fick Stella och jag nu ikväll. Hemodlad poatis, sockerärtor och minimorötter. Och så lite fisk med frasigt täcke till.


Gissa vems tallrik som är vems?


På slutet fick nog Stella i sig lite för mycket, eller en för stor bit mixad sockerärta och morot för hon satte i halsen. Usch, vad otäckt det va. Först hostade hon bara lite och skrattade samtidigt, sen såg jag att hon blev rädd för det försvann inte. Jag tog henne över benet och duttade på ryggen som jag lärt mig att man ska göra. Hon spydde upp ganska fort så det var inte så allvarligt. Men snacka om att jag blev rädd och skakis. Så levande och ändå så nära döden. Usch, hoppas det inte händer igen!

Det är tävlingar nere på ridklubben nu igen, hela helgen. Förra året var jag ju också funktionär, men då regnande det nästan konstant i 4 dagar. Nu är det ju soligt och fint istället. Jag har fått sköta köket nästan helt själv idag, lite extrahjälp av ett par gubbar, men jag har fått ta största ansvaret. Det har varit stressigt och kämpigt, men väldigt kul också. Men vad trött jag blev av att jobba från typ halv 8 till 2. Jag är så ovan att jobba ju. Peter fick en riktig heldag med Stella, vilket är jättebra för deras relation också. Jag får ta hand om serveringen lördag och söndag också. Det är roligt så länge man får styra lite själv, gillar inte att vara underhuggare. Jag vill bestämma :)

I hår:


Till häst:


Finaste leendet på finaste ungen:

Usch, jag blir så jäklans trött på mig själv alltså. Jag är verkligen usel på att socialisera mig i grupp. De där dumma styrelsemötena gör mig bara ledsen. Det känns jättekul när jag är där och det känns som att jag deltar. Men jag får inget sagt. Jag sitter där som en dum, stum fisk och nickar och hummar. Inga klokheter får jag ur mig. Jag har saker på tungan ibland, men så pratar någon annan. Det känns alltid som att allt man kan säga redan sagts av någon annan. Flera av de andra kommer inte heller med så mycket nytänkande och input, men de reflekterar i alla fall över förslagen och kommer med kommentarer eller annat dösnack. Jag blir bara så ledsen på mig själv att jag inte lyckas ta till orda. Jag borde kanske gå i terapi för det här, för det är ju helt sjukt att man har klarat sig genom livet i nästan 24 år utan att prata i grupp. Alla grupparbeten man gjort i skolan, hur gick det till? Alla gruppdiskussioner? Nä, jag pratade nog aldrig då heller. Det är en annan sak för mig att redovisa eller prata inför grupp om något jag förberett mig på. Då vet jag vad jag ska säga och riskerar inte att prata samtidigt som någon annan. Men jag lyckas verkligen inte säga något eget sådär helt automatiskt, det tar stopp i halsen. Jag kan prata jättelätt med var och en av de som sitter där på mötet, när jag är ensam med någon av dem. Men när alla sitter där samtidigt och är sådana präktiga, duktiga, humoristiska människor. Då tar det stopp för mig. Jag ska nog fega ur och sluta gå på där dumma mötena.



Hoppas Stella slipper ärva min sociala inkompetens, än så länge är hon inte skraj för att socialisera sig

Åh vad tråkigt det är titta på statistiken och se att det är så få som läser det jag skriver. Alltså jag vet ju att jag har lösenordsskyddad blogg och bara har gett ut lösenordet till ett tio-tal, varav jag får nöja mig med att ett fem-tal kommer ihåg det. Men det är ändå nån slags bekräftelse att se hur många som kikar in varje dag och hoppas, hoppas på att få läsa nåt nytt från mig. Ändå kanske blogg-formen inte är rätt forum för mig att skriva till de stora massorna. Jag har nog svårt för att skilja på det privata och det personliga, och riskerar att dela med mig för mycket av fel saker. Och riskerar att bli feltolkad och missförstådd av de som inte känner mig. Därför skriver jag för mig själv och de jag tycker om. Sen någon gång i framtiden kanske jag är mogen nog att plita ner någon historia, en bok. När jag är mogen nog att förmedla mina tankar och kunskaper genom ett gäng fiktiva personer som inte känns igen som mina närmaste i första taget, då ska jag försöka mig på det.


Peter och jag har tagit ett stort beslut gällande vårt boende. Nya idéer tar form. Min hjärna är full av detta. Det känns underbart med den här förändringen, samtidigt övermäktigt tungt. Många timmars jobb och slit för att få igenom det här ligger framför oss. Men hjälps vi bara åt går vad som helst, tror jag.

Fy i satan vad varmt det är alltså. I den här obeskrivliga hettan har vi varit ute och åkt hela familjen, bebis, häst och mamma och pappa. Inte nog med att det kändes nog jobbigt med värmen, så skulle Guldet krångla med lastningen också. Usch, jag blev så less på allt där ett tag.


Dessutom visade hon fortfarande hälta på vänster fram. Inte på rakt spår, väldigt lite på volt i vänster varv, men i höger varv syntes det och böjprovsreaktionen var ganska stor. Dock lokaliserades smärtan till hennes strålröta. Lite förvånande. Om det bara är det så är jag glad! Det är snart hjälpt med mitt blåa dundermedel för fuktiga hovar.


Historien är tydligen inte slut än på ett tag... Men fler veterinärbesök är inte inbokade och nu känns det som att det kan räcka. Blä på allt som har med hästar att göra. De är ju jämt nåt fel på dom verkar det som.


Nu placerar vi oss i vardagsrummet under fläkten allihop! Tempen i köket visar 45 (!) grader ute o 30 inne. Pust.

Stella och jag har varit ute och åkt bil i VÄRMEN. Shittans vad hett det har varit idag och ganska mycket igår också. Det känns ju inte som Sverige, utan som något tropiskt land...

Neråt gamla hemtrakter har vi åkt, Rimforsa och Linköping (jag tänker eftersom jag ändå har lösenordskyddad blogg så gör det ju inget om jag skriver exakt var vi har varit, jag har ju inte gett ut lösenordet till några psykopater som vill förfölja mig (vad jag vet alltså!)(det här kanske är förslag på ett sånt inlägg jag inte skulle publicera alla detaljer ifrån om jag hade en publik blogg... är ju kanske inte alla vänner som är bekväma med offentligheten). Vi har haft så himla mysigt och trevligt och träffat bara trevliga vänner som bjudit på godsaker och massa skönt snack och lekande med världens bästa unge.

Sune och jag (pepparkakan och kräftan även kallade)


Vi besökte Maria och fick höra senaste nytt från Rimforsa ;)
Hennes gulliga Alva och Otto blev väldigt förtjusta i Stella, speciellt Alva,
de lekte hela tiden vi va där



(tyvärr Maria fick jag ingen bra bild på dig, så du slipper va med den här gången ;))

Sen bar det av mot Linköping för att möta upp syster, Anka och några till hemma hos Anka o Kim.
Det blev ett trevligt grillparty och så lite kubspel och paj





Det var fredagen det, vi sov sen hos farmor och farfar och tillbringade nästan hela dagen idag hos dom.
Stella diggar dom så mycket så jag utan tvekan lämnade över ansvaret en stund, och Nali och jag åkte på stan en timme. Det var dock lite för varmt att gå på stan idag. Men vi chackade en mumsmumsig tårta (som var den godaste farmor någonsin ätit, oj! bra betyg).

Söta tillsammans



Vi fick prova kimonos från Japan som aldrig blivit använda


Stella har lärt sig en ny grej idag, hon kan skaka på huvudet (näää)
och så har hon varit på god väg att ge sig ut och krypa. Än så länge skumpar hon lite på rumpan, hon kommer inte långt, men flyttar sig allt litegrann



Hemresan var ett töcken av värme och yrsel, jag låg i baksätet, Nali körde. Men hem kom vi. Stella sover som en klubbad säl sen två timmar tillbaka och jag ska nu duscha av mig allt klibb!

Jag såg för några dagar sen att sockerärtorna blommade för fullt. Som av en händelse gick jag förbi idag och fick se att det blivit massa sockerärtor!

Skördedags, mmm, jättegoda!:


Morötterna däremot hade inte blivit så stora ännu, jag har nog glömt att gallra ur bland dom...

Utflykt igen, jättemysigt! Till Hultsjön den här gången

Den här listan har jag snott från den här länken..

Det som är fetmarkerat är sånt Stella behärskar:

Vad händer? När händer det troligen?

Känner igen dig: Någon av de första dagarna
Vänder huvudet: 1:a månaden
Håller huvudet stadigt ett par sekunder: 2 månader
Öppnar händerna: 2 månader
Ler: 2 månader
Jollrar: 2 månader
Upptäcker sina händer: 2 månader
Lyfter huvudet när barnet ligger på mage: 3 månader
Leker med fingrarna: 3 månader
Fokuserar med båda ögonen: 3 månader
Slår mot föremål: 3 månader
Känner igen andra än familjen: 3 månader
Skrattar: 3-4 månader
Håller i en skallra: 4 månader
Sparkar avsiktligt: 4 månader
Följer föremål med blicken: 4 månader
Sträcker sig mot mamma/pappa: 4 månader
Vänder sig mage/rygg från: 4½ månad
Förstår välbekanta händelser: 4-5 månader
Håller huvudet stadigt: 5 månader
Imiterar andra bebisar: 5-9 månader
Sitter utan stöd kort stund: 6 månader
Griper: 6 månader
Säger enstaviga "ord": 6 månader
Lystrar till sitt namn från: 6 månader
Visar rädsla för främlingar: 6-8 månader
Kryper: 7-9 månader
Förstår att saker finns, fast de inte syns: 7-9 månader
Sätter sig upp själv: 8-9 månader
Sitter stadigt i 10 minuter: 8-9 månader
Säger tvåstaviga "ord": 8-9 månader
Använder pincettgrepp: 9 månader
Pekar: 9 månader
Kan säga flera "ord": 9 månader
Förstår en del ord: 9 månader
Ställer sig upp med stöd: 9-10 månader
Går med stöd av två händer: 9-10 månader
Tycker om och känner igen böcker: 9-10 månader
Vinkar adjö: 9-10 månader
Förstår ordet "nej": 9-10 månader
Uppskattar skoj och skämt: 9-10 månader
Undersöker föremål: 9-10 månader
Klappar händer: 9-10 månader
Gör två saker på samma gång: 10 månader
Sätter sig ner från stående: 10-11 månader
Kryper uppför trappor: 11 månader
Går med stöd av möbler: 11-12 månader
Går med stöd av en vuxenhand: 12 månader
Står utan stöd: 12 månader
Säger första riktiga ordet: 12 månader
"Svarar" på begäran: 12 månader
Kan följa med i en historia från: 12 månader
Tar första stegen: 12-13 månader

Ibland, nej, inte ibland, ofta, behöver jag klappa till mig själv på kinden eller stoppa ner huvudet i toan och spola för att vakna upp ur dvalan. Jag har ju fått höra några gånger att jag är lite omä. Lone-omä har jag fått heta ibland. Nog för att jag kan tappa fokus under så simpla och oviktiga saker som kortspel, eller lite värre under en tentaskrivning, men mina tankar har lätt för att vandra iväg.

Jag brukar ändå inte kalla mig själv för tänkare eller grubblare, för det stämmer inte riktigt på mig. Nog för att jag tänker mycket (vem gör inte det?), men inte är jag en sån som överanalyserar och spekulerar i alternativa slut och ältar saker och ting i hjärnan, nej, det gör jag inte. Det som har hänt, har hänt, det går inte att ändra på. Däremot kan man gott lära sig av sina misstag och minnas sånt som hänt, bra och dåliga saker förståss.

Men vad jag skulle komma till i allt mitt surrande, var ju att jag har så förbaskat svårt att inse att jag, jag, jag har makten över mitt liv. Jag är vuxen (läskigt ord!), jag är mamma (hur blev jag det?!), jag är sambo (det har jag nog förstått) och hästägare (har jag också insett). Och sen att det här är livet, nu och nu och nu, och sen är det slut. Blä. Måste det ta slut, då måste jag ju leva nu, nu och nu... Så hoppar tankarna, plopp, plopp.

När jag då inser att livet pågår för fullt. Och jag också försöker inse att den enda som kan veta vad jag vill och vad jag mår bra av, faktiskt är jag själv. Ibland känns det som jag lever mitt liv åt andra, jag försöker passa in i att vara den Lone jag tror att alla vill att jag ska vara. "Var bara dig själv" heter det ju så fint, men vadå...

Okej, nu är jag mig själv på riktigt. Då vet jag minst en stor sak jag vill förändra i livet för att må bättre och känna mig mer tillfreds med tillvaron.

Från och med nu ska jag ta makten över mitt liv.

Eller kan jag börja på måndag? ;)

Nej NU!

Tycker Ville håller ungefär samma hull som förra sommaren hittills, eller vad tycker ni?
Hoppas han slipper gå upp mer nu utan kan hålla sig ungefär såhär. Förra sommaren blev det värre under juli, augusti för då började han ju rymma in till de andra hästarna i stora hagen. Nu går han där han går med Bamse-luringen och greenguarden är på...




(dumt nog alltid fotad lite i nerförsbacke, det framställer ju inte hans höga kors i bättre dager precis...)

Nali, Stella och jag var på en mysig utflykt idag. En fin badplats och strand hittade vi, gjorde inget att det var en bit att åka.

Stella och jag myser på filten i skuggan


Känner på vattnet och sanden

Jaaaaaa, minst tre gånger har Stella sagt mamma nu. Jag blir lika förvånad varje gång, men det är så coolt!

'Heeej' och 'mamma' kan hon säga och så massa annat nonsensprat :) Fast inte på beställning, det bara kommer då och då.

7 månader imorn och kan redan prata, häftigt ;)