Idag har vi haft en riktigt mysig familjdag, Stella, jag och Peter. En lugn Lördag när hela familjen är samlad utan måsten. Vi tog lite sovmorgon till kvart över 8, tack Stella, bra inpassat! Åt en mysig frukost. Sen hängde vi en stund i lugn och ro innan vi åkte till Ville och skötte om honom litegrann. Vi tog en körtur bort till mamma och hälsade på och fick lite fika. På eftermiddagen var vi ute och gick i skogen hemma och sen lite sandlådelek, innan kvällsmat. Det märktes att det var bra för Stella att få ha sina föräldrar i lugn och ro en hel dag, hon har varit lite mycket på förskolan senaste tiden tror jag, för hon var verkligen i behov av föräldratid. I Fredags var jag även ledig med Stella och då hade vi också mysdag tillsammans, underbart!

Här har jag trixat lite med en av körbilderna, ni får se före och efter nu i början, blir kanske roligt och se vad som har ändrats...
Före:


Efter:

Det känns kul att fylla år i år! 25 tycker jag är värt att fira och tydligen min familj också. Jag har fått två presenter i förskott redan som jag är jätteglad över. Peter har beställt en ny telefon till mig som kommer i början på nästa vecka, ska bli superkul att ha en egen android-mobil, då ska jag spöa Peter på Wordfeud (typ alfapet online).

Av mamma har jag fått, som jag önskade mig för flera månader sen, både Photoshop (bildredigering) och Premiere (filmredigering), båda version 10. Har suttit ikväll och istallerat och börjat testa redigera lite bilder. Det är svårt och finns otroligt många funktioner. Känns jättekul, för nu finns inga begränsningar på hur mycket jag kan göra med bilderna. Bara mina kunskaper, än så länge. Men det finns mycket tips på nätet hur man kan göra. Här är en liten provsmak, på en testbild jag jobbat med idag...

Före redigering:


Efter redigering:


Nåå, vart det nån skillnad? :) Jag skulle vilja ha bort att jag ser lite gul ut i ansiktet, av solen, speciellt vid ögonen, men sånt pill vet jag inte riktigt hur jag ska göra än...

Stella vill gärna kolla in hundarnas tänder




Och visar att hon också har tänder, ca 13-14 stycken är det numera!

Ni måste kolla på klippen i rätt ordning, då blir det roligast!

Jag stör mig lite på mina studiekompisar som inte har mycket annat för sig än att klaga på utbildningen hela tiden. Ena stunden är det för lätt, andra stunden för svårt. Jag håller med om att den här kursen Natur & Skapande inte är speciellt förankrad i verksamhet med små barn. Vi har fyra lärare varav en av dem har jobbat i förskola/skola med barn. De andra två biologerna är jättekunniga och vår bildlärare är rätt kul, men inte så engagerad. Ingen av tidigare delkurser har varit speciellt svår, det har inte varit mer än högstadie/gymnasiekunskaper vi lärt oss och de flesta har tyckt det har varit rätt mesigt. Samtidigt är det jättemånga i klassen med kasst självförtroende eller dålig självinsikt, vad vet jag, för de tror inte att de kan någonting och att de aldrig kommer klara tentor/duggor men gör det sen galant.

I den här delkursen vi läser nu, som heter Jorden - vårt hem i universum, har vi gått igenom lite mer kemi och fysik-grejer, typ om atomer och sånt och lite om ljus, färger, spektrum och hur ögat fungerar. Sen kommer det komma om rymden och planeterna osv sen också. Nu sitter varanda kotte (nästan) och klagar på att det är för svårt och vilken användning ska vi ha för detta i förskolan. Ska vi bli biologer, kemister och optiker också? Undrar de. Jag blir lite putt och tycker att nån måtta får det väl va på klaget, alltså vi går på universitet - då kan det väl inte va mellanstadiekunskaper man lär sig bara för att vi ska jobba med små barn? För det första skapar det insikt hos oss att gå lite djupare, hur ska man kunna förklara något enkelt om man inte förstått bakomliggande orsaker? För det andra måste vi ju ligga på en högre nivå än barnen för att kunna lära dem. Även om man i ett samspel och allt det där ska leka fram kunskaper och utforska tillsammans med barnen, så hur ska man uppfylla alla kunskpaskrav som finns i läroplanen om man inte har djupare kunskaper själv?

Så visst kan jag hålla med dem om att lite mer förankring, prat om didaktiska möjligheter och vad av det här och vilket sätt ska vi prata med barn om detta. Men jag tycker faktiskt att det är lite pinsamt att jag som har läst natur; matte, kemi, fysik och biologi inte har fått gått något djupare än det jag lärde mig på högstadiet och gymnasiet. Självklart har jag lärt mig massa nya grejer också, och sånna roliga grejer som är inspirerande att ta upp med barn. Men faktum är att jag hade kunnat skippa de flesta föreläsningar och ändå klarat mig igenom detta...

Jag har sovit så dåligt senaste nätterna. Det är jobbigt. Den här veckan jobbar Peter em - vilket innebär att Stella och jag är ensamma om kvällarna - alltså är det bara jag som kan lägga henne. Det innebär att jag somnar med henne, sover jättedjupt och vaknar lagom när Peter kommer hem och min kropp som sovit djupsömn tror det är morgon. Helknasigt. Det har varit jätteskönt att Peter har kunnat lägga Stella alla andra kvällar nu när jag är såhär superkvällstrött. För just den där vimmelkantigheten och djupsömnen är jättejobbig att få mellan kl 20-23 på kvällen. Igårnatt somnade jag om nånstans runt 2 igen, nu är jag fortfarande vaken. Jag började dessutom må så illa att jag var tvungen att gå upp och rosta mig en macka - som jag knaprar i mig nu...

När jag ligger vaken såhär och försöker somna är det så lätt att börja grubbla och tänka, stressa och oroa sig. Jag vet inte egentligen vad jag är orolig och stressad för, för jag har drömt jättestressade drömmar också på senaste tiden. Jag antar att det är hormoner som sätter fart på oron. För att bli lite lugnad och prata med någon som vet så ringde jag barnmorskan imorse. Hon var inte så trevlig och lugnande som jag hade hoppats. Utan hon tyckte att hon kunde minnsan inte göra så mycket - men hallå - lite samtalsstöd är väl aldrig fel? Även om hon inte kan kolla om det finns nån bebis där inne med ultraljud eller lyssna på hjärtat för att det är för tidigt för att säkert höras - så kan hon väl lugna en trött, lite ledsen gravidio?... Det är säkert vanligt att man oroar sig mer andra graviditeten än första, just av den anledningen  att allt har gått så bra en gång. Jag har ju en underbar Stella och inget gick ju fel då, kan det fungera en andra gång. Ska man ha sån tur? Nån gång måste väl otur och olycka drabba familjen. Massa sånna tankar kommer upp.

---

Dagens bästa var att jag införskaffade en baddräkt och började simma. Det ska bli min bästa träning under graviditeten har jag bestämt. Om jag försöker komma iväg en eller två gånger i veckan så tror jag det är jättebra sätt att kunna hålla igång. Man känner sig så viktlös i vattnet och det tränar verkligen hela kroppen. Blev andfådd och helt trött i musklerna efter mitt första pass. Jag mjukstartade med 21 längder - ca 500 meter - vilket tog 20 min. Om jag dubblar det och kör ca 40 min tror jag det är ett lagom pass. Bästa Mimmi-mostern va med Stella i barn-plask-bassängen under tiden jag testade nya baddräkten.

Nytt sovförsök... Godnatt!

Det är helt oroligt hur kroppen/hjärnan är funtad. Att man glömmer så fort. Det var inte speciellt länge sen jag var gravid och födde Stella. Men det mesta av minnena av att det var jobbigt är som bortblåst. Inte förren jag väl var gravid igen, kom jag ihåg hur tufft det är. Jag känner så väl igen mina känslor från förra gången, nu jag väl har dem igen. Hormonstormar, humörsvängningar, illamående, kissnödigheten, törsten, tröttheten och den fysiska och psykiska ansträngningen det är att vara gravid. För att inte tala om avsmaken för mat och känsligheten för olika lukter. Kylskåpet får mig att kväljas. Det är väl bra att det inte är så lätt som att gå och köpa ett barn i en affär - för då skulle det väl finnas ännu fler ogenomtänka föräldraskap. Jag menar jag älskar ju Stella över allt annat och samma känslor kommer ju växa fram för det här barnet. Jag är glad att det inte är enkelt - men behöver ändå få 'klaga' lite över hur tufft det är. Tidigare i livet tänkte jag att jag vill ha många barn. Jag älskar ju barn. Men nu när jag har Stella och väntar på lilla syskonet - så känns det så fulländat på något sätt. All kärlek jag känner och all tid jag vill ge Stella och bebis. Att gå igenom det här en tredje gång får mig redan nu att känna att det räcker med två barn. Eller ja, jag tänker inte rista något i sten. Man vet aldrig hur det kommer kännas senare i livet.

Jag bara vill dela med mig av min upplevelse. Det är oroligt slitigt att va gravid. Det va till och med en i klassen som hade frågat min vän Sofie, en dag när jag var borta, om jag var deprimerad. Och ja, jag förstår att det syns på mig att det är något. Det går inte att dölja och jag kan inte spela glad och upprymd när jag inte känner så. Jag har mått oroligt mycket illa den här månaden och det är svårt att bara köra på som vanligt. Såhär har många av mina eftermiddagar/kvällar spenderats:

Min lilla hästaputt, han har blivit så nedgången på sista tiden. Jag är ju bara där en-två gånger i veckan och senaste månaden har jag sett honom tappa allt mer. Musklerna har han tappat och geisten. Jag känner knappt igen honom. I torsdags hade jag ute veterinären som gjorde en ordentlig koll på honom. Hon tog även blodprov som inte visade något. Däremot tyckte hon att han är alldeles för smal nu. Hon kollade även tänderna och det visade sig att en av hans maltänder är helt nedsliten, vilket gör att tänderna i överkäken har växt så mycket att en berg-o-dalbana har bildats i hans högra tandrad. Det gör att det är svårt för honom att tugga maten, och det märks att han tar längre tid på sig att äta nu. Chockerande besked var att hon tyckte hans tänder såg ut att vara 25-28 år gamla - och jag som trodde att han var 20. Han är alltså troligtvis äldre än jag trott senaste 7 åren. Han har dessutom haft diarré ett tag nu och innan det hade han konstigt beteende med att kissa mycket och dricka mycket vatten. Men blodproven visade ju att han inte hade några njurproblem som kunde ha varit anledningen till att han drack och kissade mycket.

Jag har varit ock köpt ett fodertillskott som hjälpa honom att återställa balansen i magen. Pro Eqou heter det och det innehåller sånna goda bakterier som behövs i hästens mage - hoppas verkligen att det ska hjälpa honom så han att blir pigg och glad igen.

Stella fick ta en liten ridtur på honom runt trädgården bara. Hon sitter så stadigt på hästryggen nu och hon älskar det.




Jag tycker han ser för hemsk ut lilla hästen, känner inte igen honom. Han ser bukig ut om magen, men revbenen känns alldeles under pälsen och han är alldeles för smal och muskelfattig... :(

Det har gått för hårt åt honom att gå med munkorgen hela sommaren, han fick ta av sig den för en månad sen ungefär och har stödfodrats med hö två gånger om dagen nästan hela sommaren. Senaste månaden har de betat i en gröngräshage ett par timmar om dagen också vilket veterinären tyckte va jättebra. Annars är jag jättenöjd med skogshagen de har nu, för den är verkligen anpassad för shettisar.

Här kommer en liten film på Stella när hon tränar på att räkna, hon är så go. Hon har inte riktigt fattat grejen med att räkna olika saker, men det är roligt att säga siffrorna som en ramsa!

Som jag har väntat och gått och tryckt på det - äntligen kan jag gladeligen berätta att Stella ska få ett syskon!

Ända sen jag tog testet 26 augusti har jag bara velat skrika ut till alla att jag har en bebis på gång i magen. För att alla ska ha förståelse för mitt mående och kunna vänta med mig och prata med mig om det. Men det sitter som en spärr i mig. Jag kan inte bara säga det - jag är gravid - är hur svårt som helst att säga. När de närmsta väl vet om det är det inget jobbigt, pinsamt eller konstigt med det. Men det är nog något med att jag tänker - vad ska folk tänka? Blir de glada för min skull, eller tycker de att jag är oansvarig eller nåt?

Skit samma - jag och Peter är jätteglada och väntar på bebis och hoppas att alla som tycker om mig/oss också är det!

Jag är alltså i 12e veckan nu och det är då ca 28 veckor kvar. Bebis är beräknad 19 april och det är så spännande.

Det värsta är min trötthet och mitt illamående som har legat som en filt över mig i en månads tid. Förhoppningsvis börjar illamåendet i alla fall släppa lite nu, det är normalt att det brukar gå över efter 12e veckan.

Det gick över förväntan med besiktningen i fredags. Tycker det verkade som att vaktmästarn och hyresvärden hade lite dålig kommunikation för han visste inte vad Lotta hade sagt. Men han tyckte inte det fanns något att anmärka på i lägenheten. Han tyckte att det ändå behövde tapetseras om och att han hade sett värre saker som folk sluppit betala för. Så det kändes jätteskönt att han kunde lugna mig och säga att det nog inte skulle bli några kostnader. Jag som hade förberett mig med att försvara min rätt och berätta vad hyresgästföreningen sagt osv - han tyckte det va lugnt. Städningen va också jättebra, men det visste jag väl - som jag slitit med den!