Vet inte varför det så ofta känns som att man väntar på något. Jag försöker tänka, lev nu, lev nu! Hela tiden, ändå är det som att man sätter upp små mål, efter den saken kommer det bli bättre, o efter den saken kommer det bli bättre.

Det har verkligen blivit lättare att leva i nuet sen Stella kom, för nu är varje dag helt underbar, ibland vill jag bara stanna tiden och klicka på spara. Det försöker jag göra, fast i hjärnan, och i Stellas minnesbok också.

Och på ett sätt är det väl bra också att man aldrig känner sig nöjd och färdig, för den dagen man gör det är det väl dags att dö. Man lever väl för att leva och inte för att dö. Men jag är rädd för att vara framme vid den där dagen, den sista dagen, utan att känna mig nöjd med det jag gjort, kanske vill hinna mer. Men den dagen, den sista dagen, är det ju för sent.

Så: Lev Nu! Lev Nu!

Ändå sitter jag och väntar på nåt: att Peter ska komma hem, för att sen åka bort, känns ju lagom meninglöst.
Nä, när Stella vaknar är det vi som packar och åker iväg på utflykt vi med!

Svar på kommentar: "Vadå rötmånad, menar du att hästen ruttnar då eller? :O"

Nej! Men operationssåret kanske inte läker lika bra i rötmånaden, större risk för infektioner då ju! Och han behöver få skydd mot stelkramp genom grundvaccination innan man kan kastrera honom.

---

Stella leker Top modell i gräset, eller förresten, det är väl jag som leker...



Försökte få henne att hålla i en maskros o se söt ut samtidigt, det gick bara med en sak i taget visst :)


Jag satte upp en gunga i äppelträdet utanför, wiee
(obs, jag är väldigt noga med att skydda Stella från solen ,tog bara av henne för att få fina bilder!)

Hemma igen från Noratrippen. Jag hann inte allt jag ville för gårdagen var bara för regnig och trist. Igår var bara en skitdag, som det blir ibland när man sovit dåligt, ätit dåligt och det till råga på allt regnar...

Nåja, idag har vi varit på bättre humör både Stella och jag!
Hon älskar att gunga i mormors (o Lasses såklart) kök, skriker av skratt!
suddig bild


Såhär jobbig har lillskiten Bamse varit mot Villiam, säkert inte så bra för hans behandlade bakknän att behöva försvara sig mot hans attacker hela tiden... Han ska kastreras så fort det går, bara det inte blir rötmånad

Jag tänkte mig ju att om man av någon anledning som (relativt) nybliven förälder skulle vara vaken om nätterna, så skulle det bero på bebisen. Så var inte fallet tydligen, inte med min bebis och inte med min spända mammakropp. Stella är snart ett halvår, hon har varit vaken nattetid max två eller tre gånger hittills. Jag, däremot, har aldrig haft så svårt att komma till ro och slappna av. Förut kunde jag somna snabbare än blixten, fanns det några minuter över för en powernap, var inte jag sen att ta chansen. Nu är det annorlunda. Det hör väl till hela föräldragrejen att vara på sin vakt, alltid redo liksom. När som helst kan bebisen behöva en. Men det är just därför det vore så praktiskt att kunna koppla av och ta sig en blund när tid finns.

Hoppas ni har sovit bättre än vad jag har gjort!

Eller semester kanske man inte kalla det, men vi har åkt till mamma/mormor/mosters m fl, om bor här i den här trakten. Och stannar några dagar.

Det Petra och jag skulle göra igår var att titta på en ponny. Och hon köpte den! En liten, liten plutt. Bamse heter han, shettishingst, 2 år, med okänd stam. Han ser så liten utan bredvid Ville. Men han är inte minishettis, utan vanlig. Nu har Ville fått en shettiskompis! Så nu har Ville flyttat hemifrån och är på sommarlov hos Källers.

Helan och halvan


Familjen när vi vaknade imorse

---

Idag har mamma lärt Stella att gnägga, efter några vändor med pekboken med djuren gnäggade hon hela tiden! Så himla söt, det första specialiserade ljudet som hon lärt sig. Hon kan ju spela på läppen och göra gurgelljud och pruttljud med munnen också. Och sjunga och babbla massa blaj också...

Nu sover hon där uppe och ska jag passa på att pluggeliplugga lite, sista inlämningsuppgiften för den här terminen ska skrivas. Kolla gärna in mina texter på min andra blogg www.onlylonely.blogg.se/alster om ni vill, kommentera om ni tycker nåt om det jag skrivit. Bra, dåligt, intressant eller vad ni vill!

Ha det bra allihop (ni tio trogna :))

Nu får ni beröm, tack för kommentarerna! Det är mycket roligare att logga in på bloggen och se lite respons, då känner jag mycket mer för att skriva igen!

Idag har vi haft en underbart skön sommardag, det har varit varmt, trevliga människor och bara massa bra saker!

Några av dagens pics:

---

Imorn ska Pyttis, jag o Stella iväg på en spännande grej, får se om det blir nåt av med alltihop... Update kommer sen.

Sov Sött

Det var jättehäftigt idag. Värsta ögonblicksupplevelsen, mellan Stella och mig när jag kände att hon ville säga något och jag förstod och hon blev så glad när vi förstod varandra! Superhäftigt alltså. Och det här var verkligen ett rent önskemål från hennes sida och inte de vanliga instiktiva behoven, som hunger, trötthet osv.


Vid lunchen brukar Stella få lite olika puréer (alltid hemgjorda!). Idag var det potatis, palsternacka och morot. Ibland har hon fått smaka lite vatten i en plastmugg, bara för att hon tycker det är kul att smaka och dricka ur mugg. Jag värmde maten medan Stella satt i sin stol och väntade. Sen medan maten svalnade lite hällde jag upp lite vatten i Stellas mugg (hon betraktade allt jag gjorde mycket noga). Stella gapade hungrigt till varje mattugga hon fick, smask smask, mums mums. Sen började hon låta lite arg, fast hon fortsatte äta allt jag bjöd henne, jag trodde först att hon tyckte jag var för långsam med nästa sked. Men sen såg jag att hon lät arg samtidigt som hon stirrade på vattenmuggen. "Jaha, du vill ha lite vatten?!" Och så fick hon dricka. Efter det fick jag världens gulligaste smile tillbaka. Yes, hon fick sin önskan uppfylld och blev superglad över att hon kunde göra sig förstådd!

---

Den andra häftiga grejen är att Stella har lärt sig sitta utan stöd idag!

Ame, kommentera mera då. Boring annars ju!!!

Tack för feedbacken på mitt virriga inlägg om bloggens vara eller icke vara. Kul att ni gillar det jag skriver! Så mycket roligare att uppdatera när jag märker att någon bryr sig om det jag skriver, vad det än handlar om.

Jag har så himla svårt att avgöra var gränsen går för vad som är privat och vad som är personligt. Peter tycker ibland att jag skriver alldeles för mycket privata tankar, men är det inte bara personliga tankar? Jag berättar ju långt ifrån allt som händer och t ex det som rör Peters och min relation håller jag utanför bloggen. Svårt det här med bebisen, jag vill ju dela med mig av hennes framsteg, men ändå inte fläka ut hela hennes liv på internet. Man måste väl ge sina barn integritet också? Eller hur gör man?


Man undrar juh...

Den här fina lilla ekorrebebisen låg tvärdöd inne på mammas köksgolv förut när jag kom in


Tio minuter tidigare smaskade Manicken i sig en stor, fet råtta. Nu var han tvärmätt och låg och kurrade nöjt över sin fångst. Men det var väl ändå onödigt att döda ett djur till för skojs skull?... Ekorren var så fin också.

Lasse skulle lägga den fint i gräset så jag kunde ta en bild, genast trodde Manicken att den levde igen och han skulle på'n igen, checka den utspända stora tigertassen med klorna i högsta hugg

Tänk att några pyttesmå gröna blad kan göra en på så bra humör! Mina sockerärtor och spenat har kommit upp ute i landet nu, i fina rader, precis som jag sådde dom, så det kan inte va ogräs alltihop. Yay!

Stella kan ta ur och sätta i nappen när hon känner för det:


Stella gillade pop-up-leksaken och kunde både öppna och stänga luckorna med djuren i, full koncentration:

Jag känner för att skriva lite, men allt och inget flyger genom mitt huvud. Kan inte precisera riktigt vad jag vill uttrycka. Nästan varje dag flyger diverse bloggämnen förbi i tankeflödet. Jag vill skriva om smått och stort, viktigt och oviktigt. Jag vill inte ha en sån blogg där jag bara berättar vad jag gjort under dagen, den ska va mer än så. På nåt sätt tappade jag sugen lite när jag lösenordsskyddade bloggen. Även om det säkert är ungefär samma personer som läser nu som läst innan, så försvann ju hela drömmen om att bli en stor blogg. För på nåt sätt vill man ju ändå dela med sig när man skriver öppet såhär på internet. Det är ju i och för sig ett sätt att dela med sig till familj och vänner av sitt liv. Men det är ändå sporrande när man kan se besöksstatistiken gå upp, det borde ju tyda på att fler och fler gillar det man skriver. Inte bara för att snoka eller gotta sig i någon annans liv, utan faktiskt kanske bry sig om eller vara intresserad av vad någon annan skriver.

Jag följer själv ett tiotal bloggar varje dag, några är mina vänners, men några bloggar läser jag fast jag inte har någon som helst relation till den som skriver. Jag har bara kommit in av slösurfande klickande och senare blivit beroende av att 'se hur det går' med allt. Några av de bloggar jag följer skriver träffsäkert och humoristiskt, några stör jag mig på, men kan inte sluta läsa deras inlägg.

Vart vill jag komma egentligen? Jo, kanske till att motivationen att skriva bara för familj och vänner är inte lika stor som att skriva till alla, vem som helst. Egentligen vore det ju trevligare att föra en tvåvägskommunikation med familj och vänner. Nu känns det ibland som att alla vet hur det är med mig och vad jag gjort genom bloggen, så de behöver inte höra av sig... Och det känns ju inte så kul. Men som vilken författare som helst så vill man väl att folk ska läsa det man skriver, man skriver väl kanske för sin egen skull, för att man vill få ur sig sina tankar. Men sen behöver man få feedback och bekräftelse, vare sig man skriver för att väcka debatt eller om man vill dela med sig av sorg, glädje, kärlek och livet.


Det kanske blev djupt det här, vet inte om någon fattar vad jag menar. Nu när jag själv har delat ut lösenordet till bloggen till de personen som jag vill ska kunna läsa, så känner jag något slags behov att tillfredsställa varje enskild läsares önskan, istället för att bara vara mig själv och skriva precis det jag känner för. Jag vet att några tycker Stella är roligast att läsa om, och se bilder på. Nån tycker jag ska skriva om hästarna. Nån vill bara se bilder. Nån vill veta exakt vad jag har gjort, vem jag har träffat osv. Alla vill ha varsitt inlägg på nåt sätt. Jag vill att min blogg ska vara något för alla, men samtidigt önskar jag ju mig att läsarna ska acceptera mig som den jag är, med mina tjatiga hästinlägg ibland och lite propaganda och virriga inlägg ibland. Och så familjelivet förstås, med upp- och nedgångar. Jag kanske ändrar mig och tar bort lösenordet igen en dag, jag vet inte. Men om jag vill skriva för att dela med mig, så känns det konstigt att bara dela med mig till vissa. Hur ska jag annars någonsin bli en berömd bloggare?

Jag vet att jag skrev lite luddigt om vad som hände på kliniken egentligen. Jag orkade inte riktigt berätta allt den här gången. Men lite ska jag förtydliga. Veterinären berättade för mig att shettisaveln såklart har en baksida, precis som med all annan extremavel så blir vissa problem vanligare. I hundaveln är det ju mer känt att aveln har gjort vissa raser svagare på olika sätt.

Det shettisar kunde få problem med var tydligen bakknäna och tänderna berättade hon för mig. Båda Villiams bakknän var instabila, man kunde flytta knäskålen i sidled, vicka på den fram- och tillbaka. Det är inget som har kommit nu, utan är antagligen medfött. Antingen han har överansträngts eller underansträngts så har det påverkat honom mer och mer, eftersom jag nu kan se honom halt på riktigt. Vi valde att vänta till återbesök med att röntga, man vill helst inte se bilderna trodde veterinären eftersom det troligtvis inte ser bra ut. Pålagringar i leden finns antagligen. Han fick ju kortison insprutat för att testa om inflammationen i leden kunde botas och han kanske blir ohalt. Återbesök om tre veckor. Under tiden får han gå i hagen och ta det lugnt. Om ingen bättring syns vid återbesöket kommer inte fler liknande behandlingar göras för då är det obotligt eftersom han är så gammal.

Så, nu kanske ni fattar lite bättre? Fler frågor? Anna? :) Någon?

Helt skumt väder idag. Dagen började lika grått som de två senaste dagarna. Trodde det skulle bli ännu en blöt dag. Men varmt och kvavt kändes det, och vips var alla gråa moln som bortblåsta, sol och varmt. Nice!

Vi blev bjudna på grillat hos Tommy & Elin, myspys, och vi kunde sitta ute för första gången iår. Stella har använt sin nya keps (se bilden längst ner) utomhus idag.

---

Igår blev äntligen rimforsa-tjej-träffen av. Sune och Maria S va här, och så Nali och mamma. BaBBelBaBBel hela dagen, nästan. Jättekul att träffas igen! Jag bjöd på pepparkakscheesecake med blåbär till, det blev rätt så gott faktiskt.

---

För er som gillar att läsa det jag skriver (och för min egen skull), har jag skapat en delblogg där jag kommer publicera sånt jag skriver. Till exempel skoluppgifter mm. Jag tycker själv det är kul att titta tillbaka på sånt jag skrivit tidigare, några av er tycker nog också att det är intressant. Jag har ju fått höra några gånger att jag skriver bra, och det är jag stolt över. Vill gärna dela med mig av det.

Trevlig läsning på http://onlylonely.blogg.se/alster/

(Samma användarnamn och lösenord som på den här bloggen gäller, alltså onlylone och stella0)

Jag vet att jag är lite tjatig om detta. Men här är en namninsamling mot könsspecifika barnkläder, skriv på ni som håller med mig. Det handlar som sagt inte om att göra flickor till pojkar och pojkar till flickor, utan att ge alla barn alla möjligheter att hitta sin personlighet. När det då nästan bara finns speciella pojkkläder och flickkläder så har man som förälder inte så stor möjlighet att vara öppen för olikhet. Eftersom jag inte hittar speciellt mycket kläder i alla möjliga färger att köpa så blandar jag upp med kläder från båda avdelningarna...

Såhär kan kläder se ut som inte utsänder någon speciell könstillhörighet


Igår testade jag mig själv genom att inte rätta en tant som pratade om Stella som han. Det kändes skumt, men ändå lite spännande...


Här ser ni en unge som flyttar sig i cirklar numera!

Nali, Stella och jag åkte på fredagen. Hälsade på farmor och farfar, sov där till lördagen och åkte sen vidare ner till Västervik. Stella är inte så överförtjust över långa bilresor, då hon lätt blir för varm i bilstolen. Svårt att klä på tillräckligt lite tydligen...

Frukost hos farmor och farfar


Framme i fam Kremers torp utanför Västervik, Nali fick genast ta sagostund för sina fd aupair-barn


Sen tog vi gruppbild på alla som va med, svårt att få med alla samtidigt bara




Sarah höll sig undan för all fotografering. precis när vi skulle åka ville hon vara med på en bild

Mina bloggningar kommer lite klumpvis nu för tiden har jag märkt... Hoppas ni inte blir missnöjda för det.

Jag har gjort jättemycket i söndags och lite i fredags... Sått lite fröer, planterat ut lite och satt potatis. Och så har börjat på en blomrabatt (vad svårt det va att stava..) där jag pluttade ner några växter som snälla farfar grävde upp åt mig i lördags.

Ett bildbevis på min bambutipi som sockerärtor och luktärtor ska klättra på


Jag går visst under namnet grävarn' numera

Han var så lycklig över utflykten. Glatt travade han in i transporten, glatt travade han ut och gnäggade när vi kom fram. Världens goaste ponny. Alla på kliniken tyckte han va så fin och söt. Jag vet, sa jag stolt. Jag fick bara en pik om hans vikt. En travtränargubbe sa nåt till veterinären om "oj, vad mager han är, du måste säga till dom att ge han lite mer mat".

Kontentan av besöket blev i alla fall: hälta på vänster bak på böjt spår, han fick behandling (kortison) i båda bakknäna för att stoppa ledinflammationen. Om han blir bättre av behandlingen så är det bra, annars finns inte så mkt att göra, då får han bara gå i så fall. Men det vore ju bra för honom om han kunde funka för lite promenadridning/körning i alla fall. För han blir ju bara deppig om han inte får göra nåt och fet... 

Om ni undrar hur det går med min trädgård så kan ni få en liten update,
blivande trädgårdsland med massa stenar i:



All den här skroten har jag grävt upp ur jorden, nån slags resårmadrass, plankor, glasflaskor mm, för att inte tala om alla stenar...


Min trogna supporter utstöter skratt och ett och annat hejarop då och då, mest tittar hon full av beundran


Heja mamma

I förmiddags gick jag en härlig promenad med Stella sovandes i vagnen och Villiam i kopplet (han går så snällt som en hund bredvid mig).


Jag ville testa för att se om hans hälta beror på stelhet, tyvär såg han inte bättre ut efter en timmes promenad. Marika (veterinären) kollade på honom efter rundan. Så det blir nog att uppsöka kliniken med honom och se om han kan få lite hjälp med lederna. Jag vill ju inte att han ska behöva gå och ha ont.



Guldet vet jag ju inte heller riktigt hur hon är, hon har vilat i ca 8 månader nu helt och hållet. Läkningstiden för hennes skada var 6-12 månader. Jag börjar bli ridsugen nu, så jag hoppas att skadan har läkt ordentligt. Om några veckor ska vi åka och kolla henne i Skara, göra nytt ultraljud och även kolla hältan.

Det här, är absolut första bilden jag har på Guldet när hon står och kliar med en annan häst. Så kul att se att hon har fått en riktig kompis som är i hennes storlek så de kan klia på varann! Det är så hästigt det kan bli, och Guldet är ju en häst, fast jag har svårt att inse det ibland, ibland känns de så mänskliga när man känner dem

Stella gillar verkligen att titta i böckerna. Hon blir jättearg när hon vill bläddra och kolla nästa sida, men det inte går för boken är för tung. Och sen sitter hon inte stadigt själv än, så då blir det så kämpigt att sitta upp tycker hon.