Nu är det ledigt ledigt ledigt från universitetet i Örebro i tre månader. Gjorde en dugga på arter igår, fåglar, växter och småkryp i vatten. Jag fick 36/40 rätt, yes! Idag hade vi också en redovisning av vårt grupparbete - strandprojektet. Så nu är det ledigt och jag har läst sammanlagt 1,5 år - nu har jag 2 år kvar på min utbildning.

Under sommaren kommer jag läsa två kurser på distans för att jag tycker det är kul och för att kunna ta ut csn även under sommarmånaderna. Jag ska läsa en pedagogikkurs om elevers inflytande och en sociologikurs, inriktad på ungdomssociologi.

Jag har lagt märke till hur vanligt det är att föräldrar och andra vuxna bedömer barn och till och med dömer ibland. Jag tänker såhär, att det är enormt viktigt att bekräfta barnet hela tiden, att sätta ord på vad hon kan och vad hon gör. Jag ogillar att säga "vad duktig du är". Varför ogillar jag det då? Jo, jag tror det är för att jag tycker att hon ska få möjlighet att utforska och lära känna omvärlden utan prestationskrav. En bekräftelse i att "jag ser dig och vad roligt att du har lärt dig hoppa jämfota" blir en helt annan respons för barnet än en bedömning i "vad duktig du är som kan hoppa jämfota". Det är svårt det där med just ordet duktig. Duktig, duktig, duktig - låter jättekonstigt när man säger det många gånger. Men, jo, jag tycker att det ordet ställer krav istället för att verka bekräftande. Ett barn som inte får så mycket bekräftelse vill gärna höra att hon är duktig - för att veta att hon duger. Ett barn som är van vid bekräftelse får en starkare självkänsla och har inte behovet att fråga efter postiv feedback på samma sätt.

Det andra jag tänkte på relaterade faktiskt lite till mitt tidigare inlägg om slarvighet/risktagande. Fast jag vill påstå att det finns någon slags medvetenhet i mitt risktagande, inte just i de två situationerna jag beskrev då, men i den meningen att jag tror att man hämmar barnet om man hela tiden nej-ar och påtalar farorna. Livsfarliga saker som bilvägar och höga stup och sånt där måste man självklart sätta upp regler och gränser för. Men i en vanlig lekpark finns inte speciellt stora faror, om man inte skulle råka ha extrem otur förstås.

Härom kvällen var Stella och jag i en inhängnad lekpark i närheten av där Nali bor i Örebro. Efter en stund kom en förälder med sina två barn i 4-5års-åldern. De va alltså mycket större än Stella. Men barnen var väldigt försiktiga och lekte inte speciellt vilt. Jag förstod strax varför, när mamman öppnade munnen och började oja sig. "Nej, det är ingen bra idé att klättra där, du kan ramla och slå dig", "var försiktig nu så du inte ramlar ner", "nej, gunga inte så högt, du kan ramla av" osv vad barnen än började leka med så kom en hel ramsa med försiktighetsförmaningar. Hon styrde också barnen väldigt mycket - "bättre att du klättrar på den här sidan, den där sidan kan vara farlig". Helst verkade hon vela att de skulle leka kiosk, det var mest ofarligt tydligen. Jag märke även genusmissen att tjejen fick extra mycket förmaningar. Såklart de ramlar och slår sig om de aldrig har fått testa och träna. Stella klättrade och gungade lika mycket som de stora barnen, men utan några förmaningar från mig. Istället peppade jag henne och bekräftade henne i det hon gjorde "oj, vad snabbt du åker i rutschkanan" och "vilken bra teknik du har fått på klättringen nu Stella". Jag tycker det är väldigt roligt att låta Stella välja själv och utforska i sin egen takt när den möjligheten finns. När det är hennes lek får ju hon självklart välja vad hon vill leka med.

Så tänker jag, hur tänker ni?

Usch, jag sitter och blir riktigt förbannad på mig själv faktiskt. Det är inte ofta jag irriterar mig så pass på min egen prestation att jag blir arg. Men jag blir så besviken på att jag inte kan göra så snyggt som jag vill. Jag vill kunna göra supersnygga designer, men det blir bara okej liksom. Jag har liksom inte fantasi nog att göra på fri hand och göra snyggt. Och jag är så usel på att se framför mig vad som blir snyggt, med färger, bilder, former... Det bara blir och så blir det dåligt, så börjar jag om eller börjar ändra igen, så blir det nåt helt annat, men inte så bra ändå.

Jag skulle ju vilja ha photoshop i min dator, så skulle det kanske bli lite lättare att göra snygga kollage av bilder och få fram häftiga effekter. Ska nog kolla upp vad det kan kosta att köpa.


Jag hade värsta bilden i huvudet hur vackert det skulle bli med ett jättestort hallon - älskar hallon - de är både vackra och goda. Det blev inte så häftigt som jag ville... Men men, nu får det vara och nu har jag en lite somrigare blogg tycker jag. Kanske jag blir sugen på att öva mer och så blir det förändring snart igen.. Vi får se.

Bilderna blev tyvär inte så bra... Jag såg verkligen på hästarna när de kutade runt där hur tjock Ville redan är. Vilken skillnad det är i Bamses och Villes ork och smidighet! De har ändå gått i helt nerbetad hage. Iof de som har hållt den så nerbetad också...

Här ger de sig upp i skogen och kollar läget - där de igår sprang imellan trådarna och rymde.


Här bakom ser man fållan som leder bort till stallet och en lösdrift som de ska kunna gå in i (snart när den är urmockad!)



Idag har Ville gått med munkorgen hela dagen och hästarna har stannat i hagen med strömmen påslagen. Han riktigt deppade och tjurade ett par timmar, men hittade sen en teknik för att lyckas få i sig lite gräs. Man känner sig grym, men han mår inte bra av att bli tyngre :/

Ville är ju nu skodd igen på alla 4 hovarna. Hoppas han inte blir halt av lite lagom ridning/körning nu i sommar.

Peter och jag har jobbat med en ny hage åt shettisarna senaste veckorna. Äntligen blev den färdig idag. Så nu har de en helt parasitfri hage i skogen med en fålla bort till lösdriften. Det var mer gräs än jag först trodde eftersom den nu blev klar så pass sent på våren. Så Ville kommer bli tvungen att ha munkorg på sig en del nu i början tills det är mer nerbetat, eftersom han inte mår bra alls av att bli så tung och stor. Sen tror jag skogshagen blir ganska mager och bra för dem. Det värsta var att precis när vi kom hem ringde Jonatan och sa att hästarna hade rymt. Shit, allt jobb förgäves ungefär. Men strömmen var iof inte påslagen eftersom en sladd var trasig... Hoppas de kommer stanna i hagen och trivas när väl strömmen är på!

Ska se om jag orkar lägga in nya bilderna jag tog på hästarna när vi släppte ut dem förut...

Stellas namn på Jonatan och Daniel är Tann och Daa, det har hon berättat igår och idag. Jag tror att när jag säger Daniel-o-Matilda i ett svep låter det jättekrångligt, så hon förkortar till att säga Daa.

Igår eftermiddag tog vi tur med vagnen med Ville. Daniel, Matilda och Stella åkte och jag gick bredvid. Ville tyckte det va jätteskoj att komma ut och barnen också. Jag gick lite makligt i min egen takt och de travade på. Sen kom jag på mig själv med att slarva med säkerheten igen. Jag kanske inte ska lämna över ansvaret till en 8åring för två mindre barn? Jag sa att de inte fick galoppera, men om Ville hade tagit initiativet så hade barnen säkert bara tänkt att det va kul. Då fick jag upp skräckbilder på att Stella skulle tappa balansen och trilla fram och slå i munnen i vagnen eller trilla ner framför vagnen. Usch, jag får upp sånna läskiga scenarion ibland när jag inte har full kontroll. Men jag litar väldigt mycket på Ville, som verkligen är världens snällaste. Daniel litar jag ganska mycket på också, men inte fullt. Stella tyckte de supermysigt att åka där i vagnen och hon satt så tryggt mellan Daniel och Matilda. Hon gillade att trava också. Men vet i fasen om jag borde ha släppt dem själva utom synhåll?...

En tankeställare till fick jag lite senare när Matilda och Stella lekte tillsammans så bra i sandlådan. Bra, tänkte jag, och så sprang jag runt och fixade med hästarna, bar vatten och borstade och släppte ut. Rätt vad det var tittade jag ut och såg Stella uppe på trappen till huset. Matilda va borta. Jag sprang dit och hittade då Matilda där inne med sitt spel. Ups, inte så bra barnvakt där. Det ansvaret kanske jag inte borde ha lagt på en 5åring heller. Men tidigare va Matilda superbra lekkompis med Stella och de körde traktor, skottkärra och grävde i sanden tillsammans. Helt plötsligt gick hon bara in... Ingen skada skedd, och jag hade ju lite koll. Men ändå inte full koll. Jag måste nog skärpa mig och inte slarva med säkerheten! Det har ju faktiskt hänt att Stella har gått ner till vägen för att titta på hästarna.

I helgen blev det en roadtrip för oss igen. Vi gillar ju att åka på små resor och vill ju såklart hälsa på de vi tycker om då och då. Det som vi aldrig tycks lära oss verkar vara att det lätt blir stressigt och jobbigt att hälsa på alla vi känner på vägen. Nåja, nu va det ganska många vi hoppade över, som vi kunde ha "passat på" att hälsa på. Men vi blev ändå rätt sletna och speciellt då älskade Stella. Hon började med en liten lätt förkylning redan innan helgen och slutade helgen med hög feber och nya tänder som värker och ploppar upp. Det tar på krafterna både att sitta still i bilen och att träffa många nya människor som man inte känner igen. Stella och jag har varit hemma både igår och idag och piggat på oss. Det har hon behövt. Vara lite ynklig och mammig, det kan man behöva ibland. Hon är så stor och lär sig så många nya saker varje dag. Senaste är att öppna dörrar själv och gå framlänges nerför trappen själv - usch livsfarligt!

Hon va så söt när vi va på dopet. Hon satt och pratade högt och ropade "mammma", "papppa", "mimmi" och "bääääbiiis" när alla fyra bebisar kom fram där framme. (Det va fyra dop samtidigt! Men vi va ju där för Anna, Jimmy och Teds skull.) Det va jättefint dop, det är verkligen nåt speciellt med att va i kyrkan sådär - högtidligt och vackert. Däremot blir jag lite störd av det kristliga, typ "giver du ditt barn till gud..." osv.
Men det va supermysigt och fint att vara med. Ted är så glad och gullig, han skratta åt mig när jag pratade med honom. Och vi fick massa gott fika också. Hihi, tack Anna-familjen!

Anna med hela sin familj och med nydöpta bebisen Ted


Vi som var vänner fick också va med på bild, fast Ted tyckte nog att det va väldigt många olika foton som skulle tas... :)


Snyggpappan


Stella o jag


Stella fick rida på snälla, fina Tengill ihop med Annas kusinbarn som också va supergullig med Stella
(handen i munnen redan där, klia nog i tandköttet)

Den här kursen jag läser nu, "natur och skapande", har verkligen fått mig ännu mer intresserad av naturvetenskap. Det är så himla fascinerande att förstå hur världen är uppbyggd och fungerar. Jag tänkte dela med mig av några saker jag lärt mig. Saker som är helt naturliga delar av vår omvärld men som man kanske inte tänkt på.

Visste ni att...

* en äppleblomma måste besökas av minst 6-8 bin för att ge en fin, rund frukt? Varje kärna måste bli befruktad och runt kärnan byggs fruktkroppen som ett skydd. Vanliga trädgårdsäpplen kan därför vara lite knotiga och missformade, om man inte har mycket bin i närheten.

* det är bakterier som bryter ner allt dött material, t ex löven på marken i skogen, eller komposter? Visste ni att bakterierna cellandas och avger koldioxid som allra största restprodukt vid sin nedbrytning?

*det finns en bergartscykel? Att till och med våra hårda, till synes oföränderliga berg, ingår i en livscykel? Det är himla häftigt och svårt att greppa eftersom det går så himla långsamt. Men berg bryts ner och nya bergarter bildas på olika sätt.

*trollsländor lever som larver i sjöar och åar i flera år innan de utvecklas till färdiga trollsländor och då lever bara några dagar för att lägga ägg?

*alla levande organismer är uppbyggda av samma slags atomer till allra största del, väte, syre, kol och kväve? Är inte det häftigt att en svamp, ett träd, en häst, en val, en människa - alla är uppbyggda av samma slags atomer. Och alla levande organismer är i sin tur uppbyggda av celler.

Visste ni om allt det här? Eller fick ni lära er något nytt? :)

Vet ni vad, innan vardagslivet med barn började var jag så rädd för det. Jag var så rädd för att vardagarna skulle bli tunga, jobbiga, tråkiga, lika varandra. Att hämta och lämna på dagis skulle avlösa handla mat, laga mat och lägga barn. Ja, det stämmer på ett sätt. Eftermiddagarna är ganska korta och man får vara effektiv om man vill hinna med saker. Det är många gånger jobbigt för mig att vara ifrån Stella. Men jag är så glad att vardagslivet funkar så bra. Jag trivs så jättebra med det livet. Det är så skönt att ha ett eget liv, en drivkraft för något mer än för mamma-livet. När jag var mamma-ledig var det ibland jobbigt, riktigt jobbigt att aldrig göra något eget. Något intellektuellt eller något som tillät mig vara Lone - en egen person med egna tankar. Nu när jag kombinerar pluggandet med mamma-livet känns det så rätt. Jag är en så mycket bättre mamma när jag även hinner vara Lone. Jag behöver det. Det var till och med så att jag på något sätt dömde de mammor (främst faktiskt) som sa att de behövde egentid. Herregud man skaffar väl inte barn för att ha egen-tid liksom. När man har blivit förälder får man ju ta sitt ansvar hela tiden. Jo, det är klart man ska, men att dela ansvar med den andra föräldern är också viktigt. Och att lämna på förskola förstör inte barnet. Det är ju också en väldigt bra plats för barnet att leka, utvecklas och lära sig umgås med andra barn. Äsch, nu tappade jag visst tråden...

Det jag ville berätta var i alla fall det, att jag nu tycker alla dagar är roliga, vardag som helg. Att Stella trivs så bra på dagis bidrar självklart till att det känns mindre betungande att lämna henne där. På något sätt mitt i allt kaos av alla måsten man har varje dag, fixa mat, tvätt, disk, hinna gosa, umgås och leka mycket med Stella - så finns inte den stressen eller tristessen jag var rädd för. För även om det kan kännas tight om tid, så tar man bara några djupa andetag och sätter sig ner och bara är, så hinns allt med och alla är nöjda och glada. Jag märker nu att jag har svårt att förklara vad jag menar, men jag vill försöka beskriva min känsla av lycka av att leva i nuet och låta spontaniteten flöda... Mellan alla måsten då, förstås. :)


I vår vardag ingår allt som oftast Stellas kvällsbad, "badda??" frågar hon 20 gånger om dagen, hon älskar att bada och allt som har med vatten ("patten") att göra. Här är hon nybadad och redo för insmorning, kvällsbok och vällingflaskan