Nu händer det grejer. Blev helt chockad nyss när jag satt på köksstolen och delade mat till Stella. Stella grejade och pratade precis bakom mig. Sen lät rösten argare, då vände jag mig om. Gissa? Hon stod upp och höll i stolen jag satt på! Det var första gången hon ställde sig upp sådär helt själv utan att nån suttit bredvid. Nu kommer det gå fort. Nu kan jag inte lämna henne oövervakad ens en minut. Hon är jättesnabb på att krypa och rätt vad det är ställer hon sig upp.

Nä, dags att natta lilla skrutten.

Fasen, jävla häst. Jag blir tokig på henne. Jag blir galen, varför kan hon inte bara vara normal? Ja, nu har väl ilskan och hatet lagt sig lite. Men förut när jag var ute med Guldet var jag helt uppriven, ledsen och arg. Jag kände för att göra som Stella när hon tröttnat på en sak och säga 'adjöss med den' och bara slänga bort saken (fast hästen i mitt fall). Jag blir tokig på mig själv att jag låter Guldet ta så mycket energi ifrån mig. Jag blir tokig på att inte förstå mig på henne och jag blir tokig på att hon inte är normal. Hon gör det så svårt för mig. Om jag hade hamnat i den här situationen med en normal häst, så hade det bara varit, känslomässigt jobbigt förståss, men ändå bara, varit att sälja hästen som man inte har råd och tid med. Men nu tvingar problemhästen mig att fatta svåra beslut. Jag hatar att behöva ge upp, att erkänna mig svag, att inse att jag inte klarar av situationen. Vad fasen ska jag göra?

Är hon knäpp? Har hon ont? Är hon rädd? Är hon korkad?
Jag vill inte tro att någon häst av dumhet skyggar undan för sadling eller uppsittning av ryttare. Det är emot alla mina tankar om respekt och tillit mellan häst och människa. Hästar är inte dumma, oftast. Deras dumma beteenden kommer sig av antingen osäkerhet eller av att de har ont någonstans. Det är min ursprungliga tro. Men varför, varför, varför litar hon inte på mig? Varför blir hon sådär scizofren? Helt avslappnad och lugn ena stunden, sen i panik nästa. Den där dumma hästen sätter mig i en sits som jag absolut inte vill vara i. Stundtals känner jag att jag bara vill bli av med henne så fort som möjligt så att jag slipper ansvaret över henne och hennes dumma påhitt. I nästa stund vill jag att hon ska vara igångsatt innan jag eventuellt lånar ut eller säljer henne. Det skulle ju kännas bättre om hon var igångsatt när jag lämnar bort henne. MEN det går ju fasen inte bra, efter 1,5 vecka har hon nu börjat krångla. Och mitt tålamod räcker inte till. Direkt hon börjar blir jag skitarg, förbannad alltså. Mitt fina tålamod som jag brukar ha, det räcker så det blir över åt min underbara Stella. Men för Guldet finns inte mycket till övers. Jag skulle önska att hon var normal häst som man kunde få en stunds avkoppling ihop med när man väl ska rida. Men inte. Ett enda krig. Blä.

Jag anklagar mig själv för det här. Jag vet inte om det är rätt att göra det. Men eftersom jag har haft hästen sen hon var 2,5 år. Det är jag som lagt sadel på ryggen första gången. Det är jag som har ridit in henne. Allt är skit nu. Jag orkar inte med henne, hennes krångel. Skithäst. Och alla säger att hon är så fiiiin. Ful är hon, och dum.

Adjöss med den

... går det med Guldet. Jag bara väntar på bakslag nu. Vi är inne i första veckan, av tolv veckor som hennes igångsättning ska bli. Den här veckan är det endast skritt som gäller, kortare turer. Bekanta sig med hjälperna igen och acceptera ryttare och situationen. Varierat med promenader helt från marken.

Men vet ni vad, nu efter flytten känner jag att Guldet verkligen tyr sig till mig igen. Nog för att det var jättekul för henne att hon hade stora, riktiga hästkompisar i förra stallet. Men det gjorde också att hon tydde sig mer till hästflocken, mindre till mig, tyvärr. Nu går hon ju ensam i hagen än så länge, shettisarna går precis i hagen intill. Men hon vill komma in när jag hämtar henne, njuter av uppmärksamhet och riktigt anstränger sig för att göra sitt bästa.

Idag red jag tillsammans med Daniel på Ville för första gången. Vi red ut en liten sväng och jag blev riktigt stolt över Guldet att hon skötte sig så bra. Reagerade inte ens speciellt mycket när bilar passerade, som tur var slapp vi att bli testade med läskigt länsbussen den här gången. Verkar som att hon kopplar av bättre om jag ger henne uppgifter, aktiverar henne hela tiden. Hennes små sidoskutt och skyggningar blir färre när jag jobbar henne i skritten. Var kul att rida ihop med Daniel också, han sköter Ville så bra nu, en riktigt tuff shettisryttare har han blivit den här sommaren.

Jag blir så bortskämd här hemma hos mamma och Lasse. Lagad mat, tvättad tvätt, underhållning av bebis och allmänt passande. Jag tror de vill passa på att skämma bort mig lite och va lite extra goa mot mig nu den här månaden vi bor här. Sen börjar ensamstående vuxenlivet med bebis på allvar. Jag ska bo i eget hem för första gången, lite läskigt men nog så nyttigt. Det kommer vara utvecklande för mig att klara mig själv, att bli vuxen och inte leva på andra nåt mer.

Vi skojar om att jag är på serviceboende. Hit får trötta, ensamstående mammor komma och vila upp sig. Ny affärsidé för mormorn och morfarn som gärna agerar mormor o morfar åt barn som behöver det.

Skogspromenaden förut idag, oh så mysigt. Massa små minikantareller hittade vi